Blogginlägg från april, 2002

Dynamo Chapel Citizens konsert

Postad: 2002-04-22 14:35
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 2002.

KONSERT
DYNAMO CHAPEL
DAVID & THE CITIZENS
Contan, Örebro 20/4 2002


Lördagskvällens färd mot natt på Contan formades till en alldeles utmärkt uppvisning i svensk rock på medelnivå av idag. De båda huvudbanden representerade en geografiskt stor del av Sverige och lyckades även musikaliskt täcka in de flesta genrer.
   Norrländska Dynamo Chapel inledde. Deras uppmärksammade debutalbum klingade klassisk rock i allmänhet och Bruce Springsteen i synnerhet. På scen blev det inte lika tydligt influerat och opersonligt. Utan blås, klockspel och kör visade sig bandet stå på musikaliskt egna ben.
   Ändå förblir den här kvintetten ett mysterium. Kanske stördes de av tunna åskådarled med bristfällig publikrespons som följd för det ville aldrig riktigt släppa för den här lovande gruppen.
   Den store tunge sångaren Magnus Ericsson och den visuellt anonyme gitarristen Mårten Lundmark har klart tillräcklig potential i sitt sätt att skriva låtar och framföra dem.
   Så mycket soul, så genuint låtskrivande och ett så grundläggande rocksound borde alltså live resultera i något större. Nu körde de lite pliktskyldigt igenom de mest uppenbara uptempolåtarna från albumet. Utan att skapa någon form av magi.
   Till för några dagar sedan uppfattade jag David & the Citizens som det naturliga förbandet till Dynamo Chapel. Men efter att ha lyssnat på deras debutskiva utvecklade sig påtagliga förhoppningar. Främst genom skivans gränslösa definition av popmusik.
   Även på scen visade sig Malmöbandet ha osedvanligt hög ambition att bjuda på något udda och annorlunda. Perfekt för den som tror sig ha hört och sett allt, som exempelvis undertecknad.
   Frontpersonen och sångaren David Fridlund, som överraskade med att sitta sig igenom hela konserten, omgav sig med ett galet kompgäng som antingen studsade runt eller bytte instrument med varandra.
   Men där fanns också melodiska höjdpunkter som mitt i de plötsliga kaosattackerna framstod som underbara juveler. Händelserikt och spännande men också lite ryckigt och ojämnt på sina håll.

/ Håkan

Helheten är viktigast

Postad: 2002-04-15 12:20
Kategori: Krönikor

NEJ, JAG KAN INTE spela gitarr. Inte ens i fantasin. Jag lever i tron att jag lyssnar på ett mer öppet och förutsättningslöst sätt för att jag just inte har kunskapen om hur man tekniskt kan hantera en gitarr. Det finns naturligtvis inget rätt eller fel sätt att lyssna på musik. Men som recensent är jag övertygad om att mina känslor bestämmer mer om jag inte vet hur svårt eller lätt det är att spela exempelvis gitarr.
   Och i min regelbok, som givetvis inte finns i något tryckt exemplar utan bara existerar i mitt huvud, är känslorna så mycket viktigare än teknisk briljans och exakthet. Därför kommer jag alltid i hela mitt liv tycka att Neil Young och Keith Richards är större gitarrister än exempelvis Steve Lukather och Yngwie Malmsteen.
   SEDAN KAN JAG, förmodligen mot all rimlig logik, ibland tycka att när Thomas DiLeva ställer sig mitt i en konsert och byter sträng på sin gitarr är det större underhållning än ett gastkramande elgitarrsolo. Allt är givetvis relativt och rätt sak på rätt plats vid rätt tillfälle har alltid en poäng. Nej, jag hatar inte gitarrsolon. Jag har gått igenom den perioden i mitt liv. Jag var visserligen ingen hårdrockfantast när det begav sig i början på 70-talet men ett och annat blixtrande solo har jag tuggat i mig med mersmak.
   När intensiteten stegrades i Led Zeppelins "Stairway to Heaven" och Jimmy Page exploderade i ett synnerligen elektriskt solo var ju det en av det livets stora upplevelser. Introt till Eric Claptons "Layla" måste jag också betrakta som något livsavgörande men jag tycker nog breaket i Creams "Badge" är ett strå vassare. Liksom Neil Youngs alldeles bedårande "Powderfinger"-solo.
   MEN SEDAN har jag med åren imponerats allt mindre av regelrätta gitarrsolon. På något sätt har helheten blivit så mycket viktigare än ett ensamt duktigt solo. Vad vore Neil Young med sina egenartade soloutflykter utan sitt starka låtmaterial och en formidabel kompgrupp i ryggen? För en dryg vecka sedan var jag på en konsert där gitarren, och framförallt gitarristen, definitivt hade en central roll. Åtminstone för alla gitarrister i publiken.
   Själv kom jag för att uppleva Albert Lee nästan 30 år efter förra Örebrobesöket och få njuta av artisten, gitarristen och sångaren med en alldeles för sporadisk solokarriär bakom sig. Men publiken på El Sombrero innehöll för kvällen osedvanligt många gitarrister i synnerhet och musiker i allmänhet.
   ATT ALBERT LEE var ett i dessa kretsar aktat och närmast kultstämplat namn fick jag snart klart för mig. Där stod vuxna karlar med efternamn som Ernestam, Saf, Eriksson, Sjöström och säkert några fler och kippade efter andan eller gapade stort efter varje liten snabb, hyperteknisk och genomtänkt men också välljudande gitarrsoloinsats.
   För mig var helheten mer imponerande ty Albert (som spelade på en enda gitarr konserten igenom!) sjöng helt underbart, spelade piano på ett personligt och naturligt sätt och han levererade nästan två dussin kanonlåtar som inga gitarrsolon i världen kunde förstöra.
   På grund av mitt ointresse för gitarrteknisk briljans får min teori dock ständiga törnar och tvivel då jag hör att Ryan Adams figurerar i gitarrtidningar, att Dave Edmunds avgudar gitarrteknik och att Bruce Springsteen uppfattas som en av världens bästa gitarrister.

