Blogginlägg från september, 2000

Örebro All Stars konsert

Postad: 2000-09-16 14:18
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/9 2000.

KONSERT
Örebro All Stars
Stadskampen, Örebro 15/9 2000


Fem stora, både bokstavligen och bildligt talat, rockande Örebroprofiler plus sex musiker och en körduo gjorde det korta framträdandet på Stadskampens stora scen till en häftig upplevelse.
   Går man mycket på konsert vill man ha något extra, något udda och något utöver det vanliga. Jag blev på alla punkter tillfredsställd ty här ställde både allsångsmästaren, coverns okrönte kung, världens bästa svenska rocksångerska, soulmadonnan och den unge initiativtagaren upp och gjorde minuterna på scen till en unik happening av mycket hög kvalité.
   Med en blandning av covers (Oskar Bly och Rolle Rosenqvist) och starka greatest hits-stämplade original (Gladys Del Pilar, Karin Wistrand och Magnus Sjögren) visade Örebro upp en tung artistkombination med smak av 80- och 90-tal. Som fungerade perfekt tillsammans när de presenterade varandra och följdes åt i ett långt härligt medley.
   Och sedan som slutpunkt förenades i en kampsång för staden med text skriven av Oskar Bly. Som blev till ett överraskande underbart utropstecken.
   Töntstämpeln vibrerade i luften och den ljusa höstkvällen skänkte ingen intim känsla direkt. Men då kom fyra veteraner och en ung driftig sångare och gav Örebro en ny kraftfull signaturmelodi.
   Gladys och Karin gasade på i verserna medan grabbarna vräkte ut en refräng som var barnsligt enkel men också ruskigt effektiv. Låten bara måste få ett längre liv och får inte bli en simpel engångsföreteelse.
   Hela framförandet på scen tog sammanlagt bara 22 minuter men med hjälp av proffsighet, stjärnglans och ett unikt koncept så gav uppträdandet mer än många andra betydligt längre konventionella konserter gör.

Låtarna:
You're the voice (Oskar Bly)
Du är det vackraste (Gladys Del Pilar)
Pride (in the name of love) (Rolle Rosenkvist)
Mind your eye (Karin Wistrand)
Du kan ge kärlek (Magnus Sjögren)

Extralåtarna
Örebroooo (alla)

/ Håkan

Helt omöjligt att lista de bästa konserterna

Postad: 2000-09-15 21:43
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/9 2000.

Mycket konsertsnack har det blivit under de senaste veckorna. Och mycket har handlat om mina egna konsertminnen.
   Några vill att jag listar mina högst personliga favoriter och under 30 års tid har jag naturligtvis sett mycket men långtifrån allt. Men uppdraget är näst intill omöjligt.
   Det går exempelvis inte att jämföra en konsert på gamla Rockmagasinet med en konsert på Isstadion i Stockholm. Eller att ställa en festivaldag i södra Holland mot en liten klubbspelning i källaren till en pub på Upper Street i London.
   Det blir mycket känslor, kalla det gärna nostalgi, när jag här utnämner mina fem största personliga konsertminnen. För att jag inte ska gå under av beslutsångest, eller drabbas av High Fidelity-syndromet, väljer jag att inte gradera konserterna inbördes:
   En lyckad Ulf Lundell-spelning hör naturligtvis till höjdpunkterna. Och allra bäst och starkast upplevde jag Lundell med fantastiskt kompband (Sten Booberg på gitarr) så sent som 1994 i Stadsparken i Örebro.
   Inomhus, i mörka lokaler, slår ofta utomhus när det gäller konsertminnen. Men Bruce Springsteens bästa konsert har jag också upplevt utomhus, på Ullevi 1985. Hotfulla moln på himlen men magi i luften när stadion och marken bokstavligen gungade under oss.
   Jackson Browne 1982 på Konserthuset i Stockholm var något magiskt. Jag tar med jämna mellanrum fram setlistan från konserten och återupplever en av mitt livs allra största stunder i en konsertlokal. Jag satt illa till högst upp på övre läktaren men konserten blev en omtumlande upplevelse med många nya ännu ej publicerade låtar.
   1982 var ett stort konsertår, på hösten Neil Young live. Två gånger på två kvällar, dessutom. Med mycket nytt, elektroniskt stuk och en mängd låtar. Ändå en positiv chock men ”Trans”-skivan visade sig vara späd och svag.
   Även Del Amitris 1997-spelning i Stockholm, som jag då gav fem tuppar i betyg, är ett konsertminne jag vårdar närmast mitt hjärta.
   Men minnen och nostalgi behöver några år på sig att mogna och växa så det känns i dagsläget som att Squeeze (1982), Elvis Costello med Jackson Browne som oannonserad gästartist (1986) och Ducks Deluxe (1986) är ännu starkare minnen. Eller varför inte Magnus Lindberg (1983) på Lord Nelson eller Traste Lindéns opluggade (1989) på Ritz i Örebro?

