Blogginlägg från 2005-11-01

“A third opinion”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2005.

The Maharajas
A third opinion
(Low Impact)

Kvartetten Maharajas går från klarhet till klarhet. Utvecklas till ett mer homogent band med en jämnstarkare repertoar för varje skiva men ändå har de fortfarande inte tagit klivet in i de breda skivköparnas medvetande.
   För utan hitpotential, där ingen låt står över den andra, är ju Maharajas chans liten att komma utanför den snäva rockeliten. Däremot är jämnheten på nya skivan tydlig och låtskrivandet i bandet, spritt på tre medlemmar, är deras stora styrka.
   Tidigare pendlade soundet mellan hetsig garagerock och snäll pop men nu har kvartetten enats kring ganska poppig garagerock. Där rötterna och influenserna har sina tydliga namn, tidiga Who och Kinks, och på bara några minuter med sina korta låtar lyckas de ofta nagla fast lyssnaren i ett fast grepp. Med en oerhört häftig fuzzgitarrfigur, en pipig orgel eller helt enkelt en offensiv melodi som kliver över alla hinder.
   Maharajas har på så sätt närmast sig saliga Strollers sound där det garagerockiga blir väldigt effektivt. I en av skivans bästa låtar, hypersnabba ”Since you’ve been away”, väjer de inte för något och är då givetvis för aggressiva för att gå hem i var mans stuga.
   Maharajas har dock inga såna ambitioner, däremot lär de bli svenska kungar på området. Men ännu är de inte där. Genren har en alldeles för stor integritet för att smeka medhårs.

/ Håkan

Vemodigt, splittrat och storslaget på samma gång

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2005.

KONSERT
Tomas Andersson Wij
Jonathan Johansson
Jim Stärk
Klubb söndag/Strömpis, Örebro 30 oktober 2005

Det var säsongspremiär och slutgiltig final i samma andetag. Det är klart att den sista Klubb Söndag-spelningen kändes annorlunda, vemodig, splittrad och storslagen på samma gång. Med Tomas Andersson Wij som ovanligt logisk slutpunkt, artisten som en gång också inledde klubbens konserthistoria.
   Men konsertkvällen delades med ett par inledande artister, Jonathan Johansson och Jim Stärk.
Under namnet Jonathan & Hjältar har Jonathan Johansson gjort en av årets mer personliga skivor, "Ok ge mig timmarna", och till Klubb Söndag kom han nästan solo med bara kompisen Kalle på gitarr, mandolin och leksakspiano.
   På mindre än en halvtimme finns det naturligtvis inte utrymme att avslöja hela sitt kunnande men Jonathan har ett starkt material, med låtar som "Kan kan bli så bra" och titellåten i topp.
   Ändå är Jonathan kanske inte riktigt mogen de stora scenerna. Orutinen lyste igenom vid några tillfällen. Han kom av sig och skrattade i låtarna, och hade väl inte heller filat tillräckligt på mellansnacken.
   Däremot tror jag på hans låtskrivande och vi fick några fina smakprov från en kommande skiva under inspelning.
   Norska trion Jim Stärk har ett ännu mindre marknadsfört material att jobba med. Frånsett en aktuell ep så har nog ingen hört deras tidigare skivor här i Sverige fast de är stora i sitt hemland.
   Ett internationellt skuret sound på amerikanska med lite jazzigt country-vinklat stuk. Tajt och rutinerat om än på sina ställen lite anonymt middle-of-the-road-anpassat sound. Där jag tyckte mig höra spår av både James Taylor och Del Amitri.
   Tomas Andersson Wij, däremot, gör sin egen grej och går egentligen inte att jämföra med någon annan svensk artist fast han i grund och botten tillhör en tämligen klassisk singer-songwriter-tradition.
   Det är egentligen uppseendeväckande orättvist att Tomas först nu, efter hela fem album, har fått resurser att turnera med ett helt band bakom sig. Och det blev i söndags kväll en behövlig uppdatering av hans stora repertoar. Som det smidiga kompbandet faktiskt gav en underbar behandling utan att direkt kopiera soundet från skivorna.
   De tolkade både det tillbakalutade materialet och de mer rockiga tongångarna med samma läckra noggrannhet.
   Under nästan två timmar fick vi en rejäl dos av hans rika poesi och snygga melodier. Fortfarande känns han inte riktigt bekväm där vid mikrofonen, en kärvhet som också har blivit hans stora profil. När han motsägelsefullt nästan skakar på huvudet samtidigt som han slänger ur sig sin personliga poesi. Med textrader som redan planterats i den kunniga konsertpubliken.
   Ovanligt nog var det inte låtarna från den senaste uppmärksammade skivan som dominerade konserten. I stället blev det låtarna från den fem år gamla "Ett slag för dig", med "Landet vi föddes i" som publikmässig höjdpunkt, som lite överraskande blev kvällens röda musikaliska tråd.
   Konserturvalet var som sagt hämtat från alla hans skivor och Örebropublikens önskemål på hans hemsida resulterade i den ännu äldre och lite otippade "Sjung inga fler sånger om kärlek".
   Men gamla och nya låtar flätades in i varandra och bildade en helhet utan märkbara svackor. Där låtar som "Tommy och hans mamma", "Värmlands indianer", "Blues från Sverige" och "Ett slag för dig" visade att Tomas självförtroende växt betydligt under senare år. Så mycket att han nu till och med vågar sig på en Eldkvarn-cover, "Nerför floden", bland extralåtarna. Utan att den egna personligheten på något sätt blir stukad.

