Tidigare blogginlägg

Augusti 2022 på Håkans Pop

Ulf Lundell avslutade årets sommarturné i Lindesberg Arena 13 augusti.

DÅ HAR ÄVEN AUGUSTI 2022 passerat i årets almanacka och ytterligare en månad med texter på Håkans Pop. Augusti är en månad då jag vanligtvis drar igång en ny säsong med nya kategorier på Håkans Pop men jag startade ju det nya stora temat, med listan på mina bästa Örebrokonserter, redan i maj och har fyllt sidan varje månad med många intressanta liveögonblick. Medan de nygmla kategorierna Coverskivor och Tributeskivor gjorde comeback på Håkans Pop. Men mest av allt var augusti för min del en ruskigt intensiv konsertmånad.
   Som sagt, det var tätt mellan konsertutbuden. Nästan lika intensivt som i fornstora dagar. Jag såg tre konserter på det nyetablerade konsertstället Kulturterrassen i Örebro (Jesper Lindell Band, Ellen Sundberg och Eilen Jewell), en storslagen turnéfinal i Lindesberg (Ulf Lundell) och gjorde ett besök på Malmöfestivalen (Richard Lindgren Band och lite annat) blev månadens summa.
   Mer livemusik i Örebro. I onsdags startade en ny upplaga av Live at Heart-festivalen som jag vid upprepade tillfällen under förra veckan och helgen rapporterade om. Finns under kategorin ”Live at Heart”.
   Den 100 konserter långa listan på mina livefavoriter i Örebro nådde under augusti placeringarna 70 till 78 med artister och grupper som Louise Hoffsten, Ulf Lundell, Niclas Ekholm, Eric Palmqwist, Tomas Andersson Wij/Anna Ternheim, Colosseum, Steve Marriott, Perssons Pack och Jill Johnson.
   Bland coverskivorna skrev jag om en ep med Nisse Hellberg och ett album med David Bowie och i den läckra kategorin tributeskivor skrev jag om album som hyllade Yoko Ono och Todd Rundgren.
   Och varje månad berättar jag om några gamla möten i TisdagsAkademien.

SOM HELHET KÄNNS DEN SENASTE MÅNADEN som lite tunn och fattig när det gäller nya skivreleaser. Men jag har ändå hittat en ”Månadens bästa” med en gammal pubrockhjälte.
   T BONE BURNETT är en vansinnigt begåvad skivproducent (åt artister som bland annat Elvis Costello, Alison Krauss/Robert Plant, Roy Orbison, Gillian Welch, John Mellencamp, Leon Russell...) men har inte riktigt blommat upp på de sporadiska soloskivorna i eget namn. Och nya ”The invisible light: Spells” bryter inte riktigt den negativa trenden.
   Som artist vill Burnett gärna experimentera, söka nya sound och lämna starka låtar utanför arrangemangen så innehållet på nya albumet kräver både tid och engagemang för att ta till sitt hjärta. Efter otal många lyssningar tycker jag mig inte ha hittat rätt ännu men det pekar åt ett positivt håll och jag ska hålla mina öron öppna för en lång tid framöver.
   RYAN ADAMS är ruskigt produktiv som artist och låtskrivare. I april släppte han albumet ”Chris”, med 18 låtar som jag dessvärre missade, och i maj kom nästa album, ”Romeo & Juliet” med 19 låtar, och nu bara tre månader senare släpper han ytterligare tio låtar på ”FM”. Kvantitet har aldrig varit kvalité i mina öron och det här albumet är genomgående rockigare men också märkvärdigt mer mediokert. Endast 32 minuter lång och jag tycker det räcker...
   I min vilda jakt på intressanta skivor har jag lyssnat på många skivor utan att hitta något riktigt intressant. Via WATKINS FAMILY HOUR, AMERICAN AQUARIUM, AMANDA SHIRES och WHISKEY MYERS hittade jag till slut några album med TRIPTIDES (”So many days”) och MARTIN COURTNEY (”Magic sign”) som är värda att lägga på minnet

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Äntligen finns det nya inspelningar med MICKEY JUPP på skiva igen. 1994 kom hans senaste officiella skiva, albumet ”You say rock” som för övrigt spelades in i Sverige. Han har ju under många år organiserat inspelning och produktion genom egen skivutgivning helt på egen hand men 5 augusti släpptes albumet ”Up snakes, down ladders” kommersiellt.
   Materialet är inte så vedertaget studioproffsigt och påminner i mångt om mycket om Jupps privata utgivning under de senaste tio åren. Men det är ju hederlig gammal rock'n'roll som gör vår pubrockfavorit full rättvisa. Han stjäl lite här och där, har fortfarande en fantastisk röst och när han varierar mellan gitarr och piano blir det en förstklassig mix av underbar pubrock som är tidlös men absolut befinner sig i nuet. Allt vässas sedan med Mickeys sedvanligt underfundiga texter.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #68: Jakob Hellman 1989

