Blogginlägg från mars, 2002

Albert Lee konsert

Postad: 2002-03-31 14:33
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/3 2002.

KONSERT
ALBERT LEE & HOGAN’S HEROES
El Sombrero, Örebro 29/3 2002


Det var kvällen när teknisk briljans och oerhörda känslor förenades. Den lite torra svenska Långfredagen formades till en engelsk afton och en Good Friday. Och en god fredag kunde engelsmannen Albert Lee med sitt helengelska band Hogan’s Heroes bjuda på när fredag gick över till lördag.
   Med sin huvudsakligen coverinriktade repertoar fick Lee fritt spelrum i sitt gedigna historieberättande. Trots närmare 30 år i USA fick han i fredags utrymme att vara genuin engelsman tillsammans med sina gamla kompisar.
   När det gränslösa kunnandet på gitarrens alla möjligheter och ett mer mänskligt handlag med pianot, som han ibland satte sig bakom, fick chansen att gå hand i hand med den jordnära, sympatiska och mycket naturliga framtoningen.
   Det var som om den numera kultstämplade gitarristen Albert Lee förflyttades 30-40 år tillbaka i tiden, till sina första stapplande steg i musikbranschen, när pubspelningar var levebrödet.
   Med sina gamla engelska och delvis grånade kompisar, bland annat Pete Wingfield på piano, blev det dock aldrig gubbigt, trött och slött utan bara så där oerhört tidlöst och gränslöst inspirerat.
   Precis som förhandsrapporterna ”hotat med” så var det en starkt coverdominerad repertoar Lee och Hogans hjältar bjöd på. Men det var långtifrån någon uttjatad och förutsägbar räcka låtar som presenterades. Ur Buddy Hollys katalog valde han tre singelbaksidor, ”Restless” är nog inte Carl Perkins mest kända låt och hans förkärlek till Jimmy Webbs lågmälda låtar gör Albert Lee till en extraordinär coverartist.
   Dessutom gjorde det mer närstående personliga materialet, hans egen klassiker ”Country boy” plus läckra godbitar från Emmylou Harris (”Luxury liner”, oj!) och Rodney Crowells skivor, fredagskvällens konsert till en upplevelse långt förbi varje tanke om att det var bättre förr.
   Gitarristerna i publiken fick säkert ståpäls inför några flyhänta instrumentallåtar. Själv tyckte jag magin klättrade på väggarna när Albert satte sig bakom pianot och med sin underskattat emotionella röst smekte fram underbara låtar som ”The highwayman”, ”Till I gain control again” och ”So sad”.
   Så var det naturligtvis svårt att värja sig emot riktigt (pub)rockiga versioner av ”Real wild child”, ”Pink bedroom” och ”Tear it up”.

Albert Lee: gitarr, sång
Pete Wingfield, keyboards/sång
Brian Hodgson, bas, sång
Peter Baron, trummor
Gerry Hogan, steelgitarr

/ Håkan

Weeping Willows konsert

Postad: 2002-03-19 14:39
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/3 2002.

