Blogginlägg från 2018-07-31

LIVE#4: Rockpile 1979

Postad: 2018-07-31 07:54
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Rockpile 1979 var 4:a på min lista.



ROCKPILE
Konserthuset, Stockholm 9 mars 1979


Äntligen skulle jag för första gången få uppleva Rockpile som en enda stor och mäktig enhet. Live, levande och rockiga på en konsert av rekordkort längd, en dryg timme, men musikaliskt så klockrent helgjuten som någon konsert någonsin kan bli. Naturligtvis fanns det stora förväntningar i luften, det förhoppningsfulla suset i bänkraderna på Stockholms Konserthus minns jag fortfarande och starten på detta explosiva party var totalt obetalbart och något utöver det vanliga. Energi på allra högsta nivå.
   Ryktet om Rockpiles konsertkapacitet hade under åren de existerat, från december 1976 till våren 1979, accelererat till en nästan omöjlig nivå. Och som konsertattraktion var de närmast oslagbara.
   Förutom ett uppmärksammat tv-besök hösten 1978, 10 augusti i tv-programmet ”Högtryck” på Skansen, hade inte Rockpile uppträtt som samlad enhet i Sverige så det var unika vingslag som viftade i luften den där fredagskvällen i mars 1979.
   Bandet som hade bildats i december 1976 som en temporär konstellation hade på några år utvecklats till riktiga konsertproffs, genuint tajta och med en repertoar som blandade helig rock’n’roll med klassiska Nick Lowe-hits och nyskrivet.

Som namn uppstod Rockpile redan 1970. Först som kompband till Dave Edmunds som under gruppnamnet Dave Edmunds’ Rockpile gav ut två singlar, ”I hear you knocking” (1970) och ”I’m comin’ home” (1971) och senare som albumtitel, ”Rockpile” (1972), på Edmunds första soloalbum. Den kommande trummisen i Rockpile, Terry Williams (som liksom Edmunds härstammade från Wales), fanns med på albumet.
   Edmunds och Nick Lowe träffades på allvar första gången våren 1974 när Lowes grupp Brinsley Schwarz skulle spela in sin sjätte (och sista) album, ”The new favourites of Brinsley Schwarz” i Rockfield-studion med Edmunds som producent. Samarbetet ledde till att Brinsleys kompade Edmunds på sommarturnén 1974. Gruppen sprack våren 1975 och Lowe slog sig samman med Edmunds när han skulle göra sitt andra soloalbum, ”Subtle as a flying mallet” (1975). Lowe spelar bas och har skrivit ”She’s my baby” till skivan.
   Inför inspelningen av Edmunds tredje soloskiva, ”Get it” (1977), engagerades Lowe och Williams igen och Rockpile var nästan ett faktum. Idén som fullbordades när gitarristen Billy Bremner tackade ja till erbjudandet från Lowe/Edmunds att bli Rockpile-medlem och gjorde entré som hösten 1976.
   Sedan turades bandet om att resa runt och göra konserter som antingen "Nick Lowe with Rockpile featuring Dave Edmunds" eller "Dave Edmunds with Rockpile featuring Nick Lowe" beroende på vem som stod mest i centrum för stunden. Som ni ser på affischen här nere till höger råder det ingen tvekan om vilka som är stjärnor i bandet vid den här Stockholmskonserten.
   På affischen görs det reklam för Edmunds/Lowe senaste skivor, ”Tracks on wax 4” respektive ”Jesus of cool”, men det var på skivorna som skulle följa framåt sommaren 1979 som Rockpile-soundet skulle fulländas på allvar, ”Repeat when necessary” och ”Labour of lust”. Skivor som spelades in parallellt i samma studio.
   Här finns några intressanta svartvita bilder från Rockpiles 70-tal.
   Rockpile gjorde bara två spelningar i Sverige i mars 1979. Förutom Stockholm spelade de också på Akademiska Föreningen i Lund 11 mars.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/3 1979.

VÅR TIDS ROCKHJÄLTAR!

Rock’n’roll kan göras på många olika sätt och i många olika varianter. Åtskilliga är det som i den genuina rockmusikens skugga ridit på den nostalgiska vågen och presenterat sig som budbärare för 50-talet. Men i dagens läge är det ingen som gör vital rockmusik lika bra som engelska Rockpile, bandet om innehåller vår tids rockhjältar.
   Fredagskvällens uppvisning i Konserthuset i Stockholm var en härlig energiurladdning. Volymstark men ändå mänskligt levande. Inte konstigt att publiken aldrig ville ge sig efter den korta timmen konserten pågick. Extranummer inkluderat.
   Det var stående ovationer rakt igenom hela konserten och salen fullkomligt badade i entusiasm, spontana yttringar och svett.
   Rockpile har nutidens mest raffinerade musikstil. De kan sin rockhistoria men när de skriver låtar, gör skivor och, som nu, konserter visar de med enkla medel att det inte behövs glittrande scenkläder, stridsmålning eller tonvis med utrustning för att vara attraktiva eller uppmärksammas.
   Dave Edmunds i skitiga, slitna jeans och obligatorisk skinnjacka tog de flesta sångnumren för kvällen. I ”I knew the bride” och ”Here comes the weekend” var han strålande. Lika självklart som han är en duktig sångare och lysande gitarrist lika självklart framstod det faktum att han inte var ensam på scenen.
   Vid sidan av sig hade han Nick Lowe som är bättre låtskrivare och sångare än basist. Några av kvällens toppnummer kom från hans mun och penna, nyskrivna ”I’m a born fighter” och Mickey Jupps fina ”You’ll never get me up in one of those”. Ännu ett skäl att rekommendera Jupps egen förnämliga ”Juppanese”-skiva från i höstas.
   Terry Williams, trummisen, har nu funnit sin rätta plats. Från jobbet i de alltmer experimentella och försoffade Man skötte han nu kaggarna i Rockpile med bravur. Utan tillgjorda åthävor men med en osviklig rocktaktkänsla.
   Williams är tillsammans med Billy Bremner gruppens anonyma duo. Men inte desto mindre viktiga. Bremner var när han de få gånger tog stegen fram till sångmikrofonen alldeles utmärkt. ”Trouble boys” och ”Ju ju man” kom därifrån.
   Alla fyra har de långvariga bekantskaper i olika tidsperioder. Edmunds en gång flitigt anlitad skivproducent, mötte Lowe och Williams när han jobbade med deras tidigare grupper Brinsley Schwarz respektive Man och Bremner var studiogitarrist i Rockfield så det är en grundlig plattform av kompisanda och vänskap Rockpile vilar på.
   Rockpile och inget mer. Varken ”featuring Dave Edmunds” eller ”with Nick Lowe”.
   ”So it goes” och ”Let’s talk about us” ramade in den intensiva konserten som däremellan levererade kraftfull och kompromisslös underhållning. ”Let’s talk about us” – nog ska vi göra det!

Recension Expressen (Mats Olsson):


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.