Blogginlägg från 2005-08-05

Den som viskar hörs allra bäst

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5 augusti 2005.

Det finns nästan inget så vackert som en ensam artist på en scen. När en ensam naken röst ackompanjeras av blott ett enda instrument så blir konsertögonblicken ofta magiska.
Det finns en kraft i ensamheten när en artist äntrar scenen helt själv utan några skyddsnät i form av stora spektakulära arrangemang eller visuellt häftiga inslag.
   Det är klart att rockmusiken har många ansikten och utan dess alla otaliga uttryck så hade vi inte orkat leva decennium efter decennium så gränslöst beroende av den mångfacetterade musiksort som skänkt så mycket glädje, berusning och, föralldel också, sorg.
   Så jag ska inte ta udden av den levande fysiska rockmusiken när den kan vara så fantastiskt närvarande (exempelvis The Facer på P2), så fantastiskt masshysterisk (exempelvis Bruce Springsteen på Ullevi) eller så fantastiskt fantastisk (exempelvis när Ulf Lundell är som bäst). Det ska vi inte glömma bort.
   Men nu vill jag hedra de små gesterna, de ännu finare penseldragen, den magiska närheten och de naturliga mellansnacken som existerar när artisten är lågmäld och ensam på scenen.
Det är naturligtvis Bruce Springsteens senaste Sverigekonserter som fortfarande spökar i min hjärna och det känns som om det senaste midsommarbesöket aldrig kommer att lämna mitt minne.
   Naturligtvis var det inte första gången jag var på en solokonsert, allt från Stefan Grossman, Elvis Costello och Billy Bragg via Roger McGuinn, Jakob Hellman och Magnus Lindberg till DiLeva, Jackson Browne och Lars Winnerbäck har korsat min väg, men Springsteens dubbelkonsert saknar jämförbar motsvarighet.
   Dels var människorna i publiken så hänförda experter och dels var Bruce så otroligt laddad med både kommentarer och överraskande låtar att det sammantaget vävdes ihop till en historisk konsert. Som kanske var allra minst imponerande just då och där men sedan växt till oproportionerliga mått dagarna, veckorna och månaden efteråt.
   När de udda framförandena av ”Fade away”, ”The promise”, ”Walk like a man”, ”Point blank” och den helt trollbindande versionen av ”The promised land” formats till konsertmässiga milstolpar i mitt liv.
   En Bruce-turné som, bland mycket annat, givit ”Tunnel of love”-skivan full upprättelse. En innehållsmässigt grymt underskattad skiva men också med ett ohjälpligt sound som idag är både daterat, omodernt och typiskt 80-tal. Men låtar som ””Walk like a man”, ”One step up”, ”When you’re alone” och ”Valentine’s day” är definitivt värda ett bättre öde.
   Efter den senaste Bruce-hysterin och den allt växande singer-songwriter-utvecklingen här i landet är det verkligen dags för alla örebroare att upptäcka Klubb Söndags lågmälda satsning med företrädesvis akustiska spelningar. I höst gör klubben sin sjätte säsong och det viskas redan om artister som Christian Kjellvander och Tomas Andersson Wij.
   Och den som viskar hörs allra bäst. Som när Bruce i somras tog några steg bakåt från mikrofonen och sjöng rakt ut i den fina akustiken och fick den exemplariska, respektfulla och redan tysta publiken att bli totalt knäpptysta.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.