Blogginlägg

Albert Lee konsert

Postad: 2002-03-31 14:33
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/3 2002.

KONSERT
ALBERT LEE & HOGAN’S HEROES
El Sombrero, Örebro 29/3 2002


Det var kvällen när teknisk briljans och oerhörda känslor förenades. Den lite torra svenska Långfredagen formades till en engelsk afton och en Good Friday. Och en god fredag kunde engelsmannen Albert Lee med sitt helengelska band Hogan’s Heroes bjuda på när fredag gick över till lördag.
   Med sin huvudsakligen coverinriktade repertoar fick Lee fritt spelrum i sitt gedigna historieberättande. Trots närmare 30 år i USA fick han i fredags utrymme att vara genuin engelsman tillsammans med sina gamla kompisar.
   När det gränslösa kunnandet på gitarrens alla möjligheter och ett mer mänskligt handlag med pianot, som han ibland satte sig bakom, fick chansen att gå hand i hand med den jordnära, sympatiska och mycket naturliga framtoningen.
   Det var som om den numera kultstämplade gitarristen Albert Lee förflyttades 30-40 år tillbaka i tiden, till sina första stapplande steg i musikbranschen, när pubspelningar var levebrödet.
   Med sina gamla engelska och delvis grånade kompisar, bland annat Pete Wingfield på piano, blev det dock aldrig gubbigt, trött och slött utan bara så där oerhört tidlöst och gränslöst inspirerat.
   Precis som förhandsrapporterna ”hotat med” så var det en starkt coverdominerad repertoar Lee och Hogans hjältar bjöd på. Men det var långtifrån någon uttjatad och förutsägbar räcka låtar som presenterades. Ur Buddy Hollys katalog valde han tre singelbaksidor, ”Restless” är nog inte Carl Perkins mest kända låt och hans förkärlek till Jimmy Webbs lågmälda låtar gör Albert Lee till en extraordinär coverartist.
   Dessutom gjorde det mer närstående personliga materialet, hans egen klassiker ”Country boy” plus läckra godbitar från Emmylou Harris (”Luxury liner”, oj!) och Rodney Crowells skivor, fredagskvällens konsert till en upplevelse långt förbi varje tanke om att det var bättre förr.
   Gitarristerna i publiken fick säkert ståpäls inför några flyhänta instrumentallåtar. Själv tyckte jag magin klättrade på väggarna när Albert satte sig bakom pianot och med sin underskattat emotionella röst smekte fram underbara låtar som ”The highwayman”, ”Till I gain control again” och ”So sad”.
   Så var det naturligtvis svårt att värja sig emot riktigt (pub)rockiga versioner av ”Real wild child”, ”Pink bedroom” och ”Tear it up”.

Albert Lee: gitarr, sång
Pete Wingfield, keyboards/sång
Brian Hodgson, bas, sång
Peter Baron, trummor
Gerry Hogan, steelgitarr

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2002 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.