Blogginlägg
BOX #14 HOOLA BANDOOLA BAND
HOOLA BANDOOLA BAND: Ingenting förändras av sig själv (MNW, 1996)
DET SKULLE TA NÄSTAN 20 ÅR efter sista konserttillfället, i september 1976, innan det släpptes en karriärsammanfattande box med HOOLA BANDOOLA BANDS hela produktion. Cd-samlingar med hela oförändrade album är inte prioriterade i min lista över bästa cd-boxar men jag gör här ett litet undantag. Hoolas fyra orörda album är ryggraden i den här samlingen. Ytterligare en cd tillkommer med låtar på engelska(!), liveupptagningar och annat outgivet.
Hoola Bandoola Band tillhör givetvis en självklar kulturinstitution i svensk musikhistoria. Bandets fyra album bör finnas i varje musikintresserads skivsamling trots den lite ojämna kvalitén mellan skivorna. Gruppens utveckling hade dessutom en kvalitetsmässigt nedåtgående spiral. Där faktiskt första skivan, den inte så allmänt kända "Garanterat individuell", är starkast men uppföljaren, det kommersiella genombrottet "Vem kan man lita på?", är också mycket slagkraftig.
Men sedan tog politiken över i texterna och det kom att negativt påverka även det musikaliska och melodimässiga resultatet. Det som tidigare hade varit gruppens styrka hade nu förpassats till baksätet.
Som jag har förklarat tidigare är det här ingen lista över musikaliskt oantastliga cd-samlingar. Dokumentation, unikt innehåll och en fin historiebeskrivning är minst lika viktig.
När Hoola Bandoola Band gick in i studion i juni 1971, ursprungligen för att spela in ett engelskt och ett svenskt album, var det ett helt nytt svenskt musikaliskt landskap som höll på att skapas. Tio i Topp toppades av The Sweet, José Feliciano och Danyel Gerrard men svensk progg låg i startgroparna med namn som Contact, Gudibrallan, Träd Gräs & Stenar, Gunder Hägg och NJA-gruppen.
Det var i november 1971, "Tom tom turnaround" och "Mamy blue" toppade hitlistorna, som den svenska proggmusiken skulle få sitt genuina genombrott med Hoolas första album. Engagerande texter och viktiga budskap hette ryktet men skivan inleds lite överraskande med en ganska innehållsfattig 24 sekunder lång la-la-la-allsångsrefräng på "Hemmet".
Catchy la-la-la- eller na-na-na-refränger skulle bli något av hemligheten bakom Hoolas allt slagkraftigare låtmaterial. Lyssna exempelvis på "Filosofen från Cuenca", "Danslåt för yttrandefrihet", "Rocksamba" och även på "Fred (till Melanie)".
Ändå var det givetvis Mikael Wiehes finurligt konstruerade och för den tiden väldigt ovanligt innehållsrika textrader på svenska som gjorde Hoolas skivor så personliga. Tillsammans med genuint melodiösa låtar och musikalitet som fram till då var okänt i proggkretsar.
Mikael Wiehe var gruppens låtleverantör men delade gärna med sig av utrymmet vid sångmikrofonen. Pianisten Povel Randén sjunger titellåten på första albumet och på "Filosofen från Cuenca", med sydamerikanska flöjter som var så populära då, sjunger Mikael, Povel och Björn Afzelius olika verser.
"Garanterat individuell" är min största Hoola-favorit än idag. De tre avslutande låtarna på skivan, "Vävare-Lasse", "Måndåren" och den majestätiskt episka "Fred (till Melanie") är ju både progg- och svensk musikhistoria. Med den sistnämnda nästan 13 minuter långa låten som oöverträffad milstolpe. Som dessutom fick oväntad revival ett drygt decennium senare i Thåströms och Imperiets skepnad.
Bob Dylan var Wiehes stora ledstjärna men han lyssnade säkert också på den amerikanska sångerskan Melanie och jag anar att "Fred"-låten tillägnas hennes "Peace will come (according to plan)" från 1970.
Sociologstuderande och med tre betyg i litteratur var Wiehe duktig på både svenska språket, poesi, historia och smarta rim. Vilket gjorde att när "Vem kan man lita på?"-skivan (november 1972) spreds långt utanför de konventionella vänsterkretsarna fick vi genom texterna på skivan lära oss allt om Herkules, kung Keops (egentligen Cheops) och hans pyramid, mayakulturen och den franska revolutionen (1789). Och förstklassig musik och melodier hjälpte till att göra texterna intressanta.
PÅ ANDRA HOOLA-ALBUMET BÖRJADE gitarristen Peter Clemmedson ta för sig lite mer, anmärkningsvärda gitarrsolon på titellåten och "Maya", och även i övrigt vågar bandet lite mer. Povels trombonsolo kryddar "1789+0", låten där Björn sjunger Wiehe-textraderna "Dom säger, vi sitter i samma båt/både styrman och matros/Men hur jag än försöker och bär mig åt/så är det alltid jag som ror." ungefär samtidigt som Leif Nylén i Blå Tåget skrev en liknande text till en låt som 1980 skulle bli en klassiker med Ebba Grön. Björn sjunger även titellåten men det är den mindre framträdande "Man måste veta vad man önskar sig" som är min största favorit på Hoolas andra album.
