Blogginlägg från december, 2005

Årets bästa skivor 2005

UTLÄNDSKA
1. EELS: Blinking light and other revelations
2. ROLLING STONES: A bigger bang
3. NEIL YOUNG: Prairie wind
4. BRIGHT EYES: I’m wide awake, it’s morning
5. JOHN HIATT: Master of disaster
6. PAUL McCARTNEY: Chaos and creation in the backyard
7. THE WALLFLOWERS: Rebel, sweetheart
8. BRUCE SPRINGSTEEN: Devils & dust
9. BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB: Howl
10. RYAN ADAMS & THE CARDINALS: Cold roses

SVENSKA
1. HÅKAN HELLSTRÖM: Ett kolikbarns bekännelser
2. ELDKVARN: Atlantis
3. THE CARDIGANS: Super extra gravity
4. MONEYBROTHER: To die alone
5. KENT: Du & jag döden
6. FREDDIE WADLING: Jag är monstret
7. FRIDA HYVÖNEN: Until death comes
8. ALF: Alfs andra
9. WILMER X: 13 våningar upp
10. ULF LUNDELL: Högtryck

/ Håkan

Traditioner när julen och skivorna snurrar

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23 december 2005.

God Jul, Happy Xmas och inom 48 timmar från nu så är all gränslös längtan förbi. Den skäggiga gamla gubben har både kommit och gått och bara de absolut oundvikliga jullåtarna har spelats, Och traditionerna har, som sig bör, kulminerat i överflöd och hysteri som vi inte riktigt vet om vi ska älska eller hata.
   Och hur vi än tycker, hur vi än gör och hur vi än tänker så kommer vi inte undan det traditionsenliga. Hur mycket vi än hatar upprepningar, exakta ekon från förr och oändlig nostalgi så är det bara att kapitulera och i snabb följd spela Phil Spectors mer än klassiska julskiva ”A Christmas gift for you”, Pogues numera legendariska ”Fairytale of New York” och den innerliga och mäktiga, men också smått sönderspelade, ”Happy Xmas” med John & Yoko.
   Visste ni förresten att det är namnen på sina barn som Yoko och John viskar innan låten drar igång. Det var jag, liksom den professionelle Beatles-bloggaren Terry Ottinte medveten om fram till i höst.
   Sedan tänker jag snegla på pubrockmanifestot ”Christmas at the Patti” och ägna en tanke åt Magnus Lindbergs jullåt ”Snön den faller vit” som inte glittrar så mycket i textraderna.
   Allt ska också sammanfattas och analyseras till jul. Vilka som var årets bästa skivor kan du läsa längst ner i spalten och när jag efter moget övervägande graderat den toppen så blev jag trots allt nostalgisk och landade hårt och resolut i ungdomens 60-tal, radion och ofrånkomliga Beatles.
   Mellan 1963 och 1969 hade svenska P3 en fin tradition att söndagen innan julafton spela Beatles julskiva, en julhälsning som bara distribuerades till gruppens engelska fanclubmedlemmar. Det var en stor stund med mycket humor och musik.
Många år senare kom jag över samlingsskivan med alla sju inspelningarna. Än i dag väcker dessa löst sammansatta snuttar otroliga minnen. Med raka hälsningar till fansen, Lennons säregna poesi, Ringos torra humor, McCartneys enkla refränger och Harrisons tillbakalutade funderingar.
   Mest flyktiga, roliga kommentarer och några få musikaliska höjdpunkter. Det var under åren 1966-68 som de i alla fall ansträngde sig för att göra en egenkomponerad jullåt. Och både ”Everywhere it’s Christmas”, ”Christmas time is here again” (som faktiskt gavs ut 1995 som B-sida till “Free as a bird”) och “Happy Christmas, happy new year” är ju melodiska höjdpunkter fast de avbryts med lustiga kommentarer, spontan teater eller andra musikaliska tvära kast.
   Årets bästa skivor enligt mig:

UTLÄNDSKA
1. EELS: Blinking light and other revelations
2. ROLLING STONES: A bigger bang
3. NEIL YOUNG: Prairie wind
4. BRIGHT EYES: I’m wide awake, it’s morning
5. JOHN HIATT: Master of disaster
6. PAUL McCARTNEY: Chaos and creation in the backyard
7. THE WALLFLOWERS: Rebel, sweetheart
8. BRUCE SPRINGSTEEN: Devils & dust
9. BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB: Howl
10. RYAN ADAMS & THE CARDINALS: Cold roses

SVENSKA
1. HÅKAN HELLSTRÖM: Ett kolikbarns bekännelser
2. ELDKVARN: Atlantis
3. THE CARDIGANS: Super extra gravity
4. MONEYBROTHER: To die alone
5. KENT: Du & jag döden
6. FREDDIE WADLING: Jag är monstret
7. FRIDA HYVÖNEN: Until death comes
8. ALF: Alfs andra
9. WILMER X: 13 våningar upp
10. ULF LUNDELL: Högtryck

/ Håkan

Imagine dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 2005.

