Blogginlägg

Helheten är viktigast

Postad: 2002-04-15 12:20
Kategori: Krönikor

NEJ, JAG KAN INTE spela gitarr. Inte ens i fantasin. Jag lever i tron att jag lyssnar på ett mer öppet och förutsättningslöst sätt för att jag just inte har kunskapen om hur man tekniskt kan hantera en gitarr. Det finns naturligtvis inget rätt eller fel sätt att lyssna på musik. Men som recensent är jag övertygad om att mina känslor bestämmer mer om jag inte vet hur svårt eller lätt det är att spela exempelvis gitarr.
   Och i min regelbok, som givetvis inte finns i något tryckt exemplar utan bara existerar i mitt huvud, är känslorna så mycket viktigare än teknisk briljans och exakthet. Därför kommer jag alltid i hela mitt liv tycka att Neil Young och Keith Richards är större gitarrister än exempelvis Steve Lukather och Yngwie Malmsteen.
   SEDAN KAN JAG, förmodligen mot all rimlig logik, ibland tycka att när Thomas DiLeva ställer sig mitt i en konsert och byter sträng på sin gitarr är det större underhållning än ett gastkramande elgitarrsolo. Allt är givetvis relativt och rätt sak på rätt plats vid rätt tillfälle har alltid en poäng. Nej, jag hatar inte gitarrsolon. Jag har gått igenom den perioden i mitt liv. Jag var visserligen ingen hårdrockfantast när det begav sig i början på 70-talet men ett och annat blixtrande solo har jag tuggat i mig med mersmak.
   När intensiteten stegrades i Led Zeppelins "Stairway to Heaven" och Jimmy Page exploderade i ett synnerligen elektriskt solo var ju det en av det livets stora upplevelser. Introt till Eric Claptons "Layla" måste jag också betrakta som något livsavgörande men jag tycker nog breaket i Creams "Badge" är ett strå vassare. Liksom Neil Youngs alldeles bedårande "Powderfinger"-solo.
   MEN SEDAN har jag med åren imponerats allt mindre av regelrätta gitarrsolon. På något sätt har helheten blivit så mycket viktigare än ett ensamt duktigt solo. Vad vore Neil Young med sina egenartade soloutflykter utan sitt starka låtmaterial och en formidabel kompgrupp i ryggen? För en dryg vecka sedan var jag på en konsert där gitarren, och framförallt gitarristen, definitivt hade en central roll. Åtminstone för alla gitarrister i publiken.
   Själv kom jag för att uppleva Albert Lee nästan 30 år efter förra Örebrobesöket och få njuta av artisten, gitarristen och sångaren med en alldeles för sporadisk solokarriär bakom sig. Men publiken på El Sombrero innehöll för kvällen osedvanligt många gitarrister i synnerhet och musiker i allmänhet.
   ATT ALBERT LEE var ett i dessa kretsar aktat och närmast kultstämplat namn fick jag snart klart för mig. Där stod vuxna karlar med efternamn som Ernestam, Saf, Eriksson, Sjöström och säkert några fler och kippade efter andan eller gapade stort efter varje liten snabb, hyperteknisk och genomtänkt men också välljudande gitarrsoloinsats.
   För mig var helheten mer imponerande ty Albert (som spelade på en enda gitarr konserten igenom!) sjöng helt underbart, spelade piano på ett personligt och naturligt sätt och han levererade nästan två dussin kanonlåtar som inga gitarrsolon i världen kunde förstöra.
   På grund av mitt ointresse för gitarrteknisk briljans får min teori dock ständiga törnar och tvivel då jag hör att Ryan Adams figurerar i gitarrtidningar, att Dave Edmunds avgudar gitarrteknik och att Bruce Springsteen uppfattas som en av världens bästa gitarrister.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2002 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.