Blogginlägg från oktober, 2005

”Snö”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/10 2005.

Eva Dahlgren
Snö
(Capitol/EMI)

Det är så långt mellan Eva Dahlgrens officiella skivor att det knappt finns referenser och jämförelser till hands när nya skivan dyker upp. Det känns som Eva kommer från ingenstans och de första genomspelningarna blir oväntat känslokalla.
   En beige lite blek ljudbild som den fantastiske producenten Lars Halapi gjort sitt yttersta för att dekorera på sitt alldeles egna, minimalistiskt lysande sätt.
   Men Evas nya låtar lämnar inga uppenbart omedelbara spår efter sig. Antingen låter de som omskrivningar av gamla låtar eller svala ballader som lever ett eget liv långt från den spektakulära nutiden. Och ofta har de ”Knockin’ on heaven’s door” som gemensam nämnare.
   ”Snö” tar alltså tid att sätta sig, inget fel i det, och dess styrka finns i de små, små detaljerna. Som kanske lutar sig för mycket mot de poetiska och, inte alls sällan, luddiga ord och rim som Eva sprider omkring sig.
   Sedan saknar jag temperamentet i sättet att sjunga. Eva sjunger med låg röst eller viskar sig igenom stor del av materialet.
   Det är då Halapis gitarr kommer och spräcker upp det vemodiga lugnet. Med sin sparsmakade men läckra elgitarr. Som gör ”Så härlig är jorden”, ”Mitt huvud sa” och ”Det som bär mig nu” till bästa låtar.

/ Håkan

Det omöjliga valet mellan John och Paul

Ja eller nej är ofta lätt att svara på. Svart eller vitt är lätt att identifiera. En rak eller krokig väg brukar man kunna se skillnad på. Och dag eller natt är en lätt match.
   Men John eller Paul? Det kan vara knivigare eller helt omöjligt att förklara var man har sina sympatier i det fallet. Det är ju inte bara en fråga om död eller levande, rock eller pop, rebell eller svärmorsdröm, rik eller krösus.
   Det är ju så ofantligt mycket mer än så man måste ta ställning till när man ska välja mellan John Lennon och Paul McCartney. Ändå gick BBC Radio 6, en digital radiokanal, ut med just den frågan förra veckan. Inte vet jag hur utfallet blev och ännu mindre vill jag veta det slutgiltiga svaret.
   För varför ska man behöva välja? Visserligen har båda ikonerna under den senaste månaden varit ovanligt aktuella men det känns som extremt krystat att ställa exempelvis ”Imagine” mot ”Mull of Kintyre” eller Yoko Ono mot Linda Eastman.
   Den ene skulle i söndags ha fyllt 65 år och den andra tog samma dag en dags break i en utsåld USA-turné som uppföljning på en skiva av närmast heroisk kvalité.
   Ingen, absolut ingen, kan fantisera ihop någon trovärdig berättelse om hur John musikaliskt skulle ha utvecklats på de här nästan 25 åren om han fått levat.
   En gissning, och det är bara en kvalificerad gissning, är nog att hans comeback 1980 var ett tillfälligt ryck som den då balanserade familjefadern gjorde. Musikaliskt var det knappast någon rebellisk rockare som tog ton utan en äldre 40-åring som sjöng och spelade mogen pop.
Men som sagt, framtiden därefter går inte ens att fantisera om.
   Däremot vet vi precis vad Paul McCartney har gjort och inte borde ha gjort under samma 25 år. Diplomatiskt kan vi uttrycka oss som så att varken John eller Paul under sina solokarriärer som helhet inte lyckats överträffa de åtta skivproducerande åren i Beatles.
   Men stundtals har det också funnits magiska ögonblick även under solokarriärerna. I Lennons fall var det skivorna som kom direkt efter Beatles-sammanbrottet. Och då menar jag inte de mer än svårlyssnade experimenten han gjorde tillsammans med sin fru…
   Den brutalt avskalade ”Plastic Ono Band” och den intressant späckade ”Imagine” tillhör naturligtvis den exklusiva rockhistorien av klassiska skivor. Sedan var det mer sporadiskt med höjdpunkter innan han 1975 drog sig undan offentligheten.
   Hela Paul McCartneys solokarriär, och då inkluderar jag 70-talsåren i Wings, är ju en enda lång berg- och dalbana. Där han faktiskt för stunden, denna höst 2005, befinner sig på topp. Men för de grymt nostalgiska USA-fansen existerar inte Paul McCartneys sololåtar. Under den pågående turnén där borta så innehåller konserterna 34 låtar av vilka hela 23 hämtats från Beatles-repertoaren. Det kan man kalla en solokarriär i uppförsbacke.
   När det gäller John Lennon handlar det nästan alltid om nostalgi på skiva. Nya samlingsförpackningar eller restaurerade cd-album. Förra veckan kom en ny dubbel cd-samling, ”Working class hero” som täcker in hela hans solokarriär. Från början till slut.
   Och om knappt en månad släpps ”Sometime in New York City” och ”Walls and bridges” på cd. Med nytt ljud och exklusiva bonusspår.

