Blogginlägg från 2018-02-23

I min skivhylla: Joni Mitchell

Postad: 2018-02-23 07:52
Kategori: I min skivhylla



JONI MITCHELL: For the roses (Asylum SYLA 8753)

Release:
November 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 7. Mellan The Missions "Children" (1988) och Jonis "Court and spark" (1973).

MITT GENUINA JONI MITCHELL-INTRESSE vaknade sent, några år in på 70-talet, men blev rätt kortvarigt. Dock noterade jag hennes namn redan på hösten 1968 som låtskrivare till Judy Collins hitsingel "Both sides now". En låt som för övrigt spelades in redan 1967 och fanns med på Collins album "Wildflowers" från det året. Joni spelade inte in sin egen version förrän 1969, till albumet "Clouds", men då var hon som artist fortfarande tämligen okänd i min värld. Inte ens "Ladies of the canyon" (1970) som släpptes strax efter Crosby, Stills, Nash & Youngs "Déjà vu", båda skivorna innehöll Jonis låt "Woodstock", fick mig att lyssna närmare på Joni Mitchell. Och hitsingeln från samma album, "Big yellow taxi", blev bara ett kort möte med kanadensiskan.
   När "Blue" släpptes 1971 borde jag ha vaknat på allvar och införskaffat skivan när den var ny men den blev en mycket senare upptäckt. Därför var det "For the roses" som blev min Joni Mitchell-debut. En förklaring idag, kanske en efterkonstruktion, är att albumet är hennes första skiva på Asylum Records, ett nystartat skivbolag som låg mig nära hjärtat på den tiden.
   Jag hade ju upptäckt Eagles debut på Asylum redan på sommaren 1972 och i bolagets intressanta artistskara föll jag samma år för både Jackson Browne och John David Souther. Och stod nog i skivaffären under det här året och tummade på skivor med Judee Sill, David Blue och Batdorf & Rodney, alla typiska Asylum-artister, om jag minns rätt.
   "For the roses" har inga spektakulära låtar, inga omedelbara hits och är ganska händelsefattig i arrangemang (i positiv anda) men skivan avslöjar en otrolig personlighet hos Joni Mitchell som hängivet brinner för sin konst på skivan. Apropå konst har Joni målat inneromslaget på skivan på sitt typiska färgstarka men personliga sätt.
   Det är egentligen på väldigt få ställen på albumet som hennes låtar, enbart eget material, följer det konventionella mönstret vers+vers+eventuell brygga+refräng. Det är nog bara vid ett tillfälle, på "See you sometime", där den enkla textraden "I'd still like to see you sometime" upprepas några gånger och fungerar som en slagkraftig refräng.
   Nej, "For the roses" är huvudsakligen tonsatt poesi där långa ordrika texter flödar gränslöst och musiken ofta framförs på ett instrument, piano eller akustisk gitarr, och kompet i övrigt är väldigt sparsamt. Låter beskrivningen tråkig, trist och enahanda så är min uppfattning om albumet det motsatta.
   Efter så många år (45!) trodde jag det skulle bli monotont och just händelsefattigt att nu återvända till "For the roses" men finner bara skönhet och avskalad elegans. En förklaring är mänskligt korta låtar, bara två av tolv överstiger fyra minuter, som tonas ut när kärnan i budskapet och melodin är klar. Och arrangemangen har inte en enda ambition att ta över. Inte ens jazzmusiker som blåsaren Tom Scott och basisten Wilton Felder, från Crusaders, får chansen att påverka soundet. Ska jämföras med Jonis senare 70-talsskivor där jazzinfluenserna många gånger urartade och musiker från Crusaders, LA Express och Weather Report släpptes fria.
   På nästan varje låt byter Joni från gitarr till piano eller tvärtom och det gör albumet variationsrikt och omväxlande trots de begränsade arrangemangen. Elgitarristerna Stephen Stills och James Burton får varsin låt och Russ Kunkels trummor, Graham Nashs munspel, Bobbye Halls percussion och Bobby Notkoffs fiol utnyttjas på få låtar.
   "For the roses" har inte ens någon officiell producent men rutinerade teknikern Henry Lewy får väl anses ersätta producentens roll. Titeln Sound & Guidance betyder nog samma sak. Lewy jobbade på 60-talet på skivor med Mamas & Papas, Monkees och Burt Bacharach innan singer/songwriter-artister i allmänhet och Joni Mitchell i synnerhet blev hans uppdrag. Han fick också några producentjobb, bland annat Seatrain, Flying Burrito Brothers och Neil Young, det legendariska livespåret "The needle and the damage done" på "Harvest". Just soundet på "For the roses" är imponerande fast arrangemangen nästan genomgående är lågmälda med få instrument.
   På albumets inneromslag poserar Joni Mitchell naken med ryggen mot kameran men med havet framför sig. Har den bilden möjligen influerat till omslaget på Ulf Lundells "Kär och galen"? Men jag läser i Lundells box "Livslinjen" att idén ursprungligen kom från Donovans texthäfte "What's bin hid and what's bin did". Lundell-bilden togs av Calle Bengtsson på Gotlands östkust.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.