1989 VAR VERKLIGEN GENOMBROTTSÅRET för det nya svenska stjärnskottet, den omåttligt hyllade Jakob Hellman. Med ganska stor uppmärksamhet albumdebuterade Jakob i februari 1989 med ”...och stora havet”, en skiva som hyllats i decennier efteråt, och sedan turnerade han samma år två gånger men besökte Örebro tre(!) gånger.
   Exakt en månad efter albumdebuten träffade jag Jakob i Örebro, en måndag i mars. Han var på väg runt Sverige på en promotionturné och uppträdde vid det här tillfället på Åhléns-varuhuset inför några hundra spontant förvånade kunder.
   Ensam med en gitarr och en trulig framtoning gjorde han de mest kända låtarna från skivan plus en nyskriven låt, ”Min Marie”, som aldrig sett dagens ljus på skiva för det skulle dröja 32 år(!) innan det kom en uppföljare till Jakobs debutplatta.
   Efter varuhusspelningen träffade jag Jakob öga mot öga i en liten intervju där han vänligt men korthugget svarade på mina frågor. Vi satt i en nästan ödslig lunchrestaurang och han förklarade att han inte direkt älskade situationen.
   - Efter sexton skivaffärer är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, sade han tveksamt.
   Han berättade också att det redan var planerat för nästa skivinspelning nästa vår men att låtarna långtifrån var färdiga.
   - Jag har väldigt mycket idéer men låtarna finns ännu så länge bara i mitt huvud.
   Jag hade förmånen att uppleva två konserter med Jakob på de två turnéer han genomförde under 1989. Med samma fyra rutinerade killar i kompbandet varje gång: Mats Bengtsson, keyboards, Mats Borg, trummor, Magnus Adell, bas, och Eddie Sjöberg.
   När Jakob återvände till Örebro på hösten 1989 spelade han på Café Oscar och bandet hade utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemwo. Och Jakob hade blivit lite säkrare som scenartist.
   Efter den hösten hände inte så mycket på Jakob Hellmans horisont. Åtskilliga comebackförsök har gjorts, nästan lika många katastrofer har inträffat (läs om min upplevelse på Kalasturnén 1999) men 2010 gjorde han ett helt godkänt tv-gästspel på Allsången.
   Efter många om och men resulterade Jakob Hellmans comebackförsök i ett riktigt hyfsat album vintern 2020/21, ”Äntligen borta”, där den stundtals magiska och personliga Jakob Hellman-känslan återfinns på flera låtar. Men vägen dit hade faktiskt varit både lång, krånglig och krokig.


Foto: Magnus Fond

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 1989.

JAKOB HELLMAN
Café Oscar, Örebro 17 oktober 1989

23-årige Jakob Hellman, som fyller 24 på fredag, har sitt livs mest omtumlande år bakom sig. Från uppmärksammad uppvärmare till Wilmer X förra hösten via rosad albumdebut till flera turnéer i år.'
   På Café Oscar igår kväll var det tredje gången Jakob stod på en scen i Örebro. Med bara ett album bakom sig och ett snabbt genombrott är det naturligtvis för tidigt att utnämna honom till färdigutvecklad artist. Men han kan bli!
   Han har på detta år fått en massmedial uppmärksamhet som har fått till följd att han har blivit flickornas Jakob.
   Unga flickor går på konsert som aldrig förr och visst var det näpet att uppleva så många tindrande ögon inför en så begåvad popartist som Jakob.
   I våras gjorde Jakob sin första rockturné. Konserten på Rockmagasinet/Kulturhuset i april hade sina brister, bland annat hans egen trulighet, men låtarna från debutalbumet var och är smått genialiska.
   Han hade nu växt till sig framför sitt band som utökats med den färgade sångerskan Marianne N'Lemvo. Det hade blivit större, mer mullrande och proffsigare utan att tappa i personlighet.
   Låtarna från albumet var fortfarande stommen i Jakobs scenrepertoar men han bjöd också på några helt nya låtar och flera covers, bland annat Docenternas "Vänner".
   De nya låtarna gav ingen direkt vink vartåt Jakob ämnar gå i sin utveckling mot en stadig och förmodad framgångsrik rockkarriär. Det var ändå vågat att framföra nya "Full sjökapten" helt akustisk. Och publiken var begeistrad.
   Däremot behärskar han ännu inte den svåra balladkonsten. Han staplade ofta ord på varandra i snabbt tempo denna kväll. En kväll då vårt senaste popgeni förvandlades till en nästan fullfjädrad rockartist.