Det var på "På väg" (november 1973) som närmast geniförklarade Mikael Wiehe/Hoola retirerade till en nästan allmängiltig nivå. Framförallt blev det här manliga sjumannabandet politiskt korrekta och tog ofta kvinnornas parti. Medlemmar (kvinnliga) från Södra Bergens Balalaikor förstärkte två låtar, titellåten och "Jakten på Dalai Lama", och sångerskan Karin Biribakken gjorde ett soloframträdande på "Karins sång".
Det gav "På väg" ett splittrat intryck och platsen vid sångmikrofonen delades mellan Povel, Björn, Peter och Mikael där Wiehe egentligen bara sjöng på en låt, den ovan nämnda "Jakten på...". Trots ojämnheten finns på skivan ett par av mina största och vemodigaste Hoola-favoriter, "Ingenting förändras av sig själv" och "När man jämför".
Sedan tog Hoola Bandoola Band ett sabbatsår, Björn Afzelius fick möjlighet att göra ett lyckat soloalbum ("Vem är det som är rädd?"), och gruppens comeback färgades lika mycket av teater som musik. Plötsligt sjöng de på skånska, fyra av de nio låtarna på "Fri information" (oktober 1975) var signerade Afzelius och nu var de politiska vinklingarna i texterna både hårdare och tveklöst fränare.
Skivans nästan enda positiva inslag är de latin- och sydamerikanska klangerna på "Victor Jara" och "Juanita". Den senare skriven av Björn Afzelius med ett sound och välkänt (dansbands)tempo som han sedan kom att bygga en hel framgångsrik solokarriär på.
Hoola-boxens exklusiva innehåll har samlats på en bonus-cd med nästan uteslutande outgivet material. Den cd:n har också fått en titel, "Country pleasures", och i min enfald trodde jag att det var hela den i juni 1971 inspelade engelska albumet men visade sig enbart vara ett urval på fyra låtar och en svit. Däremot är det engelska materialet av överraskande god kvalité.
Tydligt Paul McCartney-inspirerade "Heather" är en av Wiehes bästa låtar, "Sun and summerlight" är också mycket fin och det svänger bra på den countrykryddade titellåten. På den tre låtar långa sviten "Svit för P" tar de sig lite vatten över huvudet och spelar musik som lutar mer åt engelsk progressiv rock än svensk.
Livelåtarna på bonus-cd:n är ren utfyllnad och singel-b-sidan "Stoppa matchen" är gruppens rejäla lågvattenmärke. Då är texten, skriven av Sven Lindström, om gruppens historia och illustrationerna i Hoola-boxens häfte betydligt mer intressant.
MIN ORIGINAL-RECENSION AV Hoola Bandoola Bands box är hämtad från Nerikes Allehanda 11 juni 1996.
HOOLA BANDOOLA BAND
Ingenting förändras av sig själv
(MNW)
Hoolas fyra skivor från 1971-1975 har gått till svensk musikhistora. Boxen, med originalskivorna plus en extra-cd med udda material, ska försöka förklara gruppens särställning 20 år senare.
Den unga generationen, som de själva säger sig sikta på, kan i dag omöjligt identifiera sig med den tidens sound. Kalla det vad du vill men inte tidlöst.
Tidens tand har inte varit nådig mot Hoolas skivor. För ett ögonblick hjälper det inte att många av Mikael Wiehes låtar, melodier och texter, har klassiska förtecken.
Arrangemangen och den tekniska produktionen är för den genren så tidstypiskt inskränkt. Då ska vi komma ihåg att Hoola stod i en totalt egen klass bland dåtidens vänstergrupper. Såväl text-, melodi- som soundmässigt.
Utan Wiehes många geniala låtar hade genomlyssningen blivit en pina...
Boxen är av rent nostalgiskt värde och det är nog bara vi som var med som finner nöje och intresse av bonus-cd:ns exklusiva engelska spår. Gruppens premiärspelning, från radioprogrammet Midnight Hour, är inte oäven med sin poppiga, countryfierade klang.
Originalskivorna har alltså en mängd ypperliga låtar. De flesta återfinns på den tidiga produktionen, många på den underskattade debutskivan "Garanterat individuell".
Genombrottet kom sedan mycket rättvist med "Vem kan man lita på?" men gruppens originalitet dalade snabbt.
På "På väg" återfinns några av Wiehes patenterade klassiker men balalaikor, körer och uppenbara plakattexter skapade stora hål i helheten.
Och slutpunkten "Fri information" är en ojämn katastrof.
Jämförelsen är kanske orättvis men Gyllene Tider, en annan av sommarens uppmärksammade återföreningar, verkar ha mer att ge dagens generation än Hoola.
/ HÃ¥kan
Som i en källare i Hamburg 1962
"Sundown on a lemon tree"
| << | November 2014 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: