Blogginlägg

"Richmond"

LIAM GRUNDY
Richmond
(Hot Tomale)

Den här cd:n gavs ut 2008 och har först nu, på långa omvägar nått mig (tack Lasse Kärrbäck!). Engelsmannen Liam blev först "känd" som låtskrivare på Dave Edmunds album "DE 7th" (1982) där hans låt "One more night" fanns med. På en i Dave Edmunds-sammanhang väldigt ovanlig låt, en pianoballad, är det bara Liams piano som kompar Daves röst.
   Intresset för Liam Grundys bakgrund och historia började lite otippat i vÃ¥ras när Lasse var chaufför pÃ¥ Dave Edmunds lilla Sverigeturné. DÃ¥ berättade Dave plötsligt den lilla fina historien om när han klev in pÃ¥ en pub nÃ¥gonstans i London i början pÃ¥ 80-talet där en pianist, klassiskt utbildad, spelade en lÃ¥t som Dave gillade. Han bjöd in pianokillen, Liam Grundy, till studion och spelade in lÃ¥ten "One more night" i en enda tagning.
   Liam var redan dÃ¥ en rutinerad men allmänt okänd musiker men har fram till nu gjort betydande insatser i musikbranschen som, när jag researchar hans historia, är tämligen imponerande.
   Under unga Ã¥r spelade han traditionell irländsk musik och ragtimegitarr i nordvästra England innan han flyttade till London, spelade piano pÃ¥ pubar, och bildade rockbandet The MGs i slutet pÃ¥ 70-talet. "One more night"-lÃ¥ten pÃ¥ Dave Edmunds skiva ledde till ett lÃ¥tskrivarkontrakt med Rod Stewarts förlag Riva Music.
   Liam blev sedan involverad i musikaler, bÃ¥de som lÃ¥tskrivare och musiker, i Londons West End (bland annat "Great Balls Of Fire") och turnerade även runt hela Europa. Började jobba med John Otway, producerade hans singel "The new Jerusalem", och spelade ocksÃ¥ pÃ¥ Otways och Wild Willy Barretts album "The wimp & the wild".
   Liam jobbade sedan med rockabilly/psycho/country-bandet The Blubberry Hellbellies, gjorde en lÃ¥t som hette "Punkrock brough us together, country tore us apart", innan teatern, konserter och studioinspelningar tog över. En blandning av blues, country, jazz och rock ‘n’ roll har länge varit Liams melodi och pÃ¥ 90-talet spelade han bÃ¥de country/honky tonk och New Orleans-funk. 1994 började han spela i The Avengers Big Roll Band, med Big Joe Turner- och Fats Domino-lÃ¥tar pÃ¥ repertoaren. Han spelade ocksÃ¥ vid flera tillfällen bakom Frankie Ford ("Sea cruise") och gjorde även Ã¥terkommande konserter med Linda Gail Lewis.
   1999 började Liam jobba med Scotty Moore, den legendariske gamle Elvis Presley-gitarristen, med turnéer runt hela världen som följd. De spelade in ett album tillsammans, "Western Union" och Liam träffade James Burton, en annan Presley-legend, och under 2007 turnerade Liam med Burton och specialgästen Billy Swan i England och pÃ¥ Irland.
   Just nu spelar Liam i bandet, med bland annat Martin Belmont, bakom Lou Dalgleish och Michael Weston King under namnet My Darling Clementine pÃ¥ turné.
   Under alla dessa turnéer och Ã¥taganden passade Liam Grundy pÃ¥ att spela in soloalbumet "Richmond" tillsammans med tre musiker. Musikaliskt är skivan en sammanfattning pÃ¥ Liams hela musikaliska liv med bÃ¥de New Orleans-skumpande musik, country och rock'n'roll. Med pianot som huvudinstrument är jämförelsen med Geraint Watkins inte lÃ¥ngt borta ty Liam är en lika bra sÃ¥ngare och lyckas skapa ett naturligt sväng pÃ¥ alla lÃ¥tarna.
   Han inleder skivan med en alldeles naturlig cover pÃ¥ Mickey Jupps "Boxes and tins". Här finns samma skönt avslappnade atmosfär med Fats Domino-influenser som kan höras pÃ¥ Jupps egna skivor. Med tanke pÃ¥ den goda kvalitén pÃ¥ Liams egna lÃ¥tar pÃ¥ albumet är det synd att han bidrar med blott tre egna lÃ¥tar. Den poppiga titellÃ¥ten, som handlar om Liams hemstad utanför London, kunde ha blivit en höjdpunkt pÃ¥ vilken Dave Edmunds-skiva som helst. "Lorraine", med bara akustisk gitarr (spelad av Liam själv), är en fin singer/songwriter-pärla och Domino-doftande "Thank you and good night" skulle kunna bli avslutningslÃ¥t pÃ¥ vilken Refreshments-konsert som helst.
   Det betyder dock inte att hans tolkningar av coverlÃ¥tarna, bland annat "Guitar man", "Mess of blues" och "You can't judge a book by its cover", är mindre bra men är inte lika överraskande och spännande. Men den starka rösten, det naturliga kompet och den underbara inspelningen har tillsammans skapat en mycket underhÃ¥llande skiva.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.