Mats Bengtsson, keyboards
Mats Borg, trummor
Magnus Adell, bas
Eddie Sjöberg, gitarr
Marianne N'lemvo, kör

Tårarna
Säg att det är mig du vill ha (NY)
Vänner (Docenterna-cover)
Glada dagar
Avundsjuk på dej
Full sjökapten (NY)
Vara vänner
Vintern dör
Du är allt jag vill ha
Hon har ett sätt
Min Marie (NY)
Tåg

Extralåtar
Vackert väder
Stora havet
Ballad från en soptipp (Cornelis Vreeswijk-cover)=

Extra extralåt
Visa mej

/ Håkan

Fjärde och sista kvällen på Live at Heart 22

EFTER DET GAMLA HEDERLIGA LIVE AT HEART-mottot ”Favoriter i repris” blev blandningen på avslutningskvällen traditionsenlig, några upprepningar plus några favoriter från längre tillbaka.
   Ambitionen att hela tiden jaga och försöka upptäcka nya och fräscha artister på festivalen når till slut en gräns och i takt med fysisk trötthet så blir lördagen ofta en dag och kväll i reprisernas tecken. Så också i år. Då ville jag helst återvända till några av de tidigare ”succéerna” och kunna konstatera hur bra artisterna eventuellt är i andra lokaler och andra miljöer.
   Därför blev Luna Keller/Mats Dernánd-konserten kvällens första anhalt och en krogspelning med degerforsaren Eddie Lövholm Eriksson lite senare på kvällen. Men egentligen startade dagen med en lunchspelning med rutinerade Olle Unenge med band och ett läckert besök i Örebro Teater, där Mohlavyr uppträdde, där jag aldrig tidigare upplevt någon musikalisk begivenhet.



OLLE UNENGE OCH ORKESTERN, Boulebar 3 september 2022
Höstens intåg med påföljande regn gjorde att utomhusspelningen som planerats på Innergården utanför Boulebar och STÅ fick flytta in på Boulebar med begränsade sittplatser. Men de akustiska gitarrerna mådde säkert bättre inomhus långt från den fuktiga luften.
   Olle Unenges vispop, som snart resulterar i ett album (arbetsnamnet är ”Sånger från långsamheten”), har akustiska förtecken och det är märkvärdigt hur så enkla harmonier kan upplevas så fräscht och nytt. Men det är starka melodier, innehållsrika texter och framförallt musikalisk briljans som gör det och med hjälp av Oskar Hanssons gitarr och Janne Hedströms bas förvandlas sångerna till bli något mycket underhållande.



LUNA KELLER feat MATS DERNÁND, Nikolaikyrkan 3 september 2022
Paret Dernánd/Kellers gemensamma historia är anmärkningsvärd. Han från Örebro och hon från Tyskland, fast boende på Teneriffa, som träffades första gången i måndags fast de har samarbetat en viss tid på distans. I torsdags i skyltfönstret på Ingeborgs blev det musikaliskt imponerande men praktiskt lite trångt och spontant. I kyrkan fanns det mer space i den underbara miljön men lite tekniska problem påverkade starten på konserten.
   Fortfarande fungerade kombinationen röst/piano/munspel (Dernánd) och röst/gitarr (Keller) perfekt. Luna Kellers sprudlande och positiva karaktär är verkligen avväpnande och att hon sjunger
så underbart fint med en personlig klang förhöjer kvalitén. ”We'll be together” var naturligtvis återigen en av höjdpunkterna men allra bäst fungerade ”I'll bring you home” som blev till en fin allsång i den välfyllda Nikolaikyrkan.



MOHLAVYR, Örebro Teater 3 september 2022
Jag vet inte vad som lockade mig mest till den här konserten, Mohlavyrs spännande musik eller den oerhört fina miljön på Örebro Teater. Egentligen var det nog samklangen i Mohlavyrs föreställning, en sorts musikalisk teater, och den fina genuina inramningen som gjorde upplevelsen så speciell och unik.
   Tillsammans med cellospelaren Silia Hahne blandade Ulrika Mohlin (Mohlavyr) sedvanligt stort allvar med lekfulla harmonier som både engagerade och roade och höll den lyssnande publiken aktiverad. 40 minuter underhållning som sätter spår.



EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, Ingeborgs, 3 september 2022
Jämfört med Clarion Hotel-framförandet i onsdagskväll blev Ingeborgs-konserten en tätare och roligare upplevelse. Närvarokänslan med publik på nära håll var påtaglig med elgitarr och rytminstrument som ökade energin. Kompmusikern Tim Wallbom var taktfast och hade egen hejaklack plus föräldrar i publiken som gjorde stämningen ännu festligare. Wallbom har en historia på just Ingeborgs, som han drev för några år sedan, så det fanns mycket kärlek i luften på lördagskvällen.

/ Håkan

Tredje kvällen på Live at Heart 22

SÅ HÄR GICK MINA FUNDERINGAR under fredagen om planerna inför tredje kvällen på årets Live at Heart:
   Det är svårt att i förväg planera vad som ska prioriteras på Live at Heart-programmet. I valet mellan diacerten med Tomas Andersson Wij och vännen Olle Unenges sedvanligt starka vispop blev det - Vincent Jedselius.
   I konkurrens med Meadows etablerade singer/songwriter-pop i Nikolaikyrkan tog jag efter moget övervägande beslutet att uppleva ett ungt friskt popband från Malmö, Coral The Color.
   21:00-konserten blev en hård förhandling med mig själv om jag skulle ta en timmes vila på neutral pub, ge Molly Hogg en ny chans eller på vinst och förlust söka upp något helt annat.
   Även 22:00 stod det och vägde mellan några olika musikgenrer. Prins Grizzley lät musikaliskt spännande eller skulle jag för vilken gång i ordningen se och höra om DSH5 om fortfarande var kvar i det punkigt rockiga som i onsdags.
   Inför kvällens sista konsertpunkt hade jag ristat in gruppnamnet Bro Mesa i ”programmet”. Dels är de ett tryggt band som alltid levererar och dels är Clarion Hotel den naturliga vägen hem mot lugn och ro.
   Hur det blev kan ni läsa nedan där jag noterat mina upplevgelser efter bästa förmåga och minnen.