John Lennon
Imagine
(Warner Bros)

Lagom till 25-årsminnet av det tragiska mordet på John Lennon har den gamla biograffilmen från 1988 om hans liv restaurerats och i en utökad version lanserats på dvd.
   En dokumentärhistoria som bygger på en rak och enkel men inte helt kronologisk historieberättelse om Lennons liv. Med en lång kavalkad av filmer och intervjuer.
John Lennon var inte bara sambo och gift med en japansk kvinna under de mest händelserika åren. Uppenbart bodde han också med filmare, kameror och intervjumikrofoner ständigt omkring sig.
   Från ett råmaterial på 240 timmar film och 100 olika intervjuer har det uppenbart inte alltid varit så lätt att strukturera och göra historien enkel och lättfattad. Trots att det är John Lennon själv som genom sina intervjuer berättar hela historien så kastas man ständigt mellan olika tider och frisyrer.
   Trovärdigheten är det inget fel på men det känns ändå som filmen lämnar många luckor i de händelserika, passionerade och turbulenta åren mellan 1970 och 1975 innan han drog sig tillbaka från offentligheten och blev pappa på heltid.
   Yoko Ono, som är initiativtagare till den här filmen, kanske inte tycker att de riktigt mörka och problematiska händelserna hör hemma här.
   Mannen som kunde tugga tuggummi och sjunga samtidigt hade naturligtvis ett händelserikt liv bakom sig när han endast 40 år gammal kallblodigt mördades 8 december 1980. Filmen gräver sig tacksamt inte så djupt ner i den tragedin utan ägnar större delen åt den musikaliska historien kring hans namn.
   Och då har tiden i Beatles enligt min mening fått en alldeles för stor plats i en renodlad biografi över John Lennons liv.
   Splittringen inom Beatles var naturligtvis världsnyhet men som artisten John Lennon blev han inte personlig förrän Plastic Ono Band och soloskivorna dök upp. När han på allvar började predika sitt fredsprojekt och politiska engagemang tillsammans med Yoko Ono.
   John Lennon var alltid kvick i kommentarerna och filmen visar upp många exempel på hans slagkraftiga slutsatser om världsproblem, kärlek, krig och musik. Men gränsen till flummighet är också väldigt nära. Då hans ord tappar mening och styrka och blir just bara ord.

/ Håkan

”Dubbel trubbel”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/12 2005.

Diverse artister
Dubbel trubbel
(Capitol/EMI)

Inte visste jag att jag helt omedvetet hade så oerhört många Olle Adolphson-låtar i mitt huvud. "Dubbel trubbel" är ännu ett storslaget projekt av EMI:s starke man Kjell Andersson som samlat en rad inspirerade artister till att göra sina versioner av Adolphsons helt odödliga repertoar.
   Här samsas de traditionella namnen Eldkvarn, Peter LeMarc, Totta, Eva Dahlgren och Mauro Scocco i strålkastarljuset. Men med god hjälp av en yngre generation Adolphson-tolkare som Håkan Hellström (ja, hans "Trubbel" får revival här), Nicolai Dunger, Mattias Alkberg och Frida Hyvönen drar det hela tiden åt alla möjliga (och föralldel omöjliga) håll.
   Långa speltider och konceptskivor brukar inte vara min kopp te men det här känns sammantaget så älskvärt och personligt att jag sällan känt mig så upprymd efter nästan två timmars lyssnande.
   Exempelvis är Freddie Wadlings nio minuter långa "Trubbel", uppdelad i tre kapitel, helt sinnesutvidgande och att höra Nicolai Dunger på svenska är ju unikt om inte annat.
   En stor del i det spännande resultatet har givetvis producenterna Johan Lindström och Jari Haapalainen som inte varit rädda för att modernisera och uppgradera visorna från de dammiga förråden.

