Blogginlägg från november, 2000

”I ett vinterland”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 2000.

ULF LUNDELL
I ett vinterland
(Rockhead/EMI)

Det skramliga har sin tid, det brutalt distade ljudets dagar är alltid räknade och öppenheten för det slarvigt hafsiga är alltid begränsad. Fråga bara Neil Young.
   När det är som svartast är ljuset nära, efter frustrerad pessimism finns det alltid plats för positiv kärlek. Fråga bara Bruce Springsteen som en gång gick från "Darkness on the edge of town" till "The river" på några år.
   Och fråga också Ulf Lundell som för tjugotalet år sedan förvandlades från självmordspilot på "Längre inåt landet" till kärleksprofet på "Kär och galen". Nu har han kommit till insikt igen.
   Efter några år bland avskalade ljudbilder och provokativt primitiva arrangemang vill han nu ge lyssnaren en sann njutning, en ljudmässigt alldeles förtjusande produktion.
   "I ett vinterland" är en anmärkningsvärd ansiktslyftning. Med en rent sensationell ljudbild.
   Han har givit sig tid och inte sparat på några resurser när han tillsammans med ett uppenbart engagerat producentteam, Michael Ilbert och Christoffer Lundquist, fläskat på med vidunderliga arrangemangslösningar.
   Utsmyckning och dekor som fallit platt till marken och fått motsatt verkan om inte Ulf Lundell samtidigt, på sitt numera sällsynt positiva sätt, skrivit några av sina starkaste sånger på år och dag.
   Skivans första halvdussin låtar är en så imponerande start på detta fullmatade album, 15 låtar på över 77 minuter, att jag skulle ville utropa den låtsekvensen till Lundells mäktigaste någonsin under alla hans 25 år som skivartist.
   Efter den lugnt meditativa "Det nakna trädet", med positiva undertoner, börjar en hitparad av sällan skådat slag.
   "Vinterland" är 12-strängad Rickenbacker-pop. "Den här våren" låter som en outtake från "Den vassa eggen" fast mycket positivare och mer optimistisk. "Hennes rygg" är både vacker och tung. "Lycklig man" är en oerhört stark variant på samma gamla tema. Och "Atlanten" har ett positivt driv med en levnadsglad konstnär i blickpunkten. Fantastiskt.
   Efter en sådan inledning vore det att begära mirakel om det skulle fortsätta på samma höga kvalitativa nivå.
   Därpå följande låtar blir mer ordinärt underbara och typiskt Lundell-aktiga, fortfarande med snygga ibland orientaliska arrangemang och en flitigt anlitad symfoniorkester bakom.
   Sedan från låt 12 svingar sig kvalitén och spänningen återigen upp mot svindlande höjder. "Jag saknar dej" är en träffande bild av tiden just nu och molltyngda "Altaret i Maria" pendlar mellan avskalad skönhet och vardagligt engagemang. Och så jullåten "Låt det snöa" som är tung och rytmisk med fler släktband till Phil Spector och blöt snö än de fjäderlätta flingorna i "Snart kommer änglarna att landa".

/ Håkan

Emmylou Harris konsert

Dagens Nyheter 16/11 2000.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/11 2000.