/ Håkan

Det omöjliga valet mellan John och Paul

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14 oktober 2005.

Ja eller nej är ofta lätt att svara på. Svart eller vitt är lätt att identifiera. En rak eller krokig väg brukar man kunna se skillnad på. Och dag eller natt är en lätt match.
   Men John eller Paul? Det kan vara knivigare eller helt omöjligt att förklara var man har sina sympatier i det fallet. Det är ju inte bara en fråga om död eller levande, rock eller pop, rebell eller svärmorsdröm, rik eller krösus.
   Det är ju så ofantligt mycket mer än så man måste ta ställning till när man ska välja mellan John Lennon och Paul McCartney. Ändå gick BBC Radio 6, en digital radiokanal, ut med just den frågan förra veckan. Inte vet jag hur utfallet blev och ännu mindre vill jag veta det slutgiltiga svaret.
   För varför ska man behöva välja? Visserligen har båda ikonerna under den senaste månaden varit ovanligt aktuella men det känns som extremt krystat att ställa exempelvis ”Imagine” mot ”Mull of Kintyre” eller Yoko Ono mot Linda Eastman.
   Den ene skulle i söndags ha fyllt 65 år och den andra tog samma dag en dags break i en utsåld USA-turné som uppföljning på en skiva av närmast heroisk kvalité.
   Ingen, absolut ingen, kan fantisera ihop någon trovärdig berättelse om hur John musikaliskt skulle ha utvecklats på de här nästan 25 åren om han fått levat.
   En gissning, och det är bara en kvalificerad gissning, är nog att hans comeback 1980 var ett tillfälligt ryck som den då balanserade familjefadern gjorde. Musikaliskt var det knappast någon rebellisk rockare som tog ton utan en äldre 40-åring som sjöng och spelade mogen pop.
   Men som sagt, framtiden därefter går inte ens att fantisera om.
   Däremot vet vi precis vad Paul McCartney har gjort och inte borde ha gjort under samma 25 år. Diplomatiskt kan vi uttrycka oss som så att varken John eller Paul under sina solokarriärer som helhet inte lyckats överträffa de åtta skivproducerande åren i Beatles.
   Men stundtals har det också funnits magiska ögonblick även under solokarriärerna. I Lennons fall var det skivorna som kom direkt efter Beatles-sammanbrottet. Och då menar jag inte de mer än svårlyssnade experimenten han gjorde tillsammans med sin fru…
   Den brutalt avskalade ”Plastic Ono Band” och den intressant späckade ”Imagine” tillhör naturligtvis den exklusiva rockhistorien av klassiska skivor. Sedan var det mer sporadiskt med höjdpunkter innan han 1975 drog sig undan offentligheten.
   Hela Paul McCartneys solokarriär, och då inkluderar jag 70-talsåren i Wings, är ju en enda lång berg- och dalbana. Där han faktiskt för stunden, denna höst 2005, befinner sig på topp. Men för de grymt nostalgiska USA-fansen existerar inte Paul McCartneys sololåtar. Under den pågående turnén där borta så innehåller konserterna 34 låtar av vilka hela 23 hämtats från Beatles-repertoaren. Det kan man kalla en solokarriär i uppförsbacke.
   När det gäller John Lennon handlar det nästan alltid om nostalgi på skiva. Nya samlingsförpackningar eller restaurerade cd-album. Förra veckan kom en ny dubbel cd-samling, ”Working class hero” som täcker in hela hans solokarriär. Från början till slut.
Och om knappt en månad släpps ”Sometime in New York City” och ”Walls and bridges” på cd. Med nytt ljud och exklusiva bonusspår.

