Blogginlägg från 2005-08-29

Electric Banana Band konsert

Postad: 2005-08-29 12:23
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 2005.

KONSERT
Electric Banana Band
Brunnsparken, Örebro 28/8 2005


Det finns något motsägelsefullt i Electric Banana Bands unika koncept som mixar barnpop och välspelad musikermusik med sällsynt uträknad marknadsföring. Om vi skjuter det moraliska ansvaret åt sidan och siktar in oss på det rent musikaliska så är det så underhållningsmässigt briljant som man någonsin kan begära.
   Över alla gränser och över alla generationer sammanfattar Lasse Åberg, Klasse Möllberg och det så skickliga kompet med viktiga kören allt som riktar sig till både barn och vuxna. Därför var det inte alls överraskande mycket folk i Brunnsparken igår eftermiddag på den familjevänliga konserttiden halv sex.
   Det här lekfulla bandet har ju numera en rik repertoar att gräva ur, som en nysläppt samlingsskiva mycket riktigt visar, och hade inte alls svårigheter att fylla sina 80 minuter med idel läckra hitlåtar.
   Som i de allra flesta fallen handlade om djur. Såväl delfiner, pelikaner, katt, hund, get, fågel, gök, höna, gråsuggor, tvestjärtar och en mängd olika fiskar tillägnades sånger. Till allas glädje bland båda gammal som ung.
   Mellan de säkra hitkorten ”Min piraya Maja”, ”Jag ska bli som en delfin”, ”Banankontakt” och ”Zwampen” spreds det pedagogik på hög nivå från scenen. Med rörelser, joddlingar och roligheter som lätt fortplantade sig hos den mottagliga och aktiva publiken. På en både sång- och textvänlig volymnivå som verkade passa alla. Med eller utan öronproppar
   Och nu när de båda koncepten Electric Banana Band och Trazan & Banarne har slagits ihop till ett enda mäktigt familjeprogram så är det klockren underhållning på en hög men inte speciellt svindlande nivå. Ty allt framfördes utan skyddsnät på en tacksamt barnvänlig nivå där skämten var gamla, beprövade och garanterat rumsrena. Men allt nådde lätt fram till den stora publiken.
   Vid sidan av Zebran, Geparden och Pantern i bandet och Tigern och Liarne vid mikrofonerna plus Bananflugorna i kören så var det de oförglömliga sångerna och skämten som vi kommer ihåg. Utan att det behöver analyseras in i minsta detalj.

/ Håkan

Where The Action Is festival

Postad: 2005-08-29 12:20
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 2005.

”Where The Action Is”
HÅKAN HELLSTRÖM
MONEYBROTHER
THE ARK
THE HELLACOPTERS
ALF
Universitet, Stockholm 27/8 2005