/ Håkan

Dave Edmunds konsert

Postad: 2002-04-14 14:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 2002.

KONSERT
DAVE EDMUNDS
El Sombrero, Örebro 12/4 2002


Dave Edmunds. På en pub i Örebro. Ensam med bara två akustiska gitarrer. För tjugo år sedan hade det uppfattats som en ouppnåelig dröm. Nu har verkligheten hunnit ifatt både honom och oss.
   Stjärnglansen kring denne lätt skygge engelsman är inte lika glittrande längre. De senaste årens hjärtproblem och att han drabbats av tinnitus har givetvis påverkat denne 57-åring. Men det är ändå inget som har tagit udden av den en gång så makalöse artisten, sångaren och bandledaren.
   Det gör att han nu reser runt med sin akustiska gitarr och egentligen inte har så mycket nytt att presentera. Vilket i hans fall faktiskt är oväsentligt. För den genuint autentiska rock’n roll-känslan går förbi alla gråa hår, den lite stukade frisyren och de påtagliga rynkorna i ansiktet.
   Rösten fanns där. Som kan sjunga textraden ”I knew the bride when she used to rock’n roll” fyra gånger på raken utan att de för ett ögonblick kändes patetiska eller overkliga.
   Det var äkta känslor som dekorerades av ett helt akustiskt sound men lika fullt svängde det grymt och rock’n roll-tempot var intakt.
   Så långt var allt frid och fröjd denna sena fredagskväll. Lika viktigt som han perfekt kan återupprepa sin storslagna karriär så har han på senare år blivit besatt av sitt gitarrspel. Ett plockande på den akustiska gitarrens strängar som i ett break i någon fantastisk Nick Lowe- eller Elvis Costello-låt kan framstå som ett läckert mellanspel.
   Men när han gång på gång envisades med att bevisa sina influenser av Chet Atkins och Merle Travis, i korta instrumentala låtar från den grå zonen mellan jazz, country och rock’n roll, blev det en aning för pretentiöst för min smak fast det uppskattades högljutt av publiken.
   Men däremellan och en större del av konserten så var det klassisk rockmusik som nådde många höjdpunkter. Som ”Girls talk”, som ”Standing at the crossroads again”, som ”Here comes the weekend” eller den alldeles makalösa avslutningen med ”Let’s talk about us”, ”Promised land” och nämnda ”I knew the bride”.
   Och faktiskt ännu bättre, och konsertens absolut oförglömliga ögonblick, var när han vävde samman ”Crawling from the wreckage” och ”Queen of hearts”.
   Med den magin i bagaget kunde jag stå ut med kvällens enda elektriska inslag, gitarruppvisningen i ”Sabre dance”, som musikaliskt och stilmässigt är så off the road att man bara kan skratta.