KONSERT
EMMYLOU HARRIS
Cirkus, Stockholm 14/11 2000

Det är de nya låtarna som håller motorn igång i Emmylou Harris. Hon sa det själv mot slutet av konserten i tisdagskväll, på ett utsålt Cirkus i Stockholm, men bad också om ursäkt att hon rensat ut många av de gamla låtarna, "from the groovy days" som hon uttryckte det, från scenrepertoaren.
   Men Emmylou är ett härlig men alltmer sällsynt exempel på en artist med lång karriär som inte tittar för mycket bakåt utan drivs av nuet och framtiden. Det märks i hennes musik och det blev också väldigt uppenbart under hennes två timmar på scen.
   Nu blev det inte fullt så äventyrligt och spejsat efter den modell som genomsyrat hennes två senaste skivor. Det blev däremot en närmast perfekt balans mellan country, rockabilly, bluesgrass och suggestiv rock.
   Spåren av hennes tidigare liv i genren, ofta med Gram Parsons-anknytning, fanns där strategiskt utplacerade men det hon gör nu har en större dignitet och är personligare än något annat hon har presterat.
   Däremot är det svårt att bortse från det faktum att den i alla andra sammanhang alltid misshandlade "Love hurts" och "Hickory wind" var några av tisdagskvällens absolut mest magiska ögonblick.
   På "Love hurts" hade hon endast hjälp av gitarrvirtuosen Buddy Miller som en ställföreträdande Gram Parsons. Miller spelade för övrigt kvällens andra huvudroll.
Med sina diverse stränginstrument plus all sång var han konsertens musikaliska ryggrad. Då han blev som Albert Lee och Daniel Lanois i en och samma kropp. Han var dessutom ledare för kvällens förband där han visade att hans egen, knappast prioriterade, solokarriär innehåller många oupptäckta guldkorn.
   Däremot kunde man få uppfattningen att basisten Tony Hall och trummisen Brady Blade ville höras och synas mer än nödvändigt. En person som definitivt figurerade på scenen alldeles för ofta var gitarrteknikern som gick in och ut mellan alla konsertens 23 låtar.
   Ändå kunde inget ta uppmärksamheten från Emmylous nuvarande mycket starka repertoar. Från de nya starka låtarna "The pearl" och "Red dirt girl" via bluegrassstänkaren "Raise the dead" (där hon försöker återuppliva både Hank Williams, Sam Cooke och Bill Monroe) och Flying Burrito Brothers-covern "Wheels" till de suggestiva höjdpunkterna "Deeper well" och "The maker".
   Då var det mer magi i luften på Cirkus än Joe Labero på konstgjord väg brukar framkalla under andra kvällar.

Buddy Miller: gitarr, mandolin, bouzouki och sång
Brady Blade: trummor, percussion och sång
Tony Hall: bas, percussion och sång

Emmylou Harris låtar:
The Pearl
I don't want to talk about it now
Wayfaring stranger(???)
I ain't living long like this
Red dirt girl
Raise the dead
All I left behind
One big love
All my tears
Love hurts
Goodbye
Orphan girl
Deeper well
Bang the drum slowly
Calling my children home
Hickory wind
Michelangelo
The boy from Tupelo
Wheels
Born to run
The maker
Boulder to Birmingham
Get up John


Dagens Nyheter 16/11 2000.

/ Håkan

Ännu en säsong med pånyttfödda känslor för gamla Beatles

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 2000.

Ännu en höst, det här årtusendets första, och ännu en säsong med väldigt pånyttfödda känslor för gamla Beatles. Det är som om hösten fram till jul var och är deras tid på det här jordklotet. 1963 var det "She loves you", Drop In och "I want to hold your hand". Och LP:n "With the Beatles".
1965 kom dubbelsingeln "We can work it out"/"Day tripper". Och första klassikern "Rubber soul". 1967, ännu en dubbelsingel med "Hello goodbye"/"I am the walrus" och framförallt dubbel-EP:n "Magical mystery tour".
   I november 1968 kom deras definitiva höjdpunkt, den vita dubbel-LP:n. Bara ett och ett halvt år senare, om inte förr i praktiken, så fanns inte Beatles mer som grupp. Sedan blev det återutgivningshysteri som bara ökat med åren.
   I samband med CD-versionerna av "röda" och "blå" samlingsskivorna (1993), de ljudmässigt huvudsakligen usla BBC-inspelningarna (1994), "Anthology"-serien på både skiva, video och TV (1995 och 1996), dubbel-vita albumet (1998), "Yellow submarine songtrack" (1999) och just nu "1", den ultimata singel-CD-samlingen.
   Man behöver inte vara hängiven Beatles-fantast för att känna en viss mättnad på återutgivna skivor. För en grupp som gav ut skivor i mindre än åtta år men på dessa år lyckades göra sig oförglömliga i många situationer.
   Som när jag häromveckan hade en fantastisk klass-reunion från 1965. Och jag står öga mot öga med en av killarna, Björn, och innan vi ens passerat de obligatoriska diskussionerna om allt som hänt så minns vi Beatles. Och det visar sig att vi har exakt samma minnesbild från våren 1965: När vår favorit Beatles med "Eight days a week" i en intern Tio i Topp-omröstning i klassen får stryk av Downliners Sects skramliga "Little egypt".
   Vi upplevde det så omtumlande, så skandalöst och så otroligt orättvist att den "traumatiska" händelsen satte outplånliga spår i då två knappt 13-åriga killar.
   Nu ingår samma "Eight days a week" lite omotiverat (den var aldrig en singel på den här sidan Atlanten) på den just nu aktuella skiva.
   När man hör det ovanliga introt som tonar upp och John Lennon inleder med orden "Oooh I need your love, babe" knottrar sig fortfarande skinnet och det blir även i dag uppenbart att låten var värd en förstaplats på vår klasslista. Beatles är minnen, men inte bara positiva ljusa minnen.