VINCENT JEDSELIUS Clarion Hotel 2 september 2022
I Västanfors bandylags klubbtröja bjöd Vincent på ett sedvanligt engagerande framförande där mellansnack var en viktig del i hela ”showen” som var hans enda uppträdande under årets Live at Heart. Men naturligtvis var det ändå den musikaliska uppbackningen som färgade den ibland lite dystra tonen i Vincents låtskrivande och den suggestivt vackra musiken. Elgitarr, bas, Vincents akustiska gitarr och munspel (Peter Edgren).
   Jag pratade med Peter senare under kvällen då han klagade på ett miserabelt scenljud men det var inte som påverkade ute i lokalen som snabbt fylldes på med publik. Däremot var det inga strålkastare mot scenen under halva konserten som var lite besvärande. Nästan hela Vincents repertoar är egna låtar men han signalerade också att han har en ”cover” på programmet, den gamla folkvisan ”Kom fattigdom”.



CORAL THE COLOR Makeriet 2 september 2022
När jag valde det unga skånska poprockbandet Coral The Color var det en grov chansning från min sida och det såg inte så lovande utan när jag äntrade Makeriet där det var tunna åskådarled. Dessutom förklarade gruppens sångare Tobias Schön att de kom till Örebro för en halvtimme sedan...
   Inte så bra förutsättningar men bandets glada och ofta melodiösa poprock hade sn skön (”schön”) positiv prägel utan att vara speciellt personlig eller annorlunda. När jag sökte jämförelser i svensk pop hamnade jag på ”en tidig upplaga av The Ark”. Schön hade problem med luggen men jobbade tillsammans med bandet upp godkänd energi.
   I Live at Heart-programmet beskrevs Coral The Color simpelt som ”Pop band based in Malmö, Sweden” men var färgstarkare än så.



MOLLY HOGG Ingeborgs 2 september 2022
När irländskan Molly Hogg uppträdde i onsdags förväntade jag mig en viss dragning åt det folkmusikaliskt traditionella men fick en habil men lite anonym singer/songwriter utan direkt personlig prägel. Det blev något liknande när jag återigen lyssnade och tittade på henne på Ingeborgs som inför helgen hade flyttat ut scenen utomhus.
   Den här gången inledde hon framförandet med en godkänd cover på Fleetwood Macs ”Landslide” medan mellansnacken var identiska med förra framträdandet.



DSH5 Coco Thai 2 september 2022
Jag ville försäkra mig om att DSH5:s nya rockiga framtoning fanns kvar i bandets repertoar och fick en musikaliskt nästan identisk konsert jämförd med onsdagsframträdandet, fast utan överraskande gästartister och inte fullt så mullrande rockigt som då. Men nya låten ”Fy fan” är ju en självklar hitlåt, utmanar till och med The Damneds klassiker "New rose", och doftar punk och 1977.
   Uppladdningen inför den här konserten var kanske inte den bästa för bandet. Sångaren David Södergren dök upp fem minuter innan gig och ”var det inte elva vi skulle spela”. 22:00 sparkade DSH5 igång konserten inför ett välfyllt Coco Thai.
   Varje gång jag har skrivit om DSH5 har jag musikaliskt framhållit mandolinen (Lennart Hessel), dragspelet (Erik Mattsson) eller Mattias Lagerqvists säkra gitarrspel. Stående på sidan av scenen fick jag Marcus Berggrens energi och drivna trumspel rakt i ansiktet som en förklaring på bandets oerhört explosiva tempo i vissa låtar.
   Nedan syns låtlistan som är snabbt nedklottrad som några kortfattade ord. Men det påverkade inte det musikaliska utfallet.



BRO MESA Clarion Hotel 2 september 2022
Jag har nog inte varit tillräckligt uppmärksam när jag tidigare har upplevt Kristinehamnsgruppen Bro Mesa i Örebro. För så här bra har jag inte uppfattat deras countryfierade rock'n'roll-sväng eller rockiga country tidigare.
   Tillsammans med en kompis skrockade jag om att gruppen lät som om Rockpile hade kommit från USA. Och tillsammans med en basistvän (Janne Hedström) fascinerades vi av basistens loja och tillbakalutade stil. Men allra mest imponerad blev jag av sångaren Joakim Hildingsson som slängde sig naturligt och skickligt mellan både svenska och engelska texter.