Sweet Georgia Brown
Girls talk
Blue moon of Kentucky
Lady Madonna
Warmed over kisses (left over love)
Sukiyaki/ ???
Train, train/ ???
Instr ????
Crawling from the wreckage/Queen of hearts
Singing the blues
Standing at the crossroad again
Kort instr ???
Here comes the weekend
That’s all right, mama
Mess the blues ???/I hear you knocking
I’m ready
Instr ????
Let’s talk about us
Promised land
I knew the bride

Extralåt
Sabre dance (elektrisk + overdubs)

/ Håkan

Rockens kapellmästare Dave Edmunds på egen hand

Postad: 2002-04-11 12:28
Kategori: Artiklar

Han slog igenom med Love Sculpture. Men det var under åren med Rockpile som han skrev in sig i rockhistorien. I kväll är det soloartisten Dave Edmunds som kommer till El Sombrero i Örebro.
   Dave Edmunds, som fyller 58 år på måndag, är en rock'n'roll-legendar i ordets rätta mening. Under tre decennier, 60-, 70- och 80-talen, har han haft stora och många framgångar i pop- och rockbranschen. Först som gitarrist i den walesiska trion Love Sculpture, som 1968 hade en stor hit med sin instrumentala version av "Sabre dance". En låt som förföljt Edmunds sedan dess och även finns med i dagens repertoar.
   Sedan blev Dave soloartist där han på sina skivor ofta spelade alla instrument själv. Men turnerade också med eget band. Ett band som 1977 slutgiltigt fick namnet Rockpile och även hade Nick Lowe som ledande medlem.
   DET VAR UNDER de här åren Edmunds solokarriär stod på topp. Han gjorde de fantastiska skivorna "Get it", "Tracks on wax 4" och "Repeat when necessary" och Rockpile-konserterna var koncentrerade (en timme inkluderat extralåtar!) underverk i avskalad och tajt rock'n'roll. 21 februari 1980 stod Rockpile på Konserthusets scen i Örebro där Edmunds förmåga att driva på dominerade konserten något.
   I fyra år existerade Rockpile, och spelade på både Edmunds och Nick Lowes skivor, som efter många om och men till slut hösten 1980 fick göra en skiva under gruppnamnet. Den blev dock en besvikelse med tanke på förväntningarna. Bara några månader efter Rockpile-skivan sprack gruppen, Lowe och Edmunds var osams, och Dave fortsatte med eget band av nästan samma kvalité. 29 oktober 1981 var han tillbaka i Örebro, nu på Idrottshuset, för att följa upp den något splittrade "Twangin'"-skivan.
   UNDER 70-TALET hade Edmunds, jämsides med den egna karriären, jobbat flitigt som eftertraktad skivproducent. Han stod bakom skivor med Shakin Stevens, Foghat, Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz (där han mötte Nick Lowe) och Flamin' Groovies. Det fortsatte minst lika flitigt på 80-talet, Stray Cats, k d lang, Status Quo, Fabulous Thunderbirds, Everly Brothers, Dion och Mason Ruffner, fast solokarriären som artist fick sig en ordentlig knäck med två Jeff Lynne-producerade skivor som lät mer Lynne än Edmunds.
   Men Edmunds rykte som samordnare och ledare i musikaliska sammanhang växte. När gamla rockidoler som Chuck Berry (60-årsfesten 1986), Jerry Lee Lewis och Carl Perkins skulle hyllas blev Dave motorn i bandet.
   VID PERKINS TV-SHOW 1985 medverkade både Ringo Starr och George Harrison och året innan hade Dave gjort skivinspelningar med Paul McCartney. Och 1990 blev han kapellmästare för en hyllning till John Lennon i Liverpool med en mängd celebra artister. Vid två tillfällen har han också ingått i Ringo Starrs stjärnspäckade All-Starr Band som gjort sju olika turnéer.
   Efter Starr-turnén 2000 opererades Dave för hjärtproblem men har sedan turnerat både på egen hand och tillsammans med Albert Lee. 90-talet var annars ett förhållandevis lugnt decennium för Dave Edmunds. Den gamle walesaren slog sig ner i Los Angeles och skivkarriären blev inte lika viktig längre. "Closer to the flame", "Plugged in" och en liveskiva med svenska Refreshments har varit sporadiska utgivningar.
   Edmunds senaste skiva "Hand picked" finns endast tillgänglig via hans egen hemsida. Om mixen på den skivan också är fingervisning för scenrepertoaren kommer Dave i kväll att göra många instrumentala låtar, klassisk musik, och blanda friskt mellan 50-tal, "Sabre dance" och ännu fler covers.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (118)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2002 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.