Blogginlägg från september, 2005

Abba the movie

Postad: 2005-09-29 12:43
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2005.

ABBA
Abba the movie
(Polar/Universal)


Abba är popmusikens största namn, alla kategorier, med sitt tidlösa sound och sina helt oförglömliga låtar. Därför var det logiskt att deras internationella framgångar 1977 ledde fram till en dokumentation av deras turné i Australien.
   Filmen regisserades av Lasse Hallström, som då var hans andra spelfilm, och visar konsertbilder som är alldeles fantastiska. Även efter dagens mått mätt. OK, den nyrestaurerade versionen är främst en ljudmässig triumf med otroligt djup i arrangemangen.
Men det är ju främst de dokumentära konsertbilderna som gör Abba the movie till en attraktion än idag. Den story som löper parallellt med turnén är däremot tunn på gränsen till obefintlig.
   En radioreporter jagar en intervju med Abba och följer dom i fotspåren innan han av en tillfällighet krockar med dom i hissen. Simpelt som en 60-talsfilm.
   På den 40 minuter långa intervjun med Björn Ulvaues, Lasse Hallström och Benny Andersson, på skivan med extramaterial, får vi höra bakgrunden till filmen. Som egentligen inte var så planerad som det nu verkar. Abba var på turné och koncentrerade på sitt jobb som artister medan Lasse Hallström jagade bakgrundsmaterial som motpol till alla konsertinspelningar.
   Vi ska också komma ihåg att Abba vid den här tidpunkten, 1977, var mitt uppe i karriären och hade fortfarande flera år kvar på toppen av världens topplistor. Därför var ju repertoaren ännu så länge långt ifrån optimal då klassiker som ”Super trouper”, ”The winner takes it all”, ”Chiquitita”, ”I have a dream” och ”Voulez-vous” ännu var oupptäckta.
   Och de fick så långt lita på mindre spektakulärt material som ”Tiger”, ”He is your brother” och den riktigt förskräckliga ”Intermezzo no 1” (på vilken Robert Wells verkar ha byggt hela sin karriär på…).
   Däremot får vi några tidiga glimtar in i framtiden. Med Benny på dragspel i logen som skvallrar om BAO idag och den lilla minimusikalen i konserten, ”The girl with the golden hair”, visar ju duons funderingar på det konceptet.

/ Håkan

”Lazarus”

Postad: 2005-09-27 14:17
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 2005.

Ulf Lundell
Lazarus
(Capitol/Rockhead/EMI)


Jag skulle fara med osanning om jag påstod att jag har gått och hungrat efter ännu en högljudd Ulf Lundell-skiva med betoning på traditionell rock och blues.
   Lundell har under de senaste sju åren återvänt till det primitiva rockandet och monotont elektriska alltmer frekvent och det börjar bli förutsägbart men dessvärre också mer tröttsamt än direkt tråkigt.
   På nya dubbel-cd:n, med en speltid som med god marginal passerar två timmar, ger han den omättlige Lundell-älskaren en rejäl överdos i rock'n'roll. Och de få finstämda balladerna och de mer normala rocklåtarna blir verkligen överkörda av alla decibelstinna, tempoglada och blueskryddade rocklåtar.
   Han testar verkligen tålamodet hos sina fans och vill på allvar kolla upp lojaliteten. Med hopplöst långsamma blueslåtar ("Hett så hett"), oändligt långa textrader, reciterade texter mot skotska säckpipor, Prince-inspirerade rytmer ("Sex") och direkta obegripligheter som i "Graham Greene blues".
   Av 22 nya Lundell-alster, inklusive en cover, finns det givetvis några få pärlor. Den långa suggestiva titellåten är ett vemodigt mästerverk och "Hippie" är blytung men ändå graciös Lundell-rock. Och den ljuvligt sparsmakade "Blint förälskade igen" är så vacker.

/ Håkan

De sätter Laakso på kartan

Postad: 2005-09-26 12:32
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2005.