Fredagskvällens DSH5-låtlista:


/ Håkan

Andra kvällen på Live at Heart 22

ANDRA LIVE AT HEART-KVÄLLEN på årets festival blev givetvis inte den första lik men ändå fylld med intressanta musikbesök på olika ställen runt i det centrala Örebro. Festivalen är inte bara möten mellan artister/publik. Det sociala umgänget är en minst lika viktig del av Live at Heart. Där kan man få tips, utbyta åsikter (om musik, inte politik) eller ha gemensamma önskemål om ett fysiskt festivalprogram i papper, som festivalledningen i år skippat, där man praktiskt kan planera festivalkvällen.
   Just åsikter om en viss konsert kan också utmynna i nattliga messenger där någon upprörd konsertbesökare, inga namn, vill diskutera hur dåligt ljudet eller arrangemangen var (”Det här var väl ändå den sämsta spelningen som Xxxxx har fått till”) på en viss konsert. Åsikter, inte hat och hot.
   På torsdagskvällen startade ännu en upplaga av intervjuaren och värden Magnus Sundells koncept diacert. Artister möter Magnus för samtal med berättelser från liv och musikkariärer som sedan varvas med musik. Begreppet diacert (fast då på svenska, diasert), kombinationen dialog+konsert, hade premiär på Live at Heart 2017 och har under åren gästats av bland annat Jonathan Johansson, Jennie Abrahamsson, Sofia Karlsson och Nina Kinert. I är gästas Magnus av Helen Sjöholm/Anna Stadling (torsdag) och Tomas Andersson Wij (fredag).


På ett trångt och fullpackat STÅ bjöd Madison Violet på en halvtimme sång och musik.

MADISON VIOLET, STÅ 1 september 2022
På det minimala STÅ var det inte oväntat trångt, stor platsbrist och lite mysigt när publik och artister packade in sig i den lilla begränsade lokalen och försökte sätta något av inofficiellt publikrekord. På scenen, som bokstavligen inte finns, stod en kanadensisk singer/songwriter-duo, Brenley MacEachern och Lisa MacIsaac, och försökte efter bästa förmåga att framföra sina låtar.
   Efter två decennier tillsammans, skrivit låtar, spelat in skivor (10 album!) och turnerat flitigt, har de rutinen och kunnandet och bjöd på sång och musik som var både energisk och känslig. Lisa med sin ljusa röst spelade både gitarr och framträdande fiol och Brenley sjöng också medan hon spelade 4-strängad bas och gitarr. Repertoaren var mig lite okänd men inledningslåten hade säkert titeln ”Sweet desperado”.



Avslappnade samtal och välsjungna sånger med Helen Sjöholm och Anna Stadling.

HELEN SJÖHOLM & ANNA STADLING/diacert, Örebro Konserthus 1 september 2022
Magnus Sundells koncept med diacert har genom åren figurerat i olika, ofta för små, lokaler, Rosengrens Skafferi, Hotell Grand och Club 700, men har nu hamnat helt rätt på stora, fina och nästan högtidliga Konserthuset där man både hör och ser bra.
   Årets första diacert blev med sångerskorna Helen Sjöholm och Anna Stadling som också råkar vara nära kompisar med ett gemensamt ursprung i Sundsvall fast de artistmässigt och offentligt har befunnit sig på olika grenar i musikträdet.
   Mellan de djupa men avslappnade samtalen framfördes musik där pianisten Jesper Nordenström kompade paret i Bruce Springsteens ”Workin' on a dream”, låtar från Annas repertoar (en svensk version av ”Time after time”, ”Var inte rädd”, och ”När allting det här är över”) och ett par smakprov från en kommande julskiva med duon.
   En mycket underhållande och intressant timme.


Anna Smyrks singer/songwriter-pop förvandlades till rockmusik.

ANNA SMYRK, Makeriet 1 september 2022
Efter en timme lång diacert kom vi lite sent till australiska Anna Smyrks framträdande på Makeriet. På min första kontakt med Anna, på tjuvstartsarrangemanget i tisdags kväll, framförde hon några anspråkslösa låtar på akustisk gitarr och kompades delikat av Izak Danielsson Kihlström, från Karlstad, på elgitarr med spontana ljud som specialtet. Ganska lågmält alltså. Nu blev det rockigare och häftigare men kanske inte bokstavligen bättre. Trion på scen förvandlades plötsligt till en rockgrupp.
   Missförstå mig inte, det var en härlig energi på Makeriets scen, där Anna hade fått ytterligare hjälp från en kvinnlig basist, som stundtals pumpade upp soundet till en livlig nivå. Annas personlighet försvann lite på vägen och ett lite mindre perfekt liveljud försvårade kommunikationen med publiken.
   Gitarristen Izak har för övrigt en egen programpunkt på årets Live at Heart.


Kvällens höjdpunkt på Live at Heart-festivalen: Mats Dernánd och Luna Keller bjöd på spännande sång och musik.

