Blogginlägg från 2000-10-13

Återupptäckte en hit bland gardinerna på IKEA

Postad: 2000-10-13 21:36
Kategori: Krönikor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 2000.

Det är när man minst anar det, när man inte är förberedd och är på sämst tänkbara plats som musiken plötsligt slår ned som en bomb och verkligen gör sig påmind som något viktigt, som kanske livets viktigaste ingrediens.
   Som nu i lördags, runt en kvart över ett, mitt på dagen, på Ikea, ett möbelvaruhus, och man befinner sig bland gardiner och sängkläder. Det är då de osynliga högtalarna plötsligt får en huvudroll och fruns diskussioner om svalt, medium eller varmt duntäcke omedvetet förpassas till den bakre hjärnhalvan. Den del av hjärnan dit vardagliga bekymmer ständigt finner sin naturliga plats i lugn och ro.
   Det är då, när kroppen är i musikaliskt viloläge, som det strömmar ut klassiska rocktoner, en helt oslagbar melodi, ur möbelvaruhusets högtalare. Det kan vara hämtat från någon reklamradiokanal för det är väl knappast möbelvaruhusets egentillverkade blandband som strömmar ut ur högtalarna.
   Men det är ett synnerligen exakt rätt tillfälle att släppa ut REM:s "Losing my religion" i den köpglada atmosfären. Den har, vad jag vet, inget logiskt samband med köplust som invaggar konsumenten i ett förrädiskt köpbegär men där och då fick den mig att ganska snabbt och enkelt grabba tag i några exemplariska duntäcken och skyndsamt vandra vidare mot kassan.
   "Losing my religion" är naturligtvis en glasklar melodiös klassiker, en låt som tämligen omedelbart sätter sig i hjärnan och är en hit innan man ens vet ordet av. Men den är något mer och mycket mera ovanligt. Den har en gränslös och oändlig livslängd som få hits har.
   Hits är i allmänhet en övergående genre. Men det finns tack och lov undantag från den regeln. Låtar som sitter lika bra första, andra, tionde och fyrtiotredje gången. Ta bara en låt som "Gå och fiska" med Gyllene Tider.
   Som innehåller de tio viktigaste detaljerna för en oslagbar hit men, och det är egentligen helt förbryllande, har långt mycket längre livstid än vad hits i den lättsmälta kategorin brukar ha. Hörde den häromveckan igen och upptäckte hur tidlös, vacker och egendomligt fantastisk den är än i dag. Faktiskt lika underbart stark i dag fredag 13 oktober 2000 som den dag, 11 juni 1996, jag hörde den första gången. Sånt tycker jag är lika besynnerligt som fantastiskt.

/ Håkan

Animals konsert

Postad: 2000-10-13 14:15
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 2000.

THE ANIMALS
Prisma/Universal, Örebro 10/10 2000


Den nya upplagan av Animals, som gjorde comeback 1993, fortsätter med jämna mellanrum att gästa Sverige med hela tiden uppdaterade sättningar. För nästan exakt tre år sedan stod de på Prisma och var genuint skickliga men ganska ordinärt personliga.
   Nu med ny sångare, den unge (som han presenteras som) 40-årige Tony Liddle, och ännu en viktig originalmedlem i klaviaturspelaren Dave Rowberry. Plus en basist, Jim Rodford med sen Kinks-anknytning, som inte påverkade soundet nämnvärt.
   Det riktigt originella saknades givetvis, de är ju först och främst ett coverband med sina egna hits som repertoar, och ingen kan ersätta Eric Burdons svarta röst. Men Liddle gjorde ett tappert försök och hade klarat sig charmant på Sikta mot stjärnorna ty han kopierade friskt. Men ofta lyste hans hårdrocksrötter igenom. Mer kraft än djup i den rösten.
   Ändå lät det totalt sett bättre i tisdagskväll än det gjorde för tre år sedan. Jag inbillar mig att en gång Alan Prices ersättare på keyboards, Rowberry, har lite mer känsla och kunnighet i originalsoundet.
   Det var faktiskt han som var kvällens musikaliska behållning där han cool och loj satt bakom tangenterna och var som en klippa. Det var huvudsakligen han som gjorde det obligatoriska numret "House of the rising sun", till den fåtaliga (ca 50 pers) publikens glädje, så mycket bättre än för tre år sedan.
   Annars blev repertoaren i vanlig ordning, efter originalreceptet, en blandning av tämligen tidlösa 60-talshits och stadiga r&b-covers. Som coverband är Animals helt ok, som överlevare från 60-talet förvånansvärt levande och duktiga arvtagare till originalbandet utan att för den skull vara riktigt upphetsande.

Hilton Valentine - guitar
John Steel - drums
Tony Liddle - vocals
Jim Rodford - bass
Dave Rowberry - keyboards

Animals låtar:
Talk to me, baby (Elmore James)
Boom boom boom
Baby let me take you home
I believe to my soul (Ray Charles)
See see rider
Don't let me bring you down
Sending you back to Walker
House of the rising sun
Bright light, big city (Jimmy Reed)
Roberta (Frankie Ford)
Outcast
It's my life
I'm crying
Inside looking out
Bring it on home to me
What'd I say
Roadrunner (Bo Diddley)
Don't let me be understood
We've gotta get out of this place

Extralåt
House of the rising sun (repris)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2000 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.