Blogginlägg från februari, 2002

Jag kanske har hört för mycket

I SANN SERIÖS ANDA borde väl den här spalten diskutera ny svensk rock, Perishers eller Dynamo Chapel, men jag väljer i stället att uppröras över en numera så död pseudohändelse som Melodifestivalen. Som blivit en händelsefattig följetong över flera veckor och trots ett ökat antal deltagare bara blivit alltmer enkelspårig och fylld med massor av redan använda intron, refränger och rytmer.
   Det kanske är jag som är överkänslig? Jag kanske har hört och sett för mycket? Jag kanske är för naiv när jag har förhoppningar om att det i Melodifestivalen ska födas nya kreativa stjärnor som sjunger nya kreativa och vågade låtskrivares intressanta låtar. Kravet på personlig kreativitet i sammanhanget står väl längst ned i prioritet har jag förstått. Det är trots allt bara bred och allmängiltig underhållning vi talar om.
   I MELODIFESTIVALEN ska vi känna igen oss. Alla gester, tonartsbyten (som Jonas Gardell tjatar om varje vecka) och melodier går efter ett förutbestämt mönster som jag tycker är så ofattbart tråkigt och enbart föder likgiltiga tankar och uppgivenhet. Jag har inte tittat och lyssnat på alla bidrag i alla deltävlingar, exempelvis skriver jag det här innan tävlingen i Falun gick av stapeln i fredags.
   Men jag känner igen mönstret och tror inte att det plötsligt dök upp några överraskningar som omkullkastar mina teorier. Nej, i schlagerns oskrivna lag ingår nog ett visst mått av stulna inslag. Det har nog alltid varit så, men jag tycker att under de senaste åren har de blivit fler och allt pinsammare.
   REDAN PÅ ABBA:S TID var det upphovsrättsliga efterspel. Som vi, av stolthet för att Sverige vann, gärna sopar under mattan. Men enligt de engelska låtskrivarna som skrev "Build me up buttercup", en hit för Foundations 1968, hade "Waterloo" mer än slumpartade likheter med den låten. Och det kanske var så och det kanske ska vara så.
   För att nå en miljonpublik i alla Europas länder på en och samma gång så får kreativiteten och personligheten inte ta sig för stora friheter, bjuda på för stora överraskningar. Melodifestivalen ska, enligt den tysta överenskommelsen, vara som en blandning av "Så ska det låta" och "Topplistan".
   Då blir underhållningen som bäst och minst krävande för den ovana lyssnaren. Men det är där, mitt i likgiltighetens epicentrum, som jag inte kan hålla mig, inte bara luta mig tillbaka och fnysa åt alla möjliga och för all del omöjliga stölder ur populärmusikens långa historia. Vid förra helgens deltävling klingade mer eller mindre allt bekant.
   KUNDE EXEMPELVIS inte riktigt komma till ro efter Östen Me Restens bidrag. Att rytmen och takten var rakt av kopierad från "You can't hurry love" kunde jag leva med, det är trots allt den kanske mest återanvändna detaljen inom popmusik under 35 års tid, men att refrängen så exakt påminde om "Save your kisses for me", Brotherhood Of Mans eurovisions-bidrag från 1976, fick mig riktigt indignerad.

/ Håkan

Ronander Rickfors konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 2002.

KONSERT
MATS RONANDER & MIKAEL RICKFORS
Frimis, Örebro 1/2 2002

Varje konsert i Örebro är givetvis en händelse utöver det vanliga. Men i fredags fick de gamla rävarna Ronander & Rickfors spela en lågprofilerad men inte ointressant roll på ett fullpackat (800 personer) och svettigt Frimis.
   De är egentligen varandras motpoler som när de möts på scen har mycket mer gemensamt än man anar.
   Ronander har nästan skapat ett nytt språk med sina svenska texter medan Rickfors knappt kan ta en stavelse på sitt modersmål utan att förlora trovärdighet. Den evigt leende Malla bredvid den något buttre Rickfors. En paradox som fungerar.
   Men båda har svarta rötter och någonstans där finns väl det gemensamma arvet som musikaliskt förenar dem.
   Ronander fick en efterlängtad chans att leverera sex låtar från sin senaste skiva, plus 80-talshitsen ”Good for you” och ”Kött och blod”, medan Rickfors, som inte har någon aktuell skiva ute, mixade sin repertoar gränslöst från hela karriären.
   Att öppna akustiskt med några nya låtar var kanske inte så lyckat inför en stimmig och pratglad fredagspublik. Dessutom hade konserten inledningsvis ljudproblem och tonen i Mats gitarr var genom hela konserten både anspråkslös och djupt nedmixad och hade inte alls samma bett som för några veckor sedan under hans bluesbesök.
   När de småländska ungdomarna i kompet gjort entré visade sig det påtagliga partystuket på Mats nya låtar ha mycket gemensamt med exempelvis Rickfors över 20 år gamla ”Kickin’ a dream around”. Där återfanns konsertens stora behållning medan den svettiga publiken blev helt tillfredsställda av egentligen bara en låt, Rickfors magnifika hit men klart uttjatade ”Vingar”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.