/ Håkan

Steve Earle konsert

Postad: 2000-09-06 14:14
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 2000.

KONSERT
STEVE EARLE
Cirkus, Stockholm 4/9 2000


Efter ett alldeles suveränt halvdecennium, fyllt av klassiska skivutgivningar, tillhör Steve Earle rockvärldens allra största. Att han, tack och lov, inte fyller ishallar och stora arenor får nog tillskrivas hans rastlösa förhållningssätt till sin konst. Att aldrig fastna i förutbestämda mallar.
   När han precis blivit accepterad i bluegrasskretsar, efter förra skivan och turnén, åker han nu ut på en elektrisk rockturné. Med bara två gitarrer, bas och trummor till komp sparkar han marknadsföringstaktik och kommersiella strategier i baken och gör det han för stunden känner för: En avskalat elektrifierad men icke alls monoton rockshow.
   På den punkten påminner Earle om Neil Young och jag beundrar numera båda lika mycket. Och nog var det Neils skugga som bildligt skymtade när Steve och hans tre kamrater smattrade igång på Cirkus i måndagskväll. I högt tempo och med en nästan smärtsam hög volym. Där låtarna föddes ur ett rundgångsoväsen och även sången hade en vass och elak prägel.
   Så långt var den store rockaren med countryhjärta, som jämförts med en nallebjörn, bara en stor, bullrig och tunnhårig farbror. Men redan på åttonde låten, när Steve bytte från elektrisk till akustisk gitarr, bytte också ljudet skepnad. Till ett stort rockigt och homogent sound som perfekt ackompanjerade resten av den rekordlånga repertoaren, hela 34 låtar.
   Givetvis ett imponerande antal låtar men mest imponerade Steves oerhörda bredd. Han rockar lika naturligt som Neil Young, han är en stor och personlig balladsångare, han rör sig i vilda och respektlösa folkmusikkretsar, han har en popådra som få och är även en politisk talare av mått. Attacken mot sitt eget USA han avlossade innan "Down yonder" var urstark.
   Med senaste skivan som grund, 13 av 15 låtar, lyckades han vandra runt i hela sin skivhistoria och skapa en konsert som innehållsmässigt hade allt.
   Från rungande rockare via frejdiga irländska tongångar, i "Galway girl" tog han för första och enda gången ut svängarna ordentligt, till makalösa ballader som "Lonelier than this", "Goodbye" och nämnda "Down yonder".
   Visst hade det varit himmelskt med ett piano eller en orgel bland alla gitarrinfluerade arrangemang. Men det blev aldrig några orgier i gitarrsolon, inga egoistiska utflykter.
   Så när avslutningen närmade sig med furiösa rockare som "All of my life", "NYC" och "The unrepentant", när ljudet också hade blivit bra, liknade konserten något mycket minnesvärt.
   Och med hela sju extralåtar inklusive fem exklusiva covers (från Nirvana via Beatles till Stones, magiskt!) och total publikkontakt känns det så här efteråt ganska meningslöst att klaga på någon saknad låt, en och annan rundgång eller begränsade arrangemang.

Steve Earles låtar
Transcendental Blues
Everyone's In Love With You
Another Town
Taneytown
Hardcore Troubadour
My Old Friend The Blues
Someday
Telephone Road
More Than I Can Do
I Can Wait
The Boy Who Never Cried
Steve's Last Ramble
Lonelier Than This
I Don't Want To Lose You Yet
Wherever I Go
Fearless Heart
Devil's Right Hand
I Ain't Ever Satisfied
Goodbye
Halo 'Round The Moon
Billy & Bonnie
Galway Girl
Copperhead Road
Over Yonder (Jonathan's Song)
All Of My Life
NYC
The Unrepentant

Extralåtar
Breed (Nirvana-cover)
I'll Be Comin' Around (Bottle Rockets-cover)
Time Has Come Today (Chambers Brothers-cover)

Extra extralåtar
Mystery train pt 2
No Reply (Beatles-cover)
Guitar Town
Before they make me run (Rolling Stones-cover)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2000 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.