Blogginlägg

Steve Earle konsert

Postad: 2000-09-06 14:14
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 2000.

KONSERT
STEVE EARLE
Cirkus, Stockholm 4/9 2000


Efter ett alldeles suveränt halvdecennium, fyllt av klassiska skivutgivningar, tillhör Steve Earle rockvärldens allra största. Att han, tack och lov, inte fyller ishallar och stora arenor får nog tillskrivas hans rastlösa förhållningssätt till sin konst. Att aldrig fastna i förutbestämda mallar.
   När han precis blivit accepterad i bluegrasskretsar, efter förra skivan och turnén, åker han nu ut på en elektrisk rockturné. Med bara två gitarrer, bas och trummor till komp sparkar han marknadsföringstaktik och kommersiella strategier i baken och gör det han för stunden känner för: En avskalat elektrifierad men icke alls monoton rockshow.
   På den punkten påminner Earle om Neil Young och jag beundrar numera båda lika mycket. Och nog var det Neils skugga som bildligt skymtade när Steve och hans tre kamrater smattrade igång på Cirkus i måndagskväll. I högt tempo och med en nästan smärtsam hög volym. Där låtarna föddes ur ett rundgångsoväsen och även sången hade en vass och elak prägel.
   Så långt var den store rockaren med countryhjärta, som jämförts med en nallebjörn, bara en stor, bullrig och tunnhårig farbror. Men redan på åttonde låten, när Steve bytte från elektrisk till akustisk gitarr, bytte också ljudet skepnad. Till ett stort rockigt och homogent sound som perfekt ackompanjerade resten av den rekordlånga repertoaren, hela 34 låtar.
   Givetvis ett imponerande antal låtar men mest imponerade Steves oerhörda bredd. Han rockar lika naturligt som Neil Young, han är en stor och personlig balladsångare, han rör sig i vilda och respektlösa folkmusikkretsar, han har en popådra som få och är även en politisk talare av mått. Attacken mot sitt eget USA han avlossade innan "Down yonder" var urstark.
   Med senaste skivan som grund, 13 av 15 låtar, lyckades han vandra runt i hela sin skivhistoria och skapa en konsert som innehållsmässigt hade allt.
   Från rungande rockare via frejdiga irländska tongångar, i "Galway girl" tog han för första och enda gången ut svängarna ordentligt, till makalösa ballader som "Lonelier than this", "Goodbye" och nämnda "Down yonder".
   Visst hade det varit himmelskt med ett piano eller en orgel bland alla gitarrinfluerade arrangemang. Men det blev aldrig några orgier i gitarrsolon, inga egoistiska utflykter.
   Så när avslutningen närmade sig med furiösa rockare som "All of my life", "NYC" och "The unrepentant", när ljudet också hade blivit bra, liknade konserten något mycket minnesvärt.
   Och med hela sju extralåtar inklusive fem exklusiva covers (från Nirvana via Beatles till Stones, magiskt!) och total publikkontakt känns det så här efteråt ganska meningslöst att klaga på någon saknad låt, en och annan rundgång eller begränsade arrangemang.

Steve Earles låtar
Transcendental Blues
Everyone's In Love With You
Another Town
Taneytown
Hardcore Troubadour
My Old Friend The Blues
Someday
Telephone Road
More Than I Can Do
I Can Wait
The Boy Who Never Cried
Steve's Last Ramble
Lonelier Than This
I Don't Want To Lose You Yet
Wherever I Go
Fearless Heart
Devil's Right Hand
I Ain't Ever Satisfied
Goodbye
Halo 'Round The Moon
Billy & Bonnie
Galway Girl
Copperhead Road
Over Yonder (Jonathan's Song)
All Of My Life
NYC
The Unrepentant

Extralåtar
Breed (Nirvana-cover)
I'll Be Comin' Around (Bottle Rockets-cover)
Time Has Come Today (Chambers Brothers-cover)

Extra extralåtar
Mystery train pt 2
No Reply (Beatles-cover)
Guitar Town
Before they make me run (Rolling Stones-cover)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2000 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.