Blogginlägg från 2018-07-11

STIFF#4: Kirsty MacColl

Postad: 2018-07-11 07:56
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. Kirsty MacColls "A new England" var 4:a på min lista.


KIRSTY MacCOLL: A new England/Patrick (Stiff BUY 216)
Release: December 1984


Den begåvade sångerskan och låtskrivaren Kirsty MacColl gjorde ett uppseendeväckande avbrott i sin Stiff-karriär. Som 19-åring gjorde hon solodebut 1979 med ”They don’t know” men precis innan uppföljaren ”You caught me out” skulle släppas skrev hon kontrakt med Polydor där singeln ”There’s a guy down the Chip shop swears he’s Elvis” är en stor klassiker.
   Det uppföljande albumet ”Desperate character” levde inte upp till förväntningarna, varken kommersiellt eller musikaliskt, och Kirsty var snart tillbaka på Stiff. Först som låtskrivare och producent åt Tracey Ullman, sedan den egna singeln ”Terry”, oktober 1983, som är en underbar poppärla gjord efter 60-talets flickpopmodell. I november 1983 träffade hon den firade skivproducenten Steve Lillywhite, som då hade producerat namn som XTC, Peter Gabriel, Ultravox, Joan Armatrading, Big Country och Marshall Crenshaw.
   Kirsty och Steve träffades under en skivinspelning med Simple Minds, ”Sparkle in the rain” som Steve producerade och Kirsty körade på. I juni 1984 gifte de sig. Och första barnet, sonen Jamie, föddes samma vecka i februari 1985 som ”A new England” gick in på den engelska försäljningslistan. Den singeln och den låten var det första professionella samarbetet mellan Lillywhite och MacColl, en cover på Billy Braggs låt ”A new England”. Hon har berättat hur hon hittade låten:
   "Well I went to see Billy play. He just got up on stage with his guitar and a tiny little amp and sang. I thought this bloke's. brilliant. The sign of good song writing is if the song's good it will stand up on its own. People do great productions on songs that aren't really there. When I met Billy he turned out to be a great fan of mine - he'd even bought a couple of my records that I didn't know anybody had got. So that gave me confidence to ask him what he thought if I had a go at New England, he said 'yeah definitely', so I decided to do it. I used to sing all the harmonies that I'd do on record along to Billy's version. It's really a great song with a strong melody."
   Efter åren i gruppen Riff Raff (1977-1981) jobbade Billy Bragg i skivaffär och intresserade sig för politisk folkmusik innan han satsade på sin egen karriär helt solo. Med bara gitarr som komp uppträdde han som ett ”one man Clash” och lyckades få till stånd en skivinspelning på skivbolaget Charismas indieetikett Utility. Skivan fick titeln ”Life’s a riot with spy vs spy”, där låten ”A new England” var en av sju låtar, och släpptes först i maj 1983 till ingen uppmärksamhet. Det var när skivan återutgavs på det nystartade skivbolaget Go! Discs/Utility i november 1983 som folk i gemen upptäckte Bragg och skivan tog sig in bland de 30 mest sålda albumen i England.
   I dåvarande England, som styrdes med järnhand av Margaret Thatcher, var det naturligtvis väldigt provokativt att sjunga om ett nytt England. Men det hindrade varken Bragg från att skriva låten och Kirsty från att sjunga den och ge den än mer publicitet. Hon tyckte ursprungligen att låten var lite för kort och ville att Bragg skulle skriva en extra vers. Han skrev två men Kirsty kombinerade de två verserna till en. Efter Kirsty tragiska död i december 2000 började Billy Bragg offentligt sjunga låten med extraversen som en hyllning till Kirsty.
   När Kirsty sjöng ”A new England” gav hon dessutom Billy Braggs text ett kvinnligt perspektiv. Soundet på skivan är helt klart modernt, Lillywhites påverkan är tydlig med gitarrer, keyboards och ekon à la U2, Simple Minds och Big Country. Men det var först när jag hörde den 12”-mixade versionen, ”Extended version”, på nästan 8 minuter som jag en gång föll för låten, arrangemanget, sången, Kirsty och hela produktionen.
   Jag hörde den långa versionen första gången i Virgins stora skivaffär på Oxford Street i London i januari 1985 och däckades fullständigt av denna fulländade skiva. Inledningen med över två minuter av trummor, körer, ekon och gitarrer innan Kirsty börjar sjunga är ganska makalös. Soundet är kanske inte tidlöst men skönheten i Kirstys röst, Braggs melodiskt fina låt och helheten, under alla de nästan åtta minuterna, håller än idag fantastiskt bra.

B-sidan ”Patrick”, som Kirsty själv har skrivit och producerat, har samma typ av produktion, säkert influerad av Lillywhites sätt att producera, med en text av typiskt engelskt och realistiskt stuk. Med inledningsvis en vemodig ton:
   He was a stranger in London at night
   And he felt alone so he followed a light
   Into a bar where the music was loud
   He ordered a pint and got lost in the crowd
   He asked a girl if she wanted to dance

   She turned up her nose and she told him "No chance!"
   He felt rejected and stood by the wall
   And wondered why he'd ever bothered at all
   He missed his family and wished he was home
   With all of those strangers he felt so alone


   Men redan i nästa vers vände lyckan för "Patrick":
   He stood in silence, looked round for a while
   Then he saw a girl and she looked back and smiled
   Then he went over and started to talk
   She looked a bit like his sister in Cork
   He bought her a drink with his last two quid
   When he said "Come back for a coffee" she did


12”-skivan (BUYIT 216) har en extralåt som bara förekommer på maxisingeln, ”I’m going out with an eighty year old millionaire”. Ännu en typisk engelsk MacColl-text, hälften på skämt hälften på allvar. Arrangemanget är dessutom latinamerikansk svängigt och har musikaliska paralleller med Kirstys sista skiva i livet, ”Tropical brainstorm”.
   ”A new England”-singeln är utgiven med två olika omslag. Den första utgivna varianten hade den engelska Union Jack-flaggan i topp över några bombade hus. På den andra varianten flyttades den kontroversiella bilden till baksidan på omslaget och ersattes med en konventionell men väldigt snygg bild på Kirsty. Skivan är också utgiven som 7”-bildskiva (formad som Storbritannien).
   Kirstys singelsuccé följdes märkligt nog aldrig av något album. Efter nästa singel, ”He’s on the beach” (juni 1985) som också producerades av Lillywhite, fick Stiff ekonomiska problem och Kirstys skivkontrakt upplöstes. Då blev hon, paradoxalt nog, inblandad i sin största kommersiella framgång, som duettsångerska till Shane MacGowanPogues ”Fairytale of New York”. Först 1989 återupptog hon sin solokarriär och första albumet hette ”Kite”.

På cd: Samtliga tre singelllåtar ingår på “The Essential Collection” (Stiff, 1993)
YouTube: Först originalvideon från 1984 och sedan Billy Braggs liveversion från 2008 (med den extra slutversen). Sedan följer en ljudupptagning från 1991 när Kirsty och Billy duettsjunger ”A new England”. Och slutligen den nästan åtta minuter långa 12”-versionen i audio.









/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.