/ Håkan

Alf konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 2005.

KONSERT
Alf
Klubb Smart/Satin, Örebro 8/10 2005

Ett kort kärnfullt artistnamn, en kort koncentrerad konsert. På bara 40 minuter hann Alf med sitt tremannaband leverera tolv mer eller mindre slagkraftiga poplåtar i ett rasande tempo.
   Det har naturligtvis inte alls med saken att göra men jag kan ändå inte undgå att jämföra med en konsert i fredags då Di Leva behövde närmare hundra minuter för att ta sig igenom elva…
   Inte alls överraskande var Alf-konserten en helt annan historia. Där mellansnacken var begränsade, till högst 3-4-5 ord, och tempot i låtarna överlag snabbare.
   Det är Alfs grej att skriva popcharmiga melodier, krydda dom med förhållandevis hög intensitet och sedan, som också blivit helt avgörande i uppmärksamheten och nyintresset kring Alfs namn, spetsa med personlig poppoesi som balanserar på gränsen mellan naiva rim och vemodiga tillkortakommanden. Klockrena ingredienser i en stenhård svensk konkurrens.
   Det började soundmässigt lite förbryllande med mörka, dova, syntiga 80-tals-referenser i ”Elitsoldat” men när Alf från andra låten hängde på sig den tolvsträngade gitarren blev det så klingande vackert och så väldigt effektivt att låtarna han sedan körde framstod som ett perfekt urval från hans två soloskivor.
   Alf kan på skiva ännu inte riktigt handskas med det balladorienterade materialet och valde på scen, med undantag av ”Tid tar tid”, taktiskt nog bort de låtarna. Till förmån för de näst intill exakta hitlåtarna från samma två skivor. Och då visade det sig, mycket avslöjande och kanske lite genant, att hans förra skiva står sig mycket bra i jämförelse med den helt aktuella andraskivan.
   Och redan nu i dagsläget så vill jag nog framhålla förra årets ”Augustibrev” som en något starkare skiva. Med titellåten, ”Gröna linjen”, ”Sommar försvinn” och ”Mitt i Malmö City”, alla fanns på repertoaren i lördagsnatt, som tämligen odödliga låtar. Fast hitmässigt kan inget slå den nya skivans ”Kunde vart jag” och ”Söttsalt” och det märktes direkt vilka nya låtar som lockat huvuddelen av den ungdomliga publiken till Satin.
   På en konsert där utrymmet för variationer eller arrangemangsmässiga överraskningar inte var prioriterade. Kort och koncist tog han och hans band, som bland annat innehöll två Bad Cash Quartet-medlemmar, sig igenom sina allra bäst liveanpassade låtar. Som med sin personliga skånska accent redan börjar sätta avtryck i svensk pophistoria. Där kapitlet om Alf ännu så länge är i sitt inledande skede. Fortsättning följer.

Alfs låtar:
Elitsoldat
Manchester man
Augustibrev
Sommar försvinn
Tid tar tid
Söttsalt
Springiväg vind
Mitt i Malmö City
Hoppar högt och faller hårt
Kunde vart jag
Ser bara moln
Gröna linjen

/ Håkan

Inget nytt under kaftanen

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 2005.

