Blogginlägg från 2016-03-09

George Martin (1926-2016)

UTAN GEORGE MARTIN INGET BEATLES. Eller åtminstone ingen grupp som under hans beskydd kunde utveckla sina kreativa möjligheter och sin extraordinära låtskrivartalang. Och därmed bli världens främsta popgrupp genom alla tider. Jag är övertygad om att utan George Martins nyfikenhet, kunnande och öppna öron hade inte det varit möjligt.
   Den anmärkningsvärt gamla människan (han var ju hela 36 år när han upptäckte Beatles!), med gubbfrisyr dessutom, var lika gammal som min pappa men kunde under åtta års tid ta de fyra Liverpool-killarna till ständigt nya musikaliska nivåer.
   Bakom den gammalmodiga frisyren fanns det en genial nyfikenhet. Han var visserligen skolad i den klassiska musiken och innan Beatles var det på skivor med Peter Sellers, Peter Ustinov, Temperance Seven, Shirley Bassey och Stan Getz han satte sitt namn. Som anställd på EMI spelade han in både klassisk musik, jazz och komediskivor men det var mötet med Beatles 1962 som har satt de största historiska spåren.
   Efter Decca-debacklet, provinspelningar som underkändes av skivbolaget, kontaktade Beatles manager Brian Epstein skivbolaget EMI och Martin som inledningsvis inte var så imponerad av varken sound eller låtskrivande. Men kontrakt blev det, "Love me do" blev debutsingeln, men till uppföljaren ville Martin spela in icke-originalet "How do you do it?" men övertygades till slut av den kommersiella kvalitén på "Please please me".
   Martin blev Beatles trogen i åtta år och det finns oändligt många exempel på vad hans bidrag hade för betydelse för gruppens utveckling från en enkel popgrupp via psykedeliska experiment till klassiska låtar som "Hey Jude" och "Let it be".
   Ett par exempel: stråkarrangemanget på "Yesterday", han spelade piano på en rad tidiga Beatles-låtar ("In my life" bland annat) och tramporgeln i slutet på "A day in the life".
   George Martins entré i popvärlden gav producentyrket en helt annan glans på 60-talet. Han producerade även andra artister, bland annat Epstein-artister som Cilla Black, Gerry & the Pacemakers (som fick en Englands-etta med "How do you do it?") och Billy J Kramer, och vid ett tillfälle, sommaren 1963, låg hans producerande singlar både på första, andra och tredje plats i England.
   Redan under Beatles-tiden blev Martin en fri och oberoende producent med eget bolag, Air, och han skulle i decennier framåt producera en mängd skivor med artister och grupper inom många olika områden. Från singer-songwriters (Jimmy Webb) och jazz (Mahavishnu Orchestra) via countryrock (America och American Flyer) och popmusik (Neil Sedaka) till hårdrock (UFO).
   I den mängden av George Martin-signerade produktioner vill jag gärna framhålla förre Procol Harum-sångaren Gary Brookers "No more fear of flying" (1979) där han gör en annorlunda version av Mickey Jupps "Switchboard Susan". Jag kan inte heller undvika att nämna återföreningen med Paul McCartney på "Tug of war" (1982), en av McCartneys bättre soloskivor.
   George Martin skrev också en biografi om sitt intressanta musikfyllda liv, All you need is ears. Och öron hade han, stora och öppna och kritiska.
   George Martin avled igår 8 mars 2016.

/ Håkan

Inte ens Mats är profet i sin egen stad

Bilder: Anders ErkmanGitarristen Henrik Janson.

Mats Ronander hade precis släppt sitt tredje soloalbum, "50/50", och var dessutom aktuell som huvudrollsinnehavare i filmen Sömnen som hade haft premiär i mars. I samband med konserten i Örebro signerade Mats den nya skivan på Åhléns skivavdelning. Radions Jan-Erik Sundqvist hade följt Mats till sin gamla hemstad och gjorde intervjuer och reportage för sitt program.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1984.

MATS RONANDER
Brunnsparken, Örebro 27 april 1984

Man blir aldrig profet... Mats Ronander hade svårt att locka de riktigt stora massorna när han besökte sin forna barndomsstad mitt i en solokarriär som pekar spikrakt uppåt. Hans mogna lite krävande rockmusik attraherar inte den unga konventionella parkpubliken och den äldre publiken föredrar tv-soffan.
   Regnbågens kupolliknande lokal är ingen ljudmixares dröm men rutinerade och duktige Björn Lehnberg lyckades förvånansvärt bra med ljudet. Och på scen presterade Mats Ronander med musiker en fin insats, 90 minuter av det bästa han har åstadkommit på skiva.
   Kompmusikerna, som är viktigare än så, var nästan (basisten Sam Bengtsson föredrar att turnera med Carola!) identiska med det täta samspelet på senaste skivan och kompletterade varandra ypperligt.
   I sedvanlig ordning var Hasse Olsson en stor auktoritet bakom klaviaturerna, Åke Sundqvist en kraftfull trummis, Mats "Mackan" Englund en stadig basist och Ronanders gitarrkompanjon Henrik Jansson är en historia för sig.
   I texterna strävar Mats Ronander efter det enkla språket men musikaliskt blir han alltmer raffinerad. Arrangemang som med sin livetyngd i botten ger låtarna dess totala utformning.
   De nya låtarna dominerade, över hälften (åtta av femton) var hämtade från senaste albumet "50/50" som redan tenderar att bli en försäljningssuccé. Det var först i extralåtarna han plockade fram några covers, Eric Claptons "Wonderful tonight" (som förekommer i en kortfattad version i filmen Sömnen) och "It's gonna work out fine".
   Mats Ronander är en monumental scenprofil och fjorton år i strålkastarljuset har givit honom en oövervinnlig rutin som nu håller på att betala sig i form av ett stort genombrott som soloartist.

/ Håkan

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.