/ Håkan

”Eller hur!”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/12 2005.

Ingemar Olsson
Eller hur!
(Little Beat/Naxos)

Örebroaren Ingemar Olsson, känd artist i den kristna fållan, ställer en fråga men avslutar med ett utropstecken. På samma sätt känns det att lyssna på hans nya skiva. Efter några bottenlösa svackor i karriären, med simpla melodier i bleka och snälla arrangemang som kännetecken, så var Olsson i mina öron ett frågetecken men "Eller hur!" överraskar positivt med både snärtiga poplåtar, fantastiskt fina ballader och bättre sång än någonsin.
   Samarbetet med några av Sveriges mest kända musiker och producenten Jörgen Ingeström har givit Olsson ett inspirerat kliv uppåt.
   Fortfarande är Olssons melodiösa värld lättlyssnad och otvungen. Där man i de finstämda ögonblicken kan tänka sig Peter Lundblad eller de hurtiga poplåtarna som påminner om Ted Gärdestad i sin glans dagar. Plus några tydliga Beatles-influenser.
   Med teknikens hjälp sjunger Olsson dessutom bättre, kraftfullare och personligare än tidigare.
   Dessutom är den religiösa sidan av Olssons musicerande nedtonad och dämpad. Vilket gjort att uppfinningsrikedomen i arrangemang och melodiska vändningar fått fritt spelrum och resulterat i flera klart hitmässiga låtar. Som gör att hans tidigare framgångar på Svensktoppen retroaktivt börjar kännas helt rättvisa.

/ Håkan

ANC-galan dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 2005.

ANC-galan
(Playground)

Gamla konserter och musik-tv-program med många år på nacken tenderar alltid att bli en smula skrattretande när de släpas fram ur gömmorna och nypresenteras i dagens fina dvd-format. 20 år gamla ANC-galan, svensk rock mot apartheid, är nästan praktexemplet på hur musik, mode och presentation inte kan åldras med värdighet.
   Ändå var det svensk etablissemang bland pop- och rockartister som samlades under två dagar i slutet på november 1985 på Scandinavium i Göteborg. Det var ett viktigt möte mellan artister och musiker. Vid den här tidpunkten gällde apartheid, rasåtskillnad i Sydafrika. En grotesk orättvisa mellan människor med olika hudfärg. Det låter som 1800-talet men var verklighet 1985.
   Det viktiga engagemanget hos svenska artister spred sig över alla politiska gränser. Från den forna musikrörelsen, med Mikael Wiehe i centrum, till den kommersiella musikbranschen, här representerad av Tomas Ledin längst fram. Wiehe och Ledin skrev till och med en speciell låt tillsammans till evenemanget, ”Berg är till för att flyttas”, som i ärlighetens namn inte var någon större musikalisk begivenhet.
   Men evenemanget lockade folk, utsålda hus, och efterföljande skivor sålde guld och regeringen, med Olof Palme i spetsen, skänkte fem miljoner till ANC.
   Och nu ska vi sitta och försöka påminnas 1985 års känslor och inte ens då blir det speciellt underhållande, spektakulärt engagerande eller musikaliskt unikt.
   Tidstroget bombastisk musik, ofta med två-tre trummisar och berg av syntar, och visuellt är det några vildvuxna frisyrer för många.
   Inte så musikaliskt odödligt kanske men ändå några intressanta detaljer. Per Gessle i en undanskymd roll som trubadurcoverartist i ”Love the one you’re with” och de båda forna Blues Quality-sångarna Mats Ronander och Peps Persson spelar munspel i samma låt.
   Imperiet, med Thåström, stod på topp här och levererade höjdpunkter som ”C C Cowboys” och Mikael Wiehes ”Fred”. Medan Mikael Rickfors, Eva Dahlgren, Tomas Ledin, Anne-Lie Rydé, Dan Hylander, Py Bäckman och Björn Afzelius gjorde musik som var bättre då än nu.
   Omslaget är också ett sorgligt kapitel. Så färglöst att jag för ett ögonblick tror att allt filmats i svartvitt.

/ Håkan

Eldkvarn Magnus Lindberg konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/12 2005.