Vilket oerhört kraftpaket! Av sommarens alla turnerande artistkonstellationer i grupp så hade Where The Action Is-paketet det klart starkaste, jämnaste och helt enkelt bästa startfältet. De smågenanta publiksiffrorna på sina håll får tillskrivas det oberäkneliga svenska augustivädret. Ty musikaliskt har det här gänget, som definitivt tillhör elitskiktet av svensk pop och rock, i sina bästa stunder femstjärniga kvalitéer.
   Och det blev inte så mycket sämre när de ställde sig på scenen vid Universitet i Stockholm för att avsluta turnén i lördagskväll. En kväll som började redan klockan fem på eftermiddagen och i rask takt fortsatte fram till aftonringningen, som det så vackert kallades, vid halv tolv.
   Innan den makalösa artistparaden brakade loss så fick den icke alls obegåvade Alf förtroendet att inleda. En blandning av klingande Rickenbacker-pop och Hellström-influerat sväng på engelska.
   Med begränsade resurser på bara 25 minuter hann han sätta sig i folks medvetanden på ett tämligen tydligt sätt. Med åtta häftiga poplåtar i allmänhet och den nya hitklatschiga ”Kunde vart jag” i synnerhet.
   Härlig start på en härlig festival. Håkan Hellström började i sångform med att förklara ”Stockholm blir aldrig min stad” och Moneybrother proklamerade i andra låten ”It ain’t gonna work”. Men inget kunde vara mer fel.
   Båda visade att de är som bäst just nu med inspiration och dignitet på samma gång. Fast ändå på olika sätt. Moneybrother litade på balladerna och Håkan lutade sig mot det snabbare materialet.
   Håkan Hellström drog uppenbart nitlotten när spelordningen för Stockholmskonserten drogs men det hindrade inte göteborgaren att leva ut hela sitt liv. Framför ett redan på eftermiddagen extatiskt publikhav med en så långt klar tjejmajoritet.
   Svårjobbat i eftermiddagssolen, allsången och hysterin höll på att blåsa bort med höstvindarna, men tillsammans med ett överdådigt kompband jobbade han sig fram till en inre hysteri. Som inte fick sin fysiska urladdning förrän han till synes helt okontrollerat vräkte ut ofantliga blombuketter i publiken. Och kravallstaketet mycket naturligt rämnade.
   Hellströmkonserten var inte så dämpad och eftertänksam som under vårturnén och toppades, inte överraskande alls, av ”Ramlar”, en mycket tyngre och saxofonbrötigare ”Dom kommer kliva på dig igen” och ”Kom igen Lena!”.
   Men magin hade också sin plats i helt innerliga versioner av ”Rockenroll blåa ögon – igen” och ”Nu kan du få mig så lätt”. Den sistnämnda helt oannonserad när scenarbetarna blev avbrutna i förberedelserna av Hellacopters-konserten.
   Efter Håkan kom Hellacopters och höjde rocktempot avsevärt. Men hög volym, vildsinta elgitarrer och sound kan aldrig eliminera det faktum att gruppen har en hel hög melodistarka låtar att fylla ut sin repertoar med.
   På skiva alldeles bedårande läckra, på scen inklämda mellan två svenska giganter inte lika bekväma och imponerande. De bästa låtarna från senaste skivan ”Rock & roll is dead” fanns med men blev inte bättre än förutsägbart skickligt framförda.
   Hjärtat i Hellacopters är Nicke Andersson som sjunger så starkt, spelar gitarr så elegant och har skrivit majoriteten av gruppens låtar så väldigt skickligt. Dregen får ursäkta men Nicke är min bild av rockmyten personifierad.
   Sedan kom Moneybrother och gav kvällen en soul- och pop-inspirerad touch. I storbandsformat, han hade nio man bakom sig, blev det både elegant och effektivt. Och, som redan sagts, balladdominerat. Han struntade helt i livekonventionerna och körde tre ballader i rad utan att intensiteten sänktes en enda grad. Så stilfullt och emotionellt som ingen annan svensk artist någonsin lyckats med.
   På pappret kändes finalen med The Ark som en aning egendomlig men Where The Action Is kunde egentligen inte avslutats bättre. Med otroligt karismatiske Ola Salo som allsångsledare, gympainstruktör och häcklare, så utmanande att Freddie Mercury nog vände sig i sin grav.
   Med stor hjälp av mörkret blev The Ark en visuellt fulländad final. Där alla låtarna i gruppens repertoar live höjde sig flera klasser. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag stod helt känslokall inför den explosiva ”hallelujah”-refrängen i ”Father of a son”.
   På samma sätt var det mycket i Arks framförande, där mängden av hitlåtar var märkligt stor, som live förstärktes till något viktigare än det någonsin har varit på skiva.

Håkan Hellströms låtar:
17:04
(PA: “Thirteen” (Big Star) på svenska, sjungen av Håkan)
Jag har varit i alla städer
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Brännö serenad
Magiskt, men tragiskt
Hurricane Gilbert
En midsommarnatts dröm
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En vän med en bil

Extralåtar
Rockenroll, blåa ögon – igen
Kom igen Lena!
Nu kan du få mig så lätt
18:14

Moneybrothers låtar:
20:35
They’re building walls around us
Blow him back into my arms
Stormy weather
It ain’t gonna work
I’m not ready for it, Jo
Nobody’s lonely tonight
My ‘lil girl’s straight from heaven
Reconsider me
It’s been hurting all the way with you Joanna (Håkan hjälper)

Extralåt
Feelings getting stronger in the dark
21:40

The Arks låtar:
22:15
Clamour for glamour
Father of a son
Echo chamber
Deliver us from free will
Let your body decide
The others
Tell me this night is over
One of us i gonna die young
Trust is shareware

Extralåt
Calleth you cometh I (alla på scenen)
23:25

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2005 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.