Blogginlägg från 2016-03-02

Gungande Rönnblom

Efter flera inaktiva år som artist, när Anders F ägnade sig mer åt Desktop Design och Macintosh-datorer än musik, beslutade han sig inför sitt 15:e album att uppträda under gruppnamnet Bravado Bravado tillsammans med de gamla Grus I Dojjan-medlemmarna Jesper Lindberg och Håkan Ström. Våren 1989 släpptes gruppens album "Ömhetsdesperado".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1989.

BRAVADO BRAVADO
Ritz, Örebro 8 oktober 1989

Gruppen kallas Bravado Bravado och inget annat men det är givetvis lockande att sätta Anders F Rönnblom med de största bokstäverna. På affisch och annonsering har det därför hetat Rönnblom med komp och på scen på Ritz i söndagskväll var det också denne rutinerade man som ledde konserten.
   Anders F hade 14 album bakom sig i eget namn när han inför sin senaste skiva valde att "gömma sig" bakom gruppnamnet Bravado Bravado. Men låtarna och sången var hans.
   Skivan, som kom i våras, var en välkommen comeback för en artist som gjorde klassiker i början på 70-talet, men som sedan har hållit sig ganska anonym.
   Med små medel och anspråkslösa arrangemang presterade Rönnblom och hans kompanjoner, Jesper Lindberg och Håkan Ström, en av årets svängigaste plattor. Utan att höja tempot åstadkom de en skiva med lantligt och mänskligt gung med många intressanta låtar.
   På scen var Anders F Rönnblom, gitarr, Jesper Lindberg, steelguitar och många andra instrument, och Håkan Ström, bas, förstärkta med Björn Rothstein, trummor, och Fabian Månsson, akustisk gitarr, som i någon mån ska ersätta de mer namnkunniga inhopparna på skivan.
   Konserten infriade dock mina höga förväntningar då Bravado Bravado lyckades behålla den täta, rungande rytmen, som är skivans styrka, utan att överdriva volymen eller andra tomma effekter.
   Sedan fick jag ett jakande svar på min fråga om de nya låtarna är i klass med Rönnbloms 70-talsklassiker. Självklart dominerades konserten av Bravado Bravado-låtar men ju längre konserten led desto fler gamlingar hann Rönnblom köra.
   Så fick vi mot slutet en tidig God Jul-hälsning i form av den legendariska låten "Det är inte snön som faller" och på den precis som på många andra låtar var det Jesper Lindberg som behärskade ljudbilden. Han spelade steel, slide (ibland i samma låt) och vanlig elgitarr på ett helt magnifikt sätt.
   Så uppträder en bra orkester vars eventuella stordåd, eller bravad, är att de är mänskliga och vardagliga utan att någonsin bli allmängiltiga.

1. Ömhetsdesperado
2. Osårbar
3. Dimman ligger tät
4. Den relativa sanningen
5. Kärlek
6. Måsarna lämnar Gotland
7. Rock me in the moonlight
8. Svårt det är att leva, svårt det är att dö
9. Lagom hårt
10. Hula hej
11. Chimborazos vackra lava
12. Cadillac car
13. Jazz
14. Norrländska vatten
15. Jag kysste henne våldsamt
16. Annamaria

Extralåt
17. Det är inte snön som faller

/ Håkan

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...