Blogginlägg från 2014-11-03

BOX #14 HOOLA BANDOOLA BAND

Postad: 2014-11-03 07:55
Kategori: BOXAR 20-1



HOOLA BANDOOLA BAND: Ingenting förändras av sig själv (MNW, 1996)

DET SKULLE TA NÄSTAN 20 ÅR efter sista konserttillfället, i september 1976, innan det släpptes en karriärsammanfattande box med HOOLA BANDOOLA BANDS hela produktion. Cd-samlingar med hela oförändrade album är inte prioriterade i min lista över bästa cd-boxar men jag gör här ett litet undantag. Hoolas fyra orörda album är ryggraden i den här samlingen. Ytterligare en cd tillkommer med låtar på engelska(!), liveupptagningar och annat outgivet.
   Hoola Bandoola Band tillhör givetvis en självklar kulturinstitution i svensk musikhistoria. Bandets fyra album bör finnas i varje musikintresserads skivsamling trots den lite ojämna kvalitén mellan skivorna. Gruppens utveckling hade dessutom en kvalitetsmässigt nedÃ¥tgÃ¥ende spiral. Där faktiskt första skivan, den inte sÃ¥ allmänt kända "Garanterat individuell", är starkast men uppföljaren, det kommersiella genombrottet "Vem kan man lita pÃ¥?", är ocksÃ¥ mycket slagkraftig.
   Men sedan tog politiken över i texterna och det kom att negativt pÃ¥verka även det musikaliska och melodimässiga resultatet. Det som tidigare hade varit gruppens styrka hade nu förpassats till baksätet.
   Som jag har förklarat tidigare är det här ingen lista över musikaliskt oantastliga cd-samlingar. Dokumentation, unikt innehÃ¥ll och en fin historiebeskrivning är minst lika viktig.
   När Hoola Bandoola Band gick in i studion i juni 1971, ursprungligen för att spela in ett engelskt och ett svenskt album, var det ett helt nytt svenskt musikaliskt landskap som höll pÃ¥ att skapas. Tio i Topp toppades av The Sweet, José Feliciano och Danyel Gerrard men svensk progg lÃ¥g i startgroparna med namn som Contact, Gudibrallan, Träd Gräs & Stenar, Gunder Hägg och NJA-gruppen.
   Det var i november 1971, "Tom tom turnaround" och "Mamy blue" toppade hitlistorna, som den svenska proggmusiken skulle fÃ¥ sitt genuina genombrott med Hoolas första album. Engagerande texter och viktiga budskap hette ryktet men skivan inleds lite överraskande med en ganska innehÃ¥llsfattig 24 sekunder lÃ¥ng la-la-la-allsÃ¥ngsrefräng pÃ¥ "Hemmet".
   Catchy la-la-la- eller na-na-na-refränger skulle bli nÃ¥got av hemligheten bakom Hoolas allt slagkraftigare lÃ¥tmaterial. Lyssna exempelvis pÃ¥ "Filosofen frÃ¥n Cuenca", "DanslÃ¥t för yttrandefrihet", "Rocksamba" och även pÃ¥ "Fred (till Melanie)".
   Ã„ndÃ¥ var det givetvis Mikael Wiehes finurligt konstruerade och för den tiden väldigt ovanligt innehÃ¥llsrika textrader pÃ¥ svenska som gjorde Hoolas skivor sÃ¥ personliga. Tillsammans med genuint melodiösa lÃ¥tar och musikalitet som fram till dÃ¥ var okänt i proggkretsar.
   Mikael Wiehe var gruppens lÃ¥tleverantör men delade gärna med sig av utrymmet vid sÃ¥ngmikrofonen. Pianisten Povel Randén sjunger titellÃ¥ten pÃ¥ första albumet och pÃ¥ "Filosofen frÃ¥n Cuenca", med sydamerikanska flöjter som var sÃ¥ populära dÃ¥, sjunger Mikael, Povel och Björn Afzelius olika verser.
   "Garanterat individuell" är min största Hoola-favorit än idag. De tre avslutande lÃ¥tarna pÃ¥ skivan, "Vävare-Lasse", "MÃ¥ndÃ¥ren" och den majestätiskt episka "Fred (till Melanie") är ju bÃ¥de progg- och svensk musikhistoria. Med den sistnämnda nästan 13 minuter lÃ¥nga lÃ¥ten som oöverträffad milstolpe. Som dessutom fick oväntad revival ett drygt decennium senare i ThÃ¥ströms och Imperiets skepnad.
   Bob Dylan var Wiehes stora ledstjärna men han lyssnade säkert ocksÃ¥ pÃ¥ den amerikanska sÃ¥ngerskan Melanie och jag anar att "Fred"-lÃ¥ten tillägnas hennes "Peace will come (according to plan)" frÃ¥n 1970.
   Sociologstuderande och med tre betyg i litteratur var Wiehe duktig pÃ¥ bÃ¥de svenska sprÃ¥ket, poesi, historia och smarta rim. Vilket gjorde att när "Vem kan man lita pÃ¥?"-skivan (november 1972) spreds lÃ¥ngt utanför de konventionella vänsterkretsarna fick vi genom texterna pÃ¥ skivan lära oss allt om Herkules, kung Keops (egentligen Cheops) och hans pyramid, mayakulturen och den franska revolutionen (1789). Och förstklassig musik och melodier hjälpte till att göra texterna intressanta.

