Blogginlägg

I min skivhylla: Joni Mitchell

JONI MITCHELL: For the roses (Asylum SYLA 8753)

Release: November 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 7. Mellan The Missions "Children" (1988) och Jonis "Court and spark" (1973).

MITT GENUINA JONI MITCHELL-INTRESSE vaknade sent, några år in på 70-talet, men blev rätt kortvarigt. Dock noterade jag hennes namn redan på hösten 1968 som låtskrivare till Judy Collins hitsingel "Both sides now". En låt som för övrigt spelades in redan 1967 och fanns med på Collins album "Wildflowers" från det året. Joni spelade inte in sin egen version förrän 1969, till albumet "Clouds", men då var hon som artist fortfarande tämligen okänd i min värld. Inte ens "Ladies of the canyon" (1970) som släpptes strax efter Crosby, Stills, Nash & Youngs "Déjà vu", båda skivorna innehöll Jonis låt "Woodstock", fick mig att lyssna närmare på Joni Mitchell. Och hitsingeln från samma album, "Big yellow taxi", blev bara ett kort möte med kanadensiskan.
   När "Blue" släpptes 1971 borde jag ha vaknat pÃ¥ allvar och införskaffat skivan när den var ny men den blev en mycket senare upptäckt. Därför var det "For the roses" som blev min Joni Mitchell-debut. En förklaring idag, kanske en efterkonstruktion, är att albumet är hennes första skiva pÃ¥ Asylum Records, ett nystartat skivbolag som lÃ¥g mig nära hjärtat pÃ¥ den tiden.
   Jag hade ju upptäckt Eagles debut pÃ¥ Asylum redan pÃ¥ sommaren 1972 och i bolagets intressanta artistskara föll jag samma Ã¥r för bÃ¥de Jackson Browne och John David Souther. Och stod nog i skivaffären under det här Ã¥ret och tummade pÃ¥ skivor med Judee Sill, David Blue och Batdorf & Rodney, alla typiska Asylum-artister, om jag minns rätt.
   "For the roses" har inga spektakulära lÃ¥tar, inga omedelbara hits och är ganska händelsefattig i arrangemang (i positiv anda) men skivan avslöjar en otrolig personlighet hos Joni Mitchell som hängivet brinner för sin konst pÃ¥ skivan. ApropÃ¥ konst har Joni mÃ¥lat inneromslaget pÃ¥ skivan pÃ¥ sitt typiska färgstarka men personliga sätt.
   Det är egentligen pÃ¥ väldigt fÃ¥ ställen pÃ¥ albumet som hennes lÃ¥tar, enbart eget material, följer det konventionella mönstret vers+vers+eventuell brygga+refräng. Det är nog bara vid ett tillfälle, pÃ¥ "See you sometime", där den enkla textraden "I'd still like to see you sometime" upprepas nÃ¥gra gÃ¥nger och fungerar som en slagkraftig refräng.
   Nej, "For the roses" är huvudsakligen tonsatt poesi där lÃ¥nga ordrika texter flödar gränslöst och musiken ofta framförs pÃ¥ ett instrument, piano eller akustisk gitarr, och kompet i övrigt är väldigt sparsamt. LÃ¥ter beskrivningen trÃ¥kig, trist och enahanda sÃ¥ är min uppfattning om albumet det motsatta.
   Efter sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r (45!) trodde jag det skulle bli monotont och just händelsefattigt att nu Ã¥tervända till "For the roses" men finner bara skönhet och avskalad elegans. En förklaring är mänskligt korta lÃ¥tar, bara tvÃ¥ av tolv överstiger fyra minuter, som tonas ut när kärnan i budskapet och melodin är klar. Och arrangemangen har inte en enda ambition att ta över. Inte ens jazzmusiker som blÃ¥saren Tom Scott och basisten Wilton Felder, frÃ¥n Crusaders, fÃ¥r chansen att pÃ¥verka soundet. Ska jämföras med Jonis senare 70-talsskivor där jazzinfluenserna mÃ¥nga gÃ¥nger urartade och musiker frÃ¥n Crusaders, LA Express och Weather Report släpptes fria.
   PÃ¥ nästan varje lÃ¥t byter Joni frÃ¥n gitarr till piano eller tvärtom och det gör albumet variationsrikt och omväxlande trots de begränsade arrangemangen. Elgitarristerna Stephen Stills och James Burton fÃ¥r varsin lÃ¥t och Russ Kunkels trummor, Graham Nashs munspel, Bobbye Halls percussion och Bobby Notkoffs fiol utnyttjas pÃ¥ fÃ¥ lÃ¥tar.
   "For the roses" har inte ens nÃ¥gon officiell producent men rutinerade teknikern Henry Lewy fÃ¥r väl anses ersätta producentens roll. Titeln Sound & Guidance betyder nog samma sak. Lewy jobbade pÃ¥ 60-talet pÃ¥ skivor med Mamas & Papas, Monkees och Burt Bacharach innan singer/songwriter-artister i allmänhet och Joni Mitchell i synnerhet blev hans uppdrag. Han fick ocksÃ¥ nÃ¥gra producentjobb, bland annat Seatrain, Flying Burrito Brothers och Neil Young, det legendariska livespÃ¥ret "The needle and the damage done" pÃ¥ "Harvest". Just soundet pÃ¥ "For the roses" är imponerande fast arrangemangen nästan genomgÃ¥ende är lÃ¥gmälda med fÃ¥ instrument.
   PÃ¥ albumets inneromslag poserar Joni Mitchell naken med ryggen mot kameran men med havet framför sig. Har den bilden möjligen influerat till omslaget pÃ¥ Ulf Lundells "Kär och galen"? Men jag läser i Lundells box "Livslinjen" att idén ursprungligen kom frÃ¥n Donovans texthäfte "What's bin hid and what's bin did". Lundell-bilden togs av Calle Bengtsson pÃ¥ Gotlands östkust.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.