KONSERT
Laakso
Klubb Smart/Satin 24/9 2005


I onsdags släppte det uppmärksammade bandet Laakso sitt andra album och i lördagskväll stod de för första gången på scen efter den skivan. Det var möjligen orepeterat, som de själva påstod, men de gjorde överlag ändå en övertygande insats på Satins lilla scen i en helt överhettad lokal.
   Där det efter en knapp timmes konsert och tretton låtar stod tämligen klart att den nya skivan har kvalitéer som borde innebära bandets genombrott i rock-Sverige.
   Det finns fortfarande många detaljer att slipa till i Laaksos scenframträdande. Dels tillät inte det knapphändiga scenutrymmet några större spektakulära utflykter och att inleda konserten med att förklara hur trötta de kände sig var ju direkt oprofessionellt.
   Då var det musikaliskt och låtmässigt desto bättre och med några av topplåtarna på den nya skivan har de förutsättningar att sätta Laakso på kartan på riktigt allvar. Och med all överraskande allsång i publiken, som tog sångaren Markus Krunegård med storm, så verkar det redan som att publiken har hittat fram.
   Laakso är och har framförallt varit en balansgång rent musikaliskt men live understryktes känslan av ett band på kommersiell frammarsch. Utan att tappa i personlig prägel. Det jag lite slarvigt, ska erkännas, på skiva jämförde med Melody Club-klanger är ju egentligen ren och skär The Ark-styrka.
   Den personlige Markus, som var genomblöt av svett, har väl inga Ola Salo-ambitioner men har ju en sångstil som kan utvecklas till något riktigt stort. Dessutom är det han som skrivit den allt starkare Laakso-repertoaren, där låtar som ”High drama”, ”In my blood” och ”Someone somewhere” visade sig vara ännu starkare på scen.
   När de dessutom kryddade sin personliga rock med både dragspel och trombon, båda spelade av intensive David Nygård, har de dessutom många kreativa poäng att räkna med. För mellan de lite mer kommersiella anslagen fanns det detaljer av både kaos och hysteri. Furiösa rytmer och en spretig men alltmer charmig popsjäl.

/ Håkan

“Chaos and creation in the backyard”

Postad: 2005-09-20 16:40
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/9 2005.

PAUL McCARTNEY
Chaos and creation in the backyard
(MPL/Parlophone/EMI)


Popfarbrorn, 63, har gjort det enkla och anspråkslösa popalbum som vi längtat efter så länge. Han har ju tenderat att överarbeta med pretentiösa och väldigt onödiga detaljer på nästan varje soloskiva. Men här är det tillbaka till det simpla men också väldigt geniala pophantverket. Där låtarna är i centrum strax framför Pauls tidlöst starka röst.
   Han har nästan uteslutande tillverkat skivan på helt egen hand. Spelar med få undantag samtliga instrument och det låter både levande och fulländat. Långt från studioproduktion och stora arrangemang.
   Faktum är att låtkvalitéerna på den här skivan sällan sänker sig under nivån som varit den bästa på hans soloskivor. Kanske de uppenbara Queen-körerna i introt på ”Promise to you girl”, instrumentallåten som finns gömd efter de ordinarie låtarna och den latinkryddade ”Certain sadness” i sammanhanget känns mediokra men höjdpunkterna är desto fler.
   ”Jenny Wren” och ”English tea” har snyggt påtagliga Beatles-referenser men skivan är som bäst när han sätter sig vid pianot och, till synes helt utan ansträngning, exploderar i popklassiker efter popklassiker med exempelvis ”Friends to go” och ”Too much rain” som mest lysande stunder.

/ Håkan

Gammalt, javisst, men ändå energiskt och nytt

Postad: 2005-09-15 09:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/9 2005.