LUNA KELLER feat MATS DERNÁND, Ingeborgs 1 september 2022
Redan på pappret var örebroaren Dernánds möte med den tyska låtskrivaren och sångerskan Luna Keller spännande och intressant. De träffades personligen för bara tre dagar sedan men har samarbetat på distans sedan en tid tillbaka, skrivit låtar och spelat in tillsammans.
   På Ingeborgs, på ett minimalt scenutrymme i fönstret, kom deras sång och musik helt till sin rätt. Många kvinnliga sångerskor har ju fantastiska röster, mer eller mindre perfekta, men Luna lyckades trollbinda med sina röstresurser som lät både personliga och ytterst professionella. Hennes naturlighet i mellansnack på prickfri engelska förstärkte intrycket ytterligare.
   Till sin hjälp hade hon Mats som på munspel och klaviaturer kompade och dekorerade låtarna till fulländning. Mats bidrog också med sång som bland annat gjorde duetten ”We'll be together” till en av kvällens höjdpunkter.


Med små medel och en stor bastrumma bjöd engelsmannen Daniel Kemish på ett imponerande låtmaterial.

DANIEL KEMISH, Makeriet 1 september 2022
Efter Ingeborgs-besöket var plötsligt Live at Heart-kvällen en vit fläck och lite oplanerad. Rent praktiskt, bara runt hörnet Engelbrektsgatan/Kungsgatan, hamnade vi åter i Makeriet glashus där vi har upplevt ljudmässigt ojämn kvalité men engelsmannen Daniel Kemish lyckades övervinna svårigheterna med bara en akustisk gitarr, munspel och en stor bastrumma som hjälp.
   Med ett fantastiskt mellansnack och scennärvaro som grund blev det en överraskande positiv tillställning där gitarren lät perfekt och den tempohöjande detaljen med bastrumman ökade på energin i framförandet. Och med en alltmer imponerad låtrepertoar förvandlades Daniel Kemishs 40 minuter på scen till en positiv upplevelse.

EFTER KEMISH VAR DET PLANERAD HEMGÅNG men i goda vänners lag blev vi kvar en stund och lät oss övertalas om nästa grupps fördelar. På scen skulle den norska gruppen Gangar (se bild nedan) ta plats. Från en scen, inbäddad i rök, blev jag fullständigt översköljd av musik som i programmet beskrevs som ”folk, rock” men i verkligheten mer påminde om bombmattor och grunge.
   Innan konserten drog igång satte saxofonisten in sina hörselskydd, ett par musiker headbangade och vi vände ryggen till, gick ut och letade upp cykeln.

Bilder: Carina ÖsterlingI rök och hårt distad grunge gjorde norska Gangar entré på Makeriets scen.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #69: Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band 1984

RAJ MONTANA BAND, som var samlingsnamnet på en grupp som under första halvan av 80-talet innehöll sångarna Dan Hylander, Py Bäckman och fem slipade och skickliga musiker, började utvecklas redan 1977 i Malmö. Jag har beskrivit historien ganska detaljerat i artikeln om liveskivan ”Bella notte”. Men det var under de sista åren (1983/84) som intensivt turnerande enhet som bandet nådde den stora publiken, producerade de största skivsuccéerna och blev ett respekterat begrepp i musiksverige. På skiva hade jag följt Dan, Py och bandet noggrant sedan starten men live hoppade jag på Raj Montana-tåget sent i januari 1983.
   Under Ulf Lundells båda turnéer 1982 fick jag god kontakt med hans kompmusiker av vilka Hasse Olsson, keyboards, Clarence Öfwerman, keyboards, och Pelle Alsing, trummor, också var Raj Montana-medlemmar. Vilket gjorde att jag och min fotograferande vän Anders Erkman inför en Örebrokonsert 4 februari 1983 åkte upp till Stockholm, intervjuade Dan & Py och fick uppleva det intensiva publiktrycket på Ritz vid Medborgarplatsen. Mötet resulterade i en ömsesidig respekt för varandra och en närmare kontakt med samtliga bandmedlemmar plus crew. Och musikerna hade en tendens att dyka upp regelbundet i Örebro i andra sammanhang bakom andra artister.
   Örebro fanns under 1983 och 1984 alltid med på varje turnésväng för Raj Montana. Som när de spelade utomhus på Vinterstadion i maj 1983, Idrottshuset i oktober 1983 och dagens aktuella konsert i Brunnsparken i augusti 1984 på bandets näst sista turné.
   På folkparksturnén 1984 såg jag bandet privat i Köping en månad innan Örebro. Helgen före Örebro-spelningen åkte jag och Anders till Borlänge för intervju och konsert och fick sedan skjuts i turnébussen till Örebro på natten efter konsert.
   Aktuellt var att Raj Montana Band då hade turnerat intensivt under sommaren (46 konserter på två månader) och tillbringat 1800 mil i turnébussen. Slitsamt för både människor och material. Efter halva turnén packade bussen ihop och en vecka innan Örebro kastade en av körtjejerna, Ulrika Uhlin, in handduken på grund av magproblem.
   Efter turnén hade alla musikerna planer för kommande engagemang. Hasse Olsson skulle turnera med Mats Ronander, Pelle Alsing skulle då och då hoppa in bakom dåvarande flickvännen Anne-Lie Rydé och Clarence Öfwerman skulle tillsammans med Hylander skriva ledmotivet till tv-serien Åshöjdens BK. Gitarristen David Carlson hade planer på ett eget soloalbum och tillfällige basisten Mats Englund skulle också turnera med Ronander. Ordinarie basisten Ola Johansson var för tillfället pappaledig.
   Vid Raj Montanas körmikrofoner hade många flickor passerat under årens lopp och efter Ulrika Uhlins avhopp (se ovan) var Sonja Bojadzijev ensam i kören. Hon hade tidigare jobbat med Cyndee Peters och Magnus Uggla, en pigg tjej med både italienskt, jugoslaviskt och ryskt blod i ådrorna. Men Sonja fick överraskande hjälp av Anne-Lie Rydé i Brunnsparken!
   På turnén hade Raj Montana Band betydelsefull hjälp av tre personer i skymundan: Göran Andersson, turnéledare, chaufför, monitormixare och allt-i-allo, Stiffe Rubensson, ljusmix, och Johan Kempe, ljudmix.
   Under 1984 blev Dan Hylander och Py Bäckman allt större som skivartister och båda hade planerade album på gång inför hösten, Dans ”Änglar och sjakaler” och Pys Mats Ronander-producerade ”Kvinna från Tellus”. Och konserten innehöll smakprov från de skivorna.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/8 1984.