KONSERT
Eldkvarn
Magnus Lindberg
Badhuset, Örebro 10/12 2005

När två av Sveriges mest rutinerade rocknamn för en kväll ställer sig på samma scen så finns det bara ett ord som beskrivning: Nytändning. Enligt alla gällande naturlagar borde Eldkvarn och Magnus Lindberg ha den bästa delen av sina långa karriärer bakom sig men visade i lördagskväll uppseendeväckande energiska takter där inget hamnade i den förrädiska nostalgifållan.
   Det var alltså upplagt för en exklusiv favoritkväll och det blev också två inspirerade uppträdanden som, av olika skäl, aldrig blev riktigt magiska.
   Magnus Lindberg fick den inte helt avundsvärda uppgiften att inleda kvällen med ett akustiskt soloframträdande. Som alltid var han extremt närvarande. Tacksam och krävande på samma gång. Bräcklig och stark utstrålade han sin vanliga aura av att vilja ta hela världen, inklusive fanatikerna i Badhuset, i sin mjuka famn.
   Enligt Magnus var det bara de två första låtarna som var förutbestämda. Resten skedde sedan på instinkt och spontan känsla. Kanske var det därför några av de annars obligatoriska låtarna i repertoaren (”Månsken Peggie”, ”Då känns det lite lugnare” med flera) uteblev och att han bara i förbiseende nämnde ”Dom som aldrig ger upp” i mellansnacket.
   Inte mig emot för nu blev det utrymme till riktigt obskyrt material, ”3+7=11” och Ulf Lundells ”Blåklint”, och några finstämda varianter på mindre kända låtar som ”En ensamvarg” och ”Tystnaden” vid sidan av Grymlings-låtar och ofrånkomliga klassiker som ”Tårar över city”, ”Röda läppar” och ”Starkare”.
   Coverversionen av ”Walking i Memphis” kändes avslutningsvis lite blasé, speciellt som Magnus så dags fyllt kvoten av Memphis-låtar.
   Med senaste fantastiska skivan ”Atlantis” i ryggen är Eldkvarn på tå igen. Och genomförde en mer uttänkt, bättre planerad och snyggt strukturerad konsert än jag kan påminna mig att de någonsin gjort. Mer konsert än gig, så att säga.
   Från Pluras soloinledning vid pianot, den akustiska dominansen under konsertens första halva, några läckra Carla-solon på den akustiska gitarren, ännu ett soloavbrott, många bra ”Atlantis”-låtarna till den storslagna finalen med ”Kärlekens tunga”, ”Konfettiregn” och för en gångs skull ett korthugget extraset på bara tre låtar.
   På pappret en alldeles formidabel konsert. I verkligheten och i min hjärna inte fullt så fläckfri dock.
   Jag vet inte om det var den långa pausen mellan Magnus och Plura, den utlovade kvarten blev 40 minuter, som fick ned mig i ohjälpligt viloläge som gjorde att jag tyckte det började svänga först efter en trekvart.
   Det var när ”Alice” gick över till en snygg gospelavslutning, Tony Thorén skruvade upp sin mulliga bas och Plura framförde sina finaste ballader, ”Huvudet högt” och ”Tennsoldater”, som konserten lyfte sig över det medelmåttigt godkända.
   Sedan tyckte jag den annars så akustiskt perfekta lokalen lyckades misshandla Pluras sång vid ett flertal tillfällen. Som gjorde hans fina poesi rumphuggen och lämnade helheten något tilltufsad.
   Och efter drygt två timmar och 22 Eldkvarn-låtar kändes det så dags, en halvtimme efter midnatt, som hungern var en aning mättad. Speciellt som Magnus Lindberg timmen innan hade stoppat oss fulla med 15 låtar.

Eldkvarns låtar:
Miljoner mil bort
M/S Alkohol
Stockholm 05:00
Äntligen min
27
Största skvallret i stan
Ett hus på stranden
Allt som folk säger
Alice
Huvudet högt
Tennsoldater
Tag min hand
Man över bord
Hjärtat av landet
Minnenas motell
7:e våningen
Jag är det hjärta
Konfettiregn
Kärlekens tunga
Pojkar, pojkar, pojkar
Nånting måste gå sönder
Somliga går i trasiga skor

Magnus Lindbergs låtar:
Jag kan gå ända till Kina
En ensamvarg
Starkare
3+7=11
När jag ser dig
Tystnaden
Ser dig
Allt som jag kan ge dig
Jag har aldrig vart i Memphis
Blåklint
Hanna och kärleken
Jag kan se se när du brinner
Röda läppar

Extralåtar
Tårar över city
Walking in Memphis

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.