KONSERT
Anders F Rönnblom
Musikscen Örebro/K5 13/9 2005


Under vårens sporadiskt konstruerade turné med Anders F och hans band fungerade allt förbluffande bra. Repertoaren höll, fansen kom och bandet svängde fortfarande. Och på K5 var allt perfekt, från publik till akustik, att de nu bestämt sig för att spela in tisdags- och onsdagskvällens konserter för en kommande live-cd.
   Ändå blev konserten i tisdagskväll väldigt lik en konventionell konsertkväll. Ok, en och annan mikrofon extra men det påverkade inte ljudbilden i lokalen.
   Däremot kändes det tydligt i luften hur Rönnblom-fansen, de så kallade fanatiska F-head-människorna, var på tårna och upphetsade redan från första sekund. De hade nämligen varit delaktiga i repertoaren genom oändliga önskemål på hemsidan. Som inte förändrade låtlistan, jämfört med senaste besöket, speciellt mycket faktiskt.
   Utan sinsemellan naturliga kopplingar mellan de olika låtarna navigerade Anders F lagom avslappnat fram mellan de uppenbara hitsen och det lite mer obskyra materialet. Men bjöd aldrig på några nyskrivna alster fast han lite vagt hade lovat så.
   Men även om låtarna i scenrepertoaren var gamla, gubbarna i bandet ännu äldre och Anders F själv mest lutade sig mot traditioner och många så kallade självklara låtval så blev konserten aldrig förutsägbar eller ren och skär upprepning. Ty mellansnack, publikreaktioner och alla spontana arrangemang tar bort tanken på att allt sker efter ett förutbe-"¨stämt mönster och i en viss utstuderad ordning.
   Några av låtarna i första avdelningen avslöjade också att musikerna i bandet var på ett sprudlande spelhumör. Så till den milda grad att både "Hon sköt en yuppie i dag" och den inte fullt så kända "Delikatesser" blev alldeles för långa och lössläppta.
   Men allt syddes ihop när fantastiska låtar mötte varandra i underbara sjok där personliga texter, stark musik och energiska arrangemang mötte varandra. Som när "Europa brinner" följdes av "Annabeenox" och "Shopping center" i första avdelningen.
   Eller i den genomgående mycket mer koncentrerade andra avdelningen som inleddes så avskalat fint med "Din barndom skall aldrig dö" och "Ramlösa kvarn" och sedan nådde hela konsertens topp med "Jesus, Marx och Billy the kid", "Tolv tiggare" och "Osårbar" efter varandra.
   Som bara överträffades av en rätt så oslagbar kvintett extralåtar med "Skördevisa", då bandet förstärktes av Tullamore Brothers och en kvinnlig violinist, "Vit flagg" och den sällan framförda, men sanslöst populära, "Det är inte snön som faller" som final. Som fick oss att hojta den odödliga "God Jul"-refrängen till synes helt naturligt redan den 13 september.

ANDERS F RÖNNBLOM: gitarr och sång
PETER R ERICSON: gitarr och sång
BJÖRN AGGEMYR: bas och sång
BJÖRN ROTHSTEIN: trummor

Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på
Lång tid
Grand Hotel
Jag kysste henne våldsamt
Delikatesser
Drömde (osäker på placering)
Europa brinner
Annabeenox
Shopping center
Hon sköt en yuppie idag
Jazz

PAUS

Din barndom skall aldrig dö
Går inget tåg till himlen
Sommarnattsregnmoln
Ramlösa kvarn
Berlin Alexanderplatz (Peter R) instr
Mer än Amerika
Jesus, Marx och Billy the Kid
12 tiggare
Osårbar

Extralåtar
Inga gränser
Kungarike
Skördevisa (Tullamore Brothers/Susanne Ericsson, fiol)
Vit flagg
Det är inte snön som faller

/ Håkan

Anders F Rönnblom setlist

Postad: 2005-09-14 12:09
Kategori: Setlists

ANDERS F RÖNNBLOM
MusikScen Örebro/K5 14 september 2005

ANDERS F RÖNNBLOM: gitarr och sång
PETER R ERICSON: gitarr och sång
BJÖRN AGGEMYR: bas och sång
BJÖRN ROTHSTEIN: trummor

SET 1:
1. Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på
2. Lång tid
3. Caviar Pizza
4. Jag kysste henne våldsamt
5. Delikatesser
6. Jesus på DVD
7. En viskning från Nastassja Kinski
8. Mörkret
9. Komedia

SET 2:
10. Tarschan Boulevard (Akustisk)
11. Din barndom skall aldrig dö (Akustisk)
12. Ramlösa Kvarn
13. Berlin Alexanderplatz / Peter R Ericson
14. Mer än Amerika
15. Jesus, Marx & Billy The Kid (Del 1)
16. Skratta tills tåget går
17. Tolv tiggare
18. Lagom hårt
19. Osårbar

Extralåtar
20. Europa brinner
21. Skördevisa (med Tullamore Brothers och Susanne Ericsson på fiol)
22. Jazz

/ Håkan

Rätt och fel om 80-talets rocksound

Postad: 2005-09-09 12:28
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9 september 2005.