/ Håkan

Påtaglig energi mellan publik och artist

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2005.

ULF LUNDELL
Tyrol, Stockholm 27/10 2005

Efter tolv kvällar i den magnifika och härligt stora konsertlokalen Tyrol får vi skriva om Ulf Lundells hela konserthistoria. Mer flexibla, överraskande och spännande låtval än på någon annan turné. Som med all säkerhet kommer innebära höjdpunkten på scen i hela hans långa karriär. Var så säker.
   NA hade förmånen att uppleva den andra konserten i den tolv spelningar långa och på många sätt spektakulära sviten. Och kunde redan då konstatera att låtlistor, underbart ljud och en inspirerad Lundell var långtifrån så förutsägbart tråkigt som många av de senaste sommarturnéerna har visat upp.
   Plötsligt blev de på senaste skivan så betongtråkiga bluesrocklåtarna så oerhört mycket mer levande och svängde stundtals sensationellt bra. OK, ”Graham Greene blues” lär aldrig bli min kopp té och ”Utanför byggnaden” är ju ren och skär utfyllnad. Men i en show som sträcker sig gott och väl över tre timmar så fyller även de bleka stunderna en viktig funktion i det lapptäcke som sedan fogas samman till en underbar helhet.
   Ty efter monotona tongångar och intetsägande rytmer följde alltid melodiösa monster. Som i den ljudmässigt alldeles bedårande lokalen fick en så gammal räv som undertecknad att leta efter ord som magi och förtrollning.
   Hade på förhand förväntat mig en mer nostalgidominerad arsenal från Lundell men hittills har repertoaren på de fyra Tyrol-gigen varit väldigt 2000-baserad. Hade också väntat mig att han skulle utnyttjat de akustiska fördelarna tydligare, med längre sjok av ballader och nedstämda moment, men det var elektrisk rock som huvudsakligen stod på menyn den här kvällen.
   Men det är inget som säger emot att varje konsert i den här makalösa följetongen på Tyrol, som ikväll når sitt femte kapitel, kommer att bli unik och annorlunda så det kan nog bli överraskningar åt både lugna och rockiga håll i framtiden.
   Kompbandet framstod också som en större och bättre enhet när inte ljud- eller repertoarbegränsningar sätter käppar i hjulet. Men så långt som att presentera grabbarna med namn gick Ulf Lundell aldrig den torsdagskvällen när jag var på plats. Han kanske var så inspirerad och så fokuserad att han helt enkelt glömde bort en så simpel sak.
   Vid sidan av veteranen Janne Bark, som nu även börjar likna en patetisk farbror i långt hår, linne och Flying V-gitarr, är bandet en mästerlig helhet i kunnande och inspiration. Speciellt smidiga i de lugna låtarna.
   Ulf själv var i allra högsta grad närvarande. Och tillsammans med ett allt ökande självförtroende så är han ju säkerheten själv där i centrum för all uppmärksamhet. Som när han i ”Jag hade en älskling en gång” helt sonika avbröt och frågade några pladdrande människor i publiken om det var okej om han kunde få också deras uppmärksamhet. Det är sånt som är närvaro och inte regisserad, hårt repeterad show.
   Tyrol 2005 är naturligtvis mer än bara en makalös rad konserter. Det är också, vilket gör hela spektaklet till en historisk händelse, de första klubbspelningarna sedan 1978. Och trängseln (som inte alls är negativt laddad), värmen och svetten blir till en deja vu-liknande upplevelse. En tidsmaskinresa tillbaka till när han hade publiken i ansiktet, önskemålen från öga till öga och där energin mellan publik och artist var så påtaglig.
   Det är i den miljön, med många fullblodsfantaster i publiken, Ulf har möjlighet att söka sig utanför den mest förutsägbara repertoaren. Där han definitivt inte stryker någon medhårs i ett nytt fräscht arrangemang av ”Stackars Jack”. Ger den långa, magiskt förtrollande ”Connemara” en underbar behandling. Plockar fram en aldrig förr liveframförd ”Honung”, från akustiska ”En eld ikväll”, och gör den så mjukt som det går. Och han kan heller aldrig misslyckas med ”Folket bygger landet” bland extralåtarna.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Jan Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarr
Marcus Olsson: hammondorgel och saxofon
Surjo Benigh: bas
Mikael Ajax: trummor

Ulf Lundells låtar:
01. FOXF
02. Om jag hade henne
03. Ärrad och bränd
04. Utanför byggnaden
05. Hett så hett
06. Evangeline
07. Stackars Jack
08. Botten opp
09. Soldat kommer hem
10. 10%
11. Skyll på stjärnorna
12. Honung
13. Hungerdepartementet
14. Graham Greene blues
15. Hon
16. Jag hade en älskling en gång
17. Vackra Anita
18. Lycklig man
19. Öppen väg, öppen bil
20. Rött vin & whiskey
21. St Monica

Extralåtar:
22. Aldrig så ensam
23. Underlig kärlek
24. Folket bygger landet

Extra extralåtar:
25. Laglös
26. Connemara
27. Vinterland

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.