/ Håkan

Ulf Stureson konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 2000.

ULF STURESON
Contan, Örebro 6/12 2000

Det är klart att jag är medveten om att tiden inte räcker till för allt. Men visst var det bra nonchalant av Örebropubliken att nästan helt utebli när en av Sveriges absolut bästa låtskrivare, om än något kommersiellt anonym, ställer sig på en scen nära dig.
   Fast snäppet mer upprörande var nog bristen på marknadsföring kring evenemanget på Contan. Inget säljer sig själv, allra minst i Örebro, även om det är gratis entré. Det har större stjärnor än Ulf Stureson fått erfara i denna svårflörtade håla.
   Nåväl, Contan hade lyckats bra att skapa ett intimt samkväm i ett anspråkslöst hörn av restaurangen. Men utan strålkastare och utan någon större atmosfär framför några få initierade och lika många oinvigda restauranggäster.
   Det var med andra ord inte alla som uppfattade den inledande kommentaren "Säg till om det är för högt" som ironi. För volymen var pratvänlig, vilket många tyvärr upptäckte, och trubadurvarningen låg i luften när Stureson gick upp på scenen och visade stor dignitet i det lilla formatet.
   Till sin hjälp hade han gitarristen Micke Herrström som dekorerade snyggt, avmätt och elektriskt till Sturesons många gånger countryfierade visor. Men Sturesons personliga visskatt är både bred och stor. Från det ödmjukt vemodiga, "Sommarbarn" (som dock stördes av tekniskt strul), till rockigare tongångar i "Sten i sanden", "Varm vind" och "Jag hoppas".
   Han valde låtar från båda sina soloskivor, bra men skandalartat förbisedda album, och toppade med två nyskrivna låtar. Plus en överraskande cover på Magnus Ugglas gamla relik från 70-talet, "Hallå". Och den exklusiva "Huvet fullt" som höll på att bli titel på senaste skivan men till slut helt ratades som låt.
   Med bara två gitarrer och två röster blev konserten en innerlig upplevelse utan att fysiskt riktigt lyfta. Därtill behövs både en engagerad publik och en riktigt taggad artist. Sturesons 45 minuter på scen blev mer som ett perfekt showcase där han fick visa upp alla sina färdigheter.

Ulf Sturessons låtar:
All min längtan
Huvet fullt
Brev från Gud
Högt över molnen
Sten i sanden
Sommarbarn
Varm vind
Friheten
Jag hoppas
Änglar
Hallå

/ Håkan

”Djävulen o ängeln”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2000.

TOMAS LEDIN
Djävulen o ängeln
(Anderson/Metronome)

Det är absolut ingen tillfällighet att just nu skivaktuella artister som Tomas Ledin och Magnus Uggla släpper skivor så sporadiskt, med tre-fyra års mellanrum, som de gör. Däremot är det en mindre överraskning att de frestar skivköparna med en ny platta samma vecka.
   Uppehållet behövs då förnyelsen hos artisterna i fråga ofta är begränsad och det stora målet är att tillfredsställa de redan invigda fansen. Inga vågade grepp, inga plötsligt överraskande infall och inga musikaliskt spännande nyheter.
   Därför går Ledins platta i väl inkörda hjulspår. Där producenten Patrik Frisk är ny, med lite mer programmerade syntarrangemang som följd, men där soundet hela tiden befinner sig på den trygga gränsen mellan akustiskt och elektriskt.
   Dessutom, och det är kanske mest allvarligt, finns det inget som tyder på att Ledin har förändrat, förnyat eller utvecklat sitt skrivande. Därför kommer ingen människa om tio år att någonsin kunna urskilja om låtarna är från 1993, 1996 eller 2000.
   Just det är överhuvudtaget det stora problemet med Ledin. Att lyssna på en nyproducerad skiva med honom framkallar så mycket deja vu-känslor att man sitter tämligen uttråkad redan efter första lyssningen. Det finns inget mer att upptäcka, ingen refräng du inte redan hört och till slut framstår nya Ledin som gamla Ledin som jättegamla Ledin.
   Exempelvis är senaste singeln "Hopp" ett hoppkok från "Det ligger i luften" och varje hit därefter. Hur upphetsande är det?
   Och strukturen till de lugnare, sammetsmjuka låtarna på den nya skivan har vi redan hört ett antal gånger så det mesta på "Djävulen o ängeln" känns redan gjort.
Betyget är visserligen godkänt men det är en svag tvåa för en skiva som jag inte kommer att återvända till särskilt ofta.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.