KONSERT
WEEPING WILLOWS
THE CRASH
Contan, Örebro 17/3 2002


Weeping Willows, Magnus Carlson och hans fem musikaliskt ytterst skickliga kompisar i kompet, har verkligen lyckats ändra sitt sound på ett både naturligt och spännande sätt. Utan att tappa melodisk kraft eller skippa sitt melankoliska särdrag har de blivit tyngre och vassare.
   Och bättre. Det känns nästan overkligt att konstatera att de har blivit just bättre. Ett av landets bäst sammansatta band, som gjorde en så storslagen entré på den svenska pophimlen för några år sedan, har inte bara lyckats överleva utan också utvecklats till något ännu mer fulländat.
   Fantastiskt. Förändringen inför tredje skivan kom som ett viktigt men också livsnödvändigt steg. På två skivor hade de målat in sig i ett hörn, visserligen en exklusiv och många gånger magiskt vacker plats. Nu är skillnaden inte så stor mellan soundet på scen nu och då. Det har
alltid varit mer riff än atmosfär som kommit ur högtalarna på deras konserter. Men hela tiden finns dramatiken ändå kvar i gruppens sound.
   Med tre förhållandevis starka album bakom sig har de en outsinlig att välja material ifrån men naturligtvis dominerade låtarna från "Into the light". Till publikens stora glädje. Själv tyckte jag det var synd att låtvalet i söndags inte var friare och mer spritt över alla skivorna. För de har förmågan att ge varje gammal låt en ny injektion som sammanflätade med det nya, lite mer gitarrbaserade soundet, blivit till en underbar enhet. Vi fick några, men alldeles för få, exempel på det.
   Visserligen står sångaren Carlson i en egen särklass i Sverige (inte som soloartist dock, men det glömmer vi) men det är i bandets alldeles bedårande samspel jag rankar bandet på samma oerhörda nivå som Soundtrack of Our Lives. Weeping Willows är popens eleganta motsvarighet till Soundtracks tunga rock. Musikaliskt alltså, visuellt kan inget band mäta sig med Ebbot & Co. Jag ska dock inte klaga för mycket på att senaste skivans material dominerade för sakta men säkert har de låtarna på några månader växt till att bli lika viktiga scenlåtar som någonsin "Broken promise land" och "True to you".
   De rutinerade grabbarna i Weeping Willows i all ära men kvällens överraskning stod finska förbandet The Crash för. Deras veka och fjäderlätta pop på skiva växte live till ett alldeles charmigt gitarrpopsound. Så genuint engelskt i varje stavelse och tydligen, för mig helt överraskande, redan bekant för en stor del av Örebropubliken som sjöng med i var och varannan låt. Kul inledning på en kväll och natt som slutade så perfekt.

Weeping Willows låtar:
You're happy now
Disconnected
Untouchable
Louisa
Falling
Goodnight lovers (Depeche Mode)
Wonderful life (Black)
Touch me
Into the light
True to you

Extralåtar
Somewhere
Last night I dreamt that somebody loved me (Smiths)
Broken promise land

/ Håkan

Di Leva konsert

Postad: 2002-03-16 14:32
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 2002.

KONSERT
DI LEVA
Club 700, Örebro 15/3 2002


Thomas Di Leva engagerar. På ett eller annat sätt, som det brukar heta. För vi älskar udda fenomen som inte passar in i den gråtråkiga vardagen.
   Älskarna och fantasterna av Di Leva hade samlats i ett stort antal, ca 500, på Club 700 igår kväll. För en typ av väckelsemöte med både allsång, långa tal och lite musik.
   Di Leva är ute på en småskalig turné med bara en klaviaturspelare, Andreas Ahlenius, i kompet. Nästan ensam på Club 700:s scen blev responsen knappast sämre.
   Klädd i sedvanlig fotsid blommig klänning med en vattenkanna, kandelaber och ett stort fruktfat blev kommunikationen mellan Di Leva och den fredagsuppspelta publiken till en egen show. Som när han samtidigt skulle byta strängar på gitarren, berätta vad som hänt tidigare på turnén och uppmana publiken till allsång. Stor underhållning.
   Trots sin sävlighet, balansgången mellan allvar och humor var påtaglig under hela föreställningen, så är Thomas Di Leva en underbar och till synes en helt spontan entertainer och en ännu bättre scenpersonlighet.
   Hans nervösa men avväpnande leende gör inte bilden av den splittrade artisten tydligare.
   Dock förstörde de långa pratiga pauserna tempot i den drygt 100 minuter långa konserten som gjorde att de melodiösa höjdpunkterna faktiskt begränsade sig till endast tolv låtar.
   Men å andra sidan fick vi vid upprepade tillfällen veta fruktens viktiga betydelse medan han stilfullt slängde ut bananer, äpplen och apelsiner till lyckligt lottade åhörare i den hela tiden upplysta konsertlokalen.
   Alla av fredagskvällens sånger hade ”klassisk Di Leva” stämplade på sig. Såväl geniala hits som ”Vi har bara varandra”, ”Söta lilla blomma” och ”Vem ska man tro på?” som lite mindre kända låtar som ”Solsjäl” och ”Vi får vingar när vi älskar”.
   Där maskiner och Ahlenius klaviaturspel, som ofta framkallade det kosmiska nästan hymnliknande soundet via sina tangenter, gott och väl kompenserade det saknade bandet.