RAJ MONTANA HAR HÖJT VOLYMEN

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Brunnsparken, Örebro 29 augusti 1984

RAJ MONTANA BANDS SAMLADE LIVESOUND modell 1984 är märkbart rockigare och tuffare med en betydligt högre volym än tidigare. Efter den pampiga inledningen med Vangelis fenomenala filmmusik medan bandet intog sina platser i det rödskimrande mörkret, brakade det loss med två hejdlösa rockare, Pys "Jag lever" och Dans "Vykort vykort".
   Därefter skiftade tempot under hela konserten, 19 låtar under närmare två timmar, men intensiteten och tyngden var hela tiden påtaglig och soundet fräckare och pådrivet än på någon annan Raj Montana-konsert. Allt framfördes på bekostnad av bandets vanligtvis väloljade sound och välbekanta lågmälda sväng.
   Repertoaren har fått sig en rejäl ansiktslyftning och främst Dan Hylander har städat ut många gamla klassiker ("Katalonien", "Min älskade stod" med flera) och med endast två undantag, "Solregn" och "Höst", var ingen låt äldre än senaste albumet.
   I Py Bäckmans fall var förnyelsen inte lika tydlig då hon nådde en ny och mycket högre nivå som låtskrivare först på det senaste albumet från vilken hon gjorde sex låtar i nya repertoaren.
   Frånsett parets båda framgångsrika singlar "Svindlande höjder" och "Skuggor i skymningen", som var och en för sig är rejäla showstoppers, gjorde både Dan och Py även nya och ännu ej publicerade låtar av mycket hög klass. Dans "Svart kaffe" och "Lycklig att leva" och Pys "När allting stannar till" och "Jones den förskräcklige" lovar mycket gott inför kommande skivor.
   Samarbetet mellan Dan och Py är svalt på scenen under konserten. Två helt olika personligheter, den starka och uttrycksfulla rocksångerskan respektive den finurliga låtsnickaren med vekare framtoning, vars låtar löpte parallellt utan kollisionskurs.
   Det var först i de spontana extralåtarna, den alltför jazziga "Höst" och Lowell Georges pärla "Willin'", de befann sig i rampljuset samtidigt. En oannonserad Anne-Lie Rydé dök dessutom upp och höjde känslorna både på scen och bland publiken. Då var det kul, på gränsen till sagolikt.
   Med absolut bästa konkurrens, Blåvitt på Eyravallen, lockade bandet ändå fullt hus (2000 åskådare) i Brunnsparken och den lojala Örebropubliken räddade därmed ytterligare en Raj Montana-konsert till staden. Janne Widén, på arrangörsfirman EMA-Telstar, kunde sent på onsdagskvällen bekräfta att de återkommer i december, exakt datum ännu ej bestämt.

/ Håkan

Första kvällen på Live at Heart 22

DET BLEV SOM JAG INTE TRODDE men ändå ”fruktade”: Den lugnt planerade onsdagskvällen slutade i ett stort rockigt töcken framåt midnatt. Fyra konserter i Clarion Hotels foajé blev en njutbar start på årets Live at Heart-festival, en blandning av lågmäld underhållning med artister från både Portugal/Belgien, USA/England, Degerfors(!) och Irland.
   Oväntade spontana infall hör till Live at Heart-konceptet. När vi egentligen skulle styra stegen nedför Nygatan hem kom jag med det briljanta förslaget att ta vägen förbi Makeriet för kvällens sista musikupplevelse. Och vilken upplevelse, en rockig urladdning med DSH5 och exklusiva gästartister på scen!


Non Talkers blev premiärakt på Live at Heart 22.