Vi vill ju gärna ha allt under kontroll. Strikt uppdelat i olika kapitel och kategorier för att sedan dra slutsatser och övermäktigt påstå hur allt hör ihop eller inte passar in. Som det här med den grovt missvisande förklaringen på vad som är 50-talsrock, 60-talspop, 70-talsrock och så vidare.
   - Åttiotalet är musikproduktionernas medeltid, påstod Peter LeMarc för några veckor sedan i samband med releasen av nya skivan ”Sjutton sånger”. En skiva där Peter tolkar sig själv och många gamla egna låtar. Bland annat från 80-talet.
   Och det uttalandet har ju lika många rätt som fel. Det är klart att vi minns 80-talet mest för de yviga, ofantliga frisyrerna och alla bombastiska arrangemang. Men det är ju också långtifrån allt vi minns.
   Jag roade mig med att kolla igenom mina årsbästalistor från decenniet och fann, tro det eller ej, övervägande väldigt tidlösa album med få likheter till det som givit 80-talet dess dåliga rykte.
   Det är klart att vi idag skäms lite över Bruce Springsteens översvallande sound mellan 1984 (”Born in the USA”) och 1988 (”Tunnel of love”) men vi ska komma ihåg att han under samma decennium också gjorde ”The river” och avskalade ”Nebraska” som får alla generaliseringar att komma på skam.
   Ulf Lundells ”Den vassa eggen” kanske låter lätt överlastad idag, visserligen räddad av sina fantastiska låtar, men skivan därpå, ”Det goda livet”, är till soundet närmast ett missfoster. Men efterföljande ”Evangeline” har en jordnära akustisk dominans. Och ingen skulle idag komma på att kalla ”Kär och galen” och ”Längre inåt landet” för typiska 80-talsalbum.
   Ska du på något sätt beskriva Neil Youngs 80-tal med några få ord får du problem. Från tuff rock och synt via rockabilly och country till något som lät misstänkt tidstroget (”Landing on water”), storband och storslagen rock.
   Så visst är de negativa beskrivningarna av 80-talets populärmusik något snedvinklade. Men så var jag inte heller då så inriktad på de för dagen så populära artisterna, typ Spandau Ballet, Frankie Goes To Hollywood eller Duran Duran, med det tidstypiska soundet som gemensam nämnare.
   Men några fatala felbeslut gjordes naturligtvis även från denna penna. Som när jag sommaren 1985 så totalt föll för Little Stevens fläskiga och politiska gospelrock. OK, låtarna håller än i dag men när jag såg dvd:n med bandet på Rockpalast i Tyskland blev det tämligen uppenbart hur soundet med hårdslående trumslagare, spektakulär mohikanfrisyr till basist och klaviaturspelare i pudelhår är svårt att förlika sig med idag.
   Nej, jag vill hellre minnas 80-talet som det tidlösa decenniet då John Hiatts makalöst avslappnade ”Bring the family”, Elvis Costellos traditionella ”King of America” och Magnus Lindbergs ”Röda läppar” gav mitt 80-tal bästa musikaliska mening.
   Eller varför inte lyssna på Squeezes ”East side story”, Lolita Pops ”Att ha fritidsbåt” eller John Mellencamps ”The lonesome jubilee”. Då skulle ingen komma på tanken att beskriva 80-talet så nedlåtande som Peter LeMarc inledningsvis gjorde.
   LeMarc har däremot alldeles förträffligt lyckats ge de gamla låtarna en respektfull och tidlös prägel.

/ Håkan

”A bigger bang”

Postad: 2005-09-07 16:07
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/9 2005.

The Rolling Stones
A bigger bang
(Virgin/EMI)


Ja, det må jag säga. Gubbarna kan än och den frasen har vi upprepat till leda under de senaste 30 åren. Men nu känns det på allvar. Inte längre bara ett schysst sound, några mer än välkända gitarrklanger och ett rock-Stones på rutin.
   Nej, "A bigger bang" känns vitalare, tajtare och genomgående piggare än alla andra Stones-skivor sedan "Some girls".
   Gitarrerna har lyfts fram i arrangemang och mixning och dominerar helt klart, det kompromisslösa svänget har blivit än tydligare och den nästan primitiva enkelheten träffar lyssnaren utan omvägar. Det är så långt från pengar, marknadsföring och arenarock man kan komma.
   Alla de 16 låtarna, 3-4 för många för att jag ska vara riktigt nöjd, bär naturligtvis Stones kända signum. Men när Mick Jagger spelar gitarr på alla låtar utom en och slänger iväg rent rysliga slidegitarrsolon på ett par så går det inte bara att avfärda Stones 2005 som gubbrock.
   Ändå kryllar det av variation på skivan. Från ren blues ("Back of my hand") till sensationell pop ("Biggest mistake") via både vackra ballader ("Streets of love") och typiskt fulsnygga Keith Richards-nummer ("This place is empty").
   Bland alla högpotenta rocklåtar som hela tiden slåss om uppmärksamheten.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2005 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.