/ Håkan

Smådeckarna bio

Postad: 2002-03-12 15:16
Kategori: Bio-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11 mars 2002

SMÅDECKARNA
Filmstaden
Regi: Patrik Forsberg
I rollerna: Hannah Callenbo, Matilda Callenbo, Anna Barck, Lotta Karlge, Johan Svanlund och Richard Tankred.


Inga reklamfilmer inleder visningen av ”Smådeckarna” på Filmstaden. Ändå kan den nya barnfilmen uppfattas att sträva åt ett helt annat håll. Den är nämligen inte bara sponsrad utan även producerad i samarbete med ett känt villaföretag.
   Det kan man som vuxen ha många och långa moraliska aspekter på men det bryr sig knappast barn om. ”Smådeckarna” är en film med barn för barn. Och av barn, höll jag på att skriva. För storyn är ju väldigt enkel, simpel och närmast barnslig.
   Mitt eget bollplank var i det fallet min 11-åriga dotter Emily som dock tyckte filmen var både spännande och intressant. Och gärna förträngde filmens inte så trovärdiga inslag.
   ”Smådeckarna” handlar om ett syskonpar, åtta och elva år gamla, som lämnas hemma medan mamma och pappa åker till Thailand på semester. Pappans uppfinning att vatten ska bli framtidens energikälla är målet för ett mäktigt oljebolag, OTEC (Otäck, ni hajar symboliken), som ska stjäla receptet.
   Filmen är inte bara hårt sponsrad med reklampengar. Regissör, producent och många skådespelare har tidigare figurerat i reklamfilmssammanhang. Inget tungt artilleri direkt och ingen stor filmupplevelse.
   Rollerna blir mer karikatyr än människor. Exempelvis är det svårt att trolla bort det faktum att skådespelarna Johan Svanlund och Richard Tankred, som spelar skurkar här, även var det framgångsrika teamet i Spray-reklamen.
   Patrik Forsbergs debut som långfilmsregissör är också delvis kvar på reklamfilmsskrivbordet. Med sekvenser och ett berättande som inte klockrent hänger ihop. Inledningens spänning med skurkar som jagar de små barnen förvandlas till en flykt till Thailand och diverse förvecklingar.
   Filmen går sedan in i fas 3 som utspelar sig på hemmaplan, med det sponsrade villaföretagets hus i alla möjliga, omöjliga och säljbara vinklar, och en avslutning av förhållandevis spännande karaktär.

/ Håkan

Johnny Cash lever! Länge leve Johnny Cash!

