Blogginlägg från 2016-03-27

60: #8 DONOVAN (1965-1969)

DONOVANS TOPP 3:

1. Turquoise (1965)
2. Catch the wind (1965)
3. Atlantis (1968)

VI ÄR SEDAN NÅGRA VECKOR TILLBAKA BLAND de 10 främsta på min lista över 60-talsfavoriter och det är i många fall feta diskografier med många singlar att ta sig igenom. Ofta drygt 20 singlar men den skotske folksångaren Donovan är ett litet undantag när han mellan 1965 och 1969 gav ut blott 12 singlar. Skivor som visar upp en otrolig utvecklingskurva från ensam trubadur till sångare framför ett rockband. Min lista är fylld av pop- och för all del också rockgrupper men det finns också soloartister och Donovan var tidigt en representant för det absolut enklaste uttryckssättet: Ensam sångare, akustisk gitarr och munspel.
   Donovan föddes i Glasgow 1946, som Donovan Leitch (hans förnamn var hans enda artistnamn), där han växte upp på St Vincent Street. När han var tio år flyttade han och familjen söderut till Londons norra utkant, St Albans, men sina skotska rötter, med influenser från både poesi och folksång, har han aldrig glömt. Flera av hans stora låtar har han framfört med en påtaglig skotsk accent.
   I februari 1965 gick Donovan första gången in i en inspelningsstudio som ägdes av sångförlaget Southern Music och låg i en källare på Denmark Street i London. Klassisk mark i hjärtat av centrala London där förlag, musikaffärer och inspelningsstudios skrivit musikhistoria i många decennier tillbaka. Med sig hade han sina två managers, Peter Eden och Geoff Stephens, och producenten Terry Kennedy som tillsammans producerade Donovans debutsingel "Catch the wind".
   Världens enklaste produktion? En röst och en läcker akustisk gitarr räckte för att skapa en fantastisk debut där inte ens ett malplacerat stråkarrangemang kunde störa personligheten. Donovan överlevde faktiskt de orättvisa jämförelserna med Bob Dylan som precis hade lämnat folksångargenren bakom sig, i januari 1965 gick han in i studion för första gången med ett rockband bakom sig. Det finns för övrigt en ännu bättre version av "Catch the wind" på Donovans debutalbum "What's bin did and what's been hid" där vi slipper ekot på sången och stråkarna och får munspel istället.
   Den kommersiellt framgångsrika debuten, 4:a i England, följdes upp av en låt och ett lågmält arrangemang som upprepade det enkla avskalade hitreceptet, "Colours", som också blev Donovans debut på svenska Tio i Topp.
   Donovan och de tre producenterna fortsatte på samma spår med singel nummer tre, min största Donovan-favorit " Turquoise ", men där tog den kommersiella succén plötsligt men tillfälligt slut. Samma ingredienser som tidigare, sång, gitarr, munspel, men lite långsammare, lite mer moll i uttrycket och det nästan provokativt framträdande munspelet tjuter nästan falskt så den breda publiken vände skivan ryggen men jag gillar den skarpt. En låt som Donovan hade skrivit till Joan Baez.
   1966 blev ett problematiskt år för Donovan. Han lämnade sina managers, skivkontraktet svajade i England medan avtalet i USA löste sig snabbare. Ny manager blev Ashley Kozak, som jobbade för Brian Epstein, som introducerade Donovan för den amerikanske ökände juristen Allen Klein som i sin tur presenterade honom för den rutinerade producenten Mickie Most med många succéer (The Animals, Herman's Hermits bland annat) bakom sig.
   I England släpptes mot Donovans vilja under våren 1966 gamla inspelningar på singlar, "Josie" och "Remember the Alamo", utan större framgång och och nystarten med ett helt nytt sound med Most vid rodret, "Sunshine superman" som släpptes i USA på sommaren 1966, dröjde till julen 1966. Nästan ett år efter Abbey Road-inspelningen i januari 1966.

NU HADE DET HÄNT SAKER MED DONOVAN och hans omgivning. Med ett riktigt rockband bakom sig, bland annat Jimmy Page på gitarr, lät det orientaliskt och spännande om soundet ett år innan flower power-året 1967 var ett faktum. Låten har mycket riktigt kallats premiär för psykedelisk rock och succén var given med en andraplats på Englandslistan. Närmare toppen kom Donovan aldrig.
   Bara två månader efter det genombrottet kom nästa Donovan-singel, "Mellow yellow", som var en enklare låt med en poetisk text och ett framträdande blåsarrangemang där ännu en framtida Led Zeppelin-medlem, John Paul Jones, gör entré som arrangör och basist. Den lekfulla och lättsamma stämningen fortsatte på Donovans singlar. På "There is a mountain" är det flöjten (spelad av Harold McNair som även har arrangerat) som anger tonen och på "Jennifer Juniper", skriven till Jennifer Boyd (syster till George Harrisons fru Patti Boyd) är oboe-introt väldigt speciellt.
   Efter dessa övervägande catchy poplåtar följde några mera suggestiva och meditativa singlar med Donovan som var klart influerade av resor till Indien tillsammans med Beatles-medlemmar. Det indiska stränginstrumentet tambura, jämför ljudet av sitar, färgar arrangemanget (återigen John Paul Jones) i "Hurdy gurdy man" där Donovan nynnande med viskande och dallrande röst bygger stämning. Låten som är skriven om hans gitarrmentor Mac MacLeod, som vid tillfället var med i ett danskt band som hette just Hurdy Gurdy, blev dock lite tjatig och upprepande i längden.
   Singeln "Atlantis" har samma suggestiva inledning och Donovan sjunger med skotsk gemytlig brytning om den mytomspunna ön Atlantis. En mjuk otroligt fin, poetisk och stämningsfull låt arrangerad av amerikanen Gabriel Mekler och allt är inspelat i Los Angeles med enbart USA-musiker.
   Donovan avslutar 60-talet på hemmaplan i Olympic Sound Studios med ännu ett rocksamarbete. Mickie Most sammanförde honom med en annan adept, Jeff Beck Group, där förutom den excentriske gitarristen Beck även Ron Wood, bas, och Nicky Hopkins, keyboards, spelade. Tillsammans med en starkt kryddad tjejtrio (Lesley Duncan, Madeline Bell och Suzi Quatro) framkallar de ett våldsamt och våghalsigt rocksound på "Goo Goo Barabajagal (Love Is Hot)", en titel som senare förkortades till "Barabajagal". Låter också som ett uppenbart jam i studion och inkluderar en recitation med skotsk brytning. Ett onekligen spännande men inte helt optimalt sound på detta engångssamarbete.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.