PÅ ANDRA HOOLA-ALBUMET BÖRJADE gitarristen Peter Clemmedson ta för sig lite mer, anmärkningsvärda gitarrsolon på titellåten och "Maya", och även i övrigt vågar bandet lite mer. Povels trombonsolo kryddar "1789+0", låten där Björn sjunger Wiehe-textraderna "Dom säger, vi sitter i samma båt/både styrman och matros/Men hur jag än försöker och bär mig åt/så är det alltid jag som ror." ungefär samtidigt som Leif Nylén i Blå Tåget skrev en liknande text till en låt som 1980 skulle bli en klassiker med Ebba Grön. Björn sjunger även titellåten men det är den mindre framträdande "Man måste veta vad man önskar sig" som är min största favorit på Hoolas andra album.
   Det var pÃ¥ "PÃ¥ väg" (november 1973) som närmast geniförklarade Mikael Wiehe/Hoola retirerade till en nästan allmängiltig nivÃ¥. Framförallt blev det här manliga sjumannabandet politiskt korrekta och tog ofta kvinnornas parti. Medlemmar (kvinnliga) frÃ¥n Södra Bergens Balalaikor förstärkte tvÃ¥ lÃ¥tar, titellÃ¥ten och "Jakten pÃ¥ Dalai Lama", och sÃ¥ngerskan Karin Biribakken gjorde ett soloframträdande pÃ¥ "Karins sÃ¥ng".
   Det gav "PÃ¥ väg" ett splittrat intryck och platsen vid sÃ¥ngmikrofonen delades mellan Povel, Björn, Peter och Mikael där Wiehe egentligen bara sjöng pÃ¥ en lÃ¥t, den ovan nämnda "Jakten pÃ¥...". Trots ojämnheten finns pÃ¥ skivan ett par av mina största och vemodigaste Hoola-favoriter, "Ingenting förändras av sig själv" och "När man jämför".
   Sedan tog Hoola Bandoola Band ett sabbatsÃ¥r, Björn Afzelius fick möjlighet att göra ett lyckat soloalbum ("Vem är det som är rädd?"), och gruppens comeback färgades lika mycket av teater som musik. Plötsligt sjöng de pÃ¥ skÃ¥nska, fyra av de nio lÃ¥tarna pÃ¥ "Fri information" (oktober 1975) var signerade Afzelius och nu var de politiska vinklingarna i texterna bÃ¥de hÃ¥rdare och tveklöst fränare.
   Skivans nästan enda positiva inslag är de latin- och sydamerikanska klangerna pÃ¥ "Victor Jara" och "Juanita". Den senare skriven av Björn Afzelius med ett sound och välkänt (dansbands)tempo som han sedan kom att bygga en hel framgÃ¥ngsrik solokarriär pÃ¥.
   Hoola-boxens exklusiva innehÃ¥ll har samlats pÃ¥ en bonus-cd med nästan uteslutande outgivet material. Den cd:n har ocksÃ¥ fÃ¥tt en titel, "Country pleasures", och i min enfald trodde jag att det var hela den i juni 1971 inspelade engelska albumet men visade sig enbart vara ett urval pÃ¥ fyra lÃ¥tar och en svit. Däremot är det engelska materialet av överraskande god kvalité.
   Tydligt Paul McCartney-inspirerade "Heather" är en av Wiehes bästa lÃ¥tar, "Sun and summerlight" är ocksÃ¥ mycket fin och det svänger bra pÃ¥ den countrykryddade titellÃ¥ten. PÃ¥ den tre lÃ¥tar lÃ¥nga sviten "Svit för P" tar de sig lite vatten över huvudet och spelar musik som lutar mer Ã¥t engelsk progressiv rock än svensk.
   LivelÃ¥tarna pÃ¥ bonus-cd:n är ren utfyllnad och singel-b-sidan "Stoppa matchen" är gruppens rejäla lÃ¥gvattenmärke. DÃ¥ är texten, skriven av Sven Lindström, om gruppens historia och illustrationerna i Hoola-boxens häfte betydligt mer intressant.


