Blogginlägg

En avskalad men icke alls monoton rockshow

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 2000.

STEVE EARLE & THE DUKES
Cirkus, Stockholm 4/9 2000

Efter ett alldeles suveränt halvdecennium, fyllt av klassiska skivutgivningar, tillhör Steve Earle rockvärldens allra största. Att han, tack och lov, inte fyller ishallar och stora arenor får nog tillskrivas hans rastlösa förhållningssätt till sin konst. Att aldrig fastna i förutbestämda mallar.
   När han precis blivit accepterad i bluegrasskretsar, efter förra skivan och turnén, Ã¥ker han nu ut pÃ¥ en elektrisk rockturné. Med bara tvÃ¥ gitarrer, bas och trummor till komp sparkar han marknadsföringstaktik och kommersiella strategier i baken och gör det han för stunden känner för: En avskalat elektrifierad men icke alls monoton rockshow.
   PÃ¥ den punkten pÃ¥minner Earle om Neil Young och jag beundrar numera bÃ¥da lika mycket. Och nog var det Neils skugga som bildligt skymtade när Steve och hans tre kamrater smattrade igÃ¥ng pÃ¥ Cirkus i mÃ¥ndagskväll. I högt tempo och med en nästan smärtsam hög volym. Där lÃ¥tarna föddes ur ett rundgÃ¥ngsoväsen och även sÃ¥ngen hade en vass och elak prägel.
   SÃ¥ lÃ¥ngt var den store rockaren med countryhjärta, som jämförts med en nallebjörn, bara en stor, bullrig och tunnhÃ¥rig farbror. Men redan pÃ¥ Ã¥ttonde lÃ¥ten, när Steve bytte frÃ¥n elektrisk till akustisk gitarr, bytte ocksÃ¥ ljudet skepnad. Till ett stort rockigt och homogent sound som perfekt ackompanjerade resten av den rekordlÃ¥nga repertoaren, hela 34 lÃ¥tar.
   Givetvis ett imponerande antal lÃ¥tar men mest imponerade Steves oerhörda bredd. Han rockar lika naturligt som Neil Young, han är en stor och personlig balladsÃ¥ngare, han rör sig i vilda och respektlösa folkmusikkretsar, han har en popÃ¥dra som fÃ¥ och är även en politisk talare av mÃ¥tt. Attacken mot sitt eget USA han avlossade innan "Down yonder" var urstark.
   Med senaste skivan som grund, 13 av 15 lÃ¥tar, lyckades han vandra runt i hela sin skivhistoria och skapa en konsert som innehÃ¥llsmässigt hade allt.
   FrÃ¥n rungande rockare via frejdiga irländska tongÃ¥ngar, i "Galway girl" tog han för första och enda gÃ¥ngen ut svängarna ordentligt, till makalösa ballader som "Lonelier than this", "Goodbye" och nämnda "Down yonder".
   Visst hade det varit himmelskt med ett piano eller en orgel bland alla gitarrinfluerade arrangemang. Men det blev aldrig nÃ¥gra orgier i gitarrsolon, inga egoistiska utflykter.
   SÃ¥ när avslutningen närmade sig med furiösa rockare som "All of my life", "NYC" och "The unrepentant", när ljudet ocksÃ¥ hade blivit bra, liknade konserten nÃ¥got mycket minnesvärt.
   Och med hela sju extralÃ¥tar inklusive fem exklusiva covers (frÃ¥n Nirvana via Beatles till Stones, magiskt!) och total publikkontakt känns det sÃ¥ här efterÃ¥t ganska meningslöst att klaga pÃ¥ nÃ¥gon saknad lÃ¥t, en och annan rundgÃ¥ng eller begränsade arrangemang.

Steve Earles låtar
Transcendental Blues
Everyone's In Love With You
Another Town
Taneytown
Hardcore Troubadour
My Old Friend The Blues
Someday
Telephone Road
More Than I Can Do
I Can Wait
The Boy Who Never Cried
Steve's Last Ramble
Lonelier Than This
I Don't Want To Lose You Yet
Wherever I Go
Fearless Heart
Devil's Right Hand
I Ain't Ever Satisfied
Goodbye
Halo 'Round The Moon
Billy & Bonnie
Galway Girl
Copperhead Road
Over Yonder (Jonathan's Song)
All Of My Life
NYC
The Unrepentant

Extralåtar
Breed (Nirvana-cover)
I'll Be Comin' Around (Bottle Rockets-cover)
Time Has Come Today (Chambers Brothers-cover)

Extra extralåtar
Mystery train pt 2
No Reply (Beatles-cover)
Guitar Town
Before they make me run (Rolling Stones-cover)

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.