Postad: 2002-03-11 12:35
Kategori: Krönikor

MEDAN JOHNNY CASH överlever alla mer eller mindre allvarliga sjukdomar under de senaste åren, åtskilliga lunginflammationer och misstankar om Parkinson, dör andra countryprofiler till höger och vänster. Waylon Jennings hjärta slutade slå för en månad sedan och den mer än framgångsrike låtskrivaren Harlan Howard slutade leva förra veckan.
   Och däremellan, 26 februari för att vara exakt, passade Johnny Cash på att fylla 70 år. Jag vet inte riktigt av vilken anledning men hans namn kom upp när vi stod i baren på en krog inför en konsert för snart två veckor sedan. Det måste ha varit en ren tillfällighet men senare skulle rena vilda västern-scenerna utspela sig på samma plats.
   Dock inga stilrena saloonslagsmål men någon stupade precis framför bardisken, en annan dansade sig omkull framför fötterna på mig och under kvällens final viftade en dam hotfullt med näven framför mina ögon och utbrast minst lika hotfullt "Jaså, det är så du ser ut", mumlade nåt om Lundell och skakade på huvudet.
   DET VAR SOM SAGT rena vilda västern men under rock'n' roll-relaterade konserter kan och får allt hända. Därför tog jag inte illa upp, snarare trivdes jag när ett av Sveriges skickligaste liveband så otroligt pricksäkert träffade gränsövergången mellan pop och rock med sin känsloladdade ammunition.
   Allt detta utspelade sig medan Johnny Cashs namn växte sig allt starkare i mitt hjärta. Så starkt att när jag förra helgen lite på mf och slumpmässigt slängde ner några cd i resebagaget till Kalmar så råkade två av Cashs senaste alster hamna överst. Och vilken ypperligt lycklig chock hjärtat bjöds på i form av två nästintill helgjutna album, tvåan och trean i en trilogi som i sommar får en naturlig fortsättning på "American four".
   Är det något jag har förutfattade negativa visioner om är det religiösa sånger och traditionell country. Och mellan de alldeles förtjusande coverlåtarna, där Cash verkligen gör sånger av Tom Petty, U2 och Neil Diamond till sina egna, och upptäcker nya djup i Becks, Will Oldhams, Soundgardens och Nick Caves låtar så kommer de där lord-besjungna hymnerna som jag en gång förträngde till blott naiva parenteser.
    MEN PÅ EN skumpande buss genom det svartmörka Småland framstod de ofta självbiografiska sångerna som något annat, mycket viktigare. Blundade jag befann jag mig på en postdiligens mellan Rolling Acres och Glen Oaks i det inre av Tennessee i ett helt annat decennium. Onekligen en omtumlande känsla.
   Med sin skrovligt vibrerande baryton så blir Cash den ultimata coversångaren och jag bestämde mig där, någonstans mellan Oskarshamn och Döderhult, att en gång för alla aldrig påstå att någon rockstjärna har dignitet ty ingen kan på det området överträffa John R Cash, R som i Ray. Och den digniteten fortsätter med all säkerhet på nästa skiva som är planerad till sommaren.
   Även om låtmaterialet till större del, ett undantag är Nine Inch Nails "Hurt", är lite dammigt och skamfilat så är jag övertygad om att Cash tillsammans med den otrolige producenten Rick Rubin kommer att göra små underverk av både "Imagine", "The first time ever I saw your face" och "Bridge over troubled waters".

/ Håkan

Refreshments konsert

Postad: 2002-03-01 14:33
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/2 2002.

KONSERT
THE REFRESHMENTS
El Sombrero, Örebro 27/2 2002


Refreshments på ett välfyllt och stundtals vilt dansande El Sombrero var ett välkommet återbesök. En gång i tiden spelade de fem gånger om året i den här stan men har på sistone åkt Örebro förbi på sina oändliga turnéer.
   För ett ögonblick hade jag glömt bort att deras genuint effektiva rockmusik är så underhållande och totalt avväpnande. Men lever man efter parollen "it's gotta be both rock and roll", som detta eminenta Gävleband gör, blev det inte överraskande hög trivselfaktor på framträdandet i onsdagskväll.
   Man kan i Refreshments fall inte diskutera utveckling och framåtskridande, deras styrka är ju att de står med alla sina fötter i den traditionella pop- och rockmusiken, men ändå kändes tajte trummisen Mats Forsbergs återkomst och bastante pianisten Johan Blohms inträde som en liten men värdefull energikick.
   Senaste "Greatest hits"-skivans låtar formade också stora delar av liverepertoaren plus naturligtvis ännu fler läckra nedslag i deras numera imponerande skivproduktion.
   Men det betyder heller inte per automatik att de kan fylla två långa set på närmare två timmar utan att det på sina ställen kändes lite upprepande och lite förutsägbart.
   Men står man mitt i paradiset och blir uppslukad av världens enklaste rockmusik så är det heller inte så konstigt att ett enda stort brett leende överträffar alla analyser.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2002 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.