MIN ORIGINAL-RECENSION AV Hoola Bandoola Bands box är hämtad från Nerikes Allehanda 11 juni 1996.

HOOLA BANDOOLA BAND
Ingenting förändras av sig själv
(MNW)


Hoolas fyra skivor från 1971-1975 har gått till svensk musikhistora. Boxen, med originalskivorna plus en extra-cd med udda material, ska försöka förklara gruppens särställning 20 år senare.
   Den unga generationen, som de själva säger sig sikta pÃ¥, kan i dag omöjligt identifiera sig med den tidens sound. Kalla det vad du vill men inte tidlöst.
   Tidens tand har inte varit nÃ¥dig mot Hoolas skivor. För ett ögonblick hjälper det inte att mÃ¥nga av Mikael Wiehes lÃ¥tar, melodier och texter, har klassiska förtecken.
   Arrangemangen och den tekniska produktionen är för den genren sÃ¥ tidstypiskt inskränkt. DÃ¥ ska vi komma ihÃ¥g att Hoola stod i en totalt egen klass bland dÃ¥tidens vänstergrupper. SÃ¥väl text-, melodi- som soundmässigt.
   Utan Wiehes mÃ¥nga geniala lÃ¥tar hade genomlyssningen blivit en pina...
   Boxen är av rent nostalgiskt värde och det är nog bara vi som var med som finner nöje och intresse av bonus-cd:ns exklusiva engelska spÃ¥r. Gruppens premiärspelning, frÃ¥n radioprogrammet Midnight Hour, är inte oäven med sin poppiga, countryfierade klang.
   Originalskivorna har alltsÃ¥ en mängd ypperliga lÃ¥tar. De flesta Ã¥terfinns pÃ¥ den tidiga produktionen, mÃ¥nga pÃ¥ den underskattade debutskivan "Garanterat individuell".
   Genombrottet kom sedan mycket rättvist med "Vem kan man lita pÃ¥?" men gruppens originalitet dalade snabbt.
   PÃ¥ "PÃ¥ väg" Ã¥terfinns nÃ¥gra av Wiehes patenterade klassiker men balalaikor, körer och uppenbara plakattexter skapade stora hÃ¥l i helheten.
   Och slutpunkten "Fri information" är en ojämn katastrof.
   Jämförelsen är kanske orättvis men Gyllene Tider, en annan av sommarens uppmärksammade Ã¥terföreningar, verkar ha mer att ge dagens generation än Hoola.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2014 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.