NON TALKERS, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Live at Heart har under årens lopp blivit alltmer internationell med gästande artister från i stort sett hela världen. Först ut på årets festival blev duon Non Talkers med Marco och Evita Brantner, han från Portugal, hon från Belgien, som tillsammans förenades i det engelska språket med sina popinfluerade låtar.
   På skiva (finns på Spotify) har duons låtmaterial ibland tydlig och nästan kommersiell hitkaraktär men live blev det inte överraskande lite mer avskalat men också mer personligt när Marco spelade akustisk gitarr och sjöng och Evita sjöng när de växelvis framförde sina låtar. Tjejen på fiol, jag uppfattade hennes namn som Melanie, satte också en tydlig personlig prägel på den popmusikaliska repertoaren.
   De dryga 40 minuterna innehöll nästan genomgående eget material men största spplåderna fick ändå Dolly Partons välkända ”Jolene”.


Eddie Lövholm Eriksson underhöll på bästa Lars Winnerbäck-manér.

EDDIE LÖVHOLM ERIKSSON, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Bakom Live at Heart-programmets magra beskrivning av Eddie Lövholm Eriksson, ”a Swedish singer/songwriter”, dolde sig en habil svensk låtskrivare från Degerfors. I min lilla lyssnande förberedelse jämförde jag honom med en lågmäld Lars Winnerbäck innan jag upptäckte att många andra på nätet gjort samma notering.
   Jag vill inte fastna i den jämförelsen för Eddie hade många personliga texter och intressanta mellansnack att förmedla på sina 40 minuter på scen där han på akustisk gitarr kompades av en elgitarrist och en kille som rasslade på rytminstrument.


Drew Young, i mitten, tillsammans med engelska vänner.

DREW YOUNG, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Jag har under många Live at Heart-år hört talas om amerikanen Drew Young utan att fysiskt komma i kontakt med hans musik eller framförande. Redan i tisdagskväll, på Café Nikolai-arrangemanget, fick jag kortfattat se och höra honom och på onsdagskvällen bjöd han på ett helt framförande där han fick hjälp av det engelska paret David Edward Booth och Kelly Bayfield.
   Drew är ju en låtskrivare av rang vars material ibland gränsar till det kommersiellt opersonliga men med David och Kelly vid sin sida blandades välsjungna stämmor och två akustiska gitarrer till vacker underhållning. I låtar som jag stundtals kunde identifiera som ”Home by the river”, ”Stuck on believing” och ”It'll be soon”.
   Det är en ynnest att njuta av så inspirerade och engagerade artister.


Molly Hogg från den gröna ön med sin gröna gitarr.

MOLLY HOGG, Clarion Hotel, 31 augusti 2022
Irländskan Molly Hogg fick den otacksamma uppgiften att avsluta Live at Heart-kvällen på onsdagen. Så dags på kvällen, efter tio, fick tjej med akustisk gitarr svårt att överrösta pladdrandet längre bort i lokalen.
   Med sin läckert gröna gitarr (vad annars?) bjöd Molly på klockren skönsång och fint gitarrspel på sitt akustiska instrument. Inte så folkmusikbaserat som vi kanske trodde från början. Hennes lite gälla röstnivå gjorde att jag skrev ”Cranberries” i mina noteringar innan hon långt senare sjöng den gruppens ”Zombie”...
   Inte ens det fina visslandet i ”Whisky and red wine” fick den snacksaliga publiken att dämpa sig. I en låt vars sista textrad var ”let me out..” som på något sätt beskrev situationen ganska bra.


DSH5 tog Makeriet med storm med sin punkinfluerade rockmusik...

Alla bilder: Carina Österling... och energin ökade ytterligare när Joppe Pihlgren och Karin Wistrand dök upp på scenen.

DSH5, Makeriet, 31 augusti 2022
Det här tidigare så folkpopinfluerade kollektivet visade på onsdagskvällen upp en rockigare och ibland nästan punkigare attityd. Den annars så framträdande mandolinen försvann stundtals i den elektriska attacken och med sångaren David Södergren på elgitarr blev det rock med hög volym och en urladdning som slog mig med häpnad och en rätt befriande känsla.
   Den tunga basen träffade mig i bröstet och nyanserna i bandets annars så välarrangerade låtar försvann något i ”oväsendet” som tog över Makeriet en timme före midnatt. Bandet presenterade också flera nya låtar i sin repertoar, med titlar som ”Igen” och ”Sömnen”, men låten som fick symbolisera bandets utveckling mot det häftigt punkiga hette ”Fy fan” och var en kort adrenalinchock till låt. Känslan av 1977 låg i luften.
   Mot slutet av DSH5:s konsert fick vi ännu en historisk upplevelse till livs när Karin Wistrand, numera traditionellt, gick upp på scen för att förstärka energin i Docenternas låt ”Söders ros”. Till sin hjälp fick hon ”docenten” Joppe Pihlgren som gjorde det exklusiva ögonblicket till en närmast legendarisk händelse. Karin/Joppe-”incidenten” stökade till i slutet i den planerade låtordningen som inte riktigt följde den ”prydliga och högst läsliga låtlistan” (se höger).

/ Håkan

Nu är Live at Heart 22 nästan igång

Foto: Carina ÖsterlingUSA och UK möttes på tisdagskvällen på Café Nikolais bakgård, Kelly