KONSERT
Di Leva
Badhuset, Örebro 7/10 2005

En kvart efter utsatt konsertstart kommer det in en flicka och tänder de tre stearinljusen på scenen. Och strax därefter kom Thomas Di Leva, sedvanligt klädd i kaftan med vackert regnbågsmotiv, in tillsammans med sin kompanjon Andreas Ahlenius som spelade diverse keyboards och även elgitarr. På en konsert som egentligen aldrig lämnade det sävliga, långsamma och ibland nästan sömnigt meditativa tempot.
   Trots Di Levas uppmaningar att skrika ut våra önskningar i kosmos och hans numera traditionella påhitt att kasta ut frukt i publiken så blev det en tämligen händelsefattig tillställning. Med långa mellansnack som också drog ned tempot och innebar att han på närmare hundra minuter på scen framförde blott elva sånger. I allra högsta grad knapphändigt urval från en repertoar som innehåller så mycket mer.
   Turnén som Di Leva befinner sig på, som bokstavligen ska marknadsföra den dubbel-cd med alla hits som kom i somras, är en extrem budgetvariant på en greatest hits-turné. Både vad gäller längd, endast sju konserter, och resurser, Di Levas enda akustiska gitarr plus keyboards.
   Men det var absolut inte anledningen till att jag efter konserten var tämligen nollställd, varken besviken eller upprymd. Jag har naturligtvis sett och upplevt Di Leva alldeles för många gånger under alldeles för många år för att riktigt överraskas av hans prat, de verbala ”sanningarna” och den kosmiska överdos som ständigt får en överdimensionerad roll på hans konserter.
   Däremot kan jag aldrig sluta imponeras av hans totala scennärvaro. Där han både naturligt och smidigt pendlar mellan ett hårt regisserat tema och spontana svar på publikens kommentarer. Aldrig svarslös, om än laddad med åtskilliga floskler i ordförrådet.
   Förutom några verser på sanskrit så höll sig Di Leva strikt efter sin välkända repertoar. Där bantade och mer avskalade arrangemang inte gjorde hans låtar mindre attraktiva. Men utan de riktigt musikaliska lyften.
   Men det fanns några höjdpunkter. Som när han gav några låtar, ”Själens krigare” (en av konsertens bästa stunder) och ”Everyone is Jesus”, en intressant afrikansk touch. Medan konserten i övrigt gick på musikalisk tomgång och fick ett snopet och plötsligt slut.
   Efter extralåten ”Vi har bara varandra” följde stående ovationer i närmare fem minuter innan Di Leva slutligen bestämde sig för att inte återkomma. Där kan man ana en glimt av publikförakt i clownen Di Levas ögonvrå.

Di Levas låtar:
En storm ska ta oss hem
Vem ska jag tro på?
Frukt, grönt & vatten
Tiden faller
Själens krigare
Vi får vingar när vi älskar
Vad är frihet?
Om dig
Everyone is Jesus
Miraklet
Vi har bara varandra

/ Håkan

“Prairie wind”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/10 2005.

Neil Young
Prairie wind
(Reprise/Warner)

Neil Young gör ju visserligen skivor väldigt regelbundet men ändå känns nya “Prairie wind” som en comeback. Den marknadsförs som en comeback, som tredje delen i trilogin med ”Harvest” och ”Harvest moon”, och är musikaliskt mycket riktigt en återblick till den jordiga, kärva, lätt countryfierade och väldigt avslappnade stil som Young har återvänt till många gånger under sin karriär.
   Men ”Prairie wind” har nog mer likheter till det oansenliga soundet från ”Harvest” än någon annan av hans skivor. Ändå är skivan inget identiskt eko eller en planerad upprepning av det kända framgångsreceptet.
   Här är det en snart 60-årig man som tittar tillbaka, registrerar nutiden och drömmer om barndom och prärien. Det fräcka blåset, från Memphis Horns, och de anmärkningsvärda körerna är tveklöst nya spännande ingredienser i Neil Youngs ständigt föränderliga musik. Stråkarna och ensam vid pianot-känslan är däremot typiska 70-tals-tecken.
   Ett underbart sound, en anspråkslös ambition som utan starka låtar dock hade fallit platt. Ty här finns en handfull nya klassiker som kanske inte överlever lika glasklart som 1972-låtarna men ändå framstår som viktiga hörnstenar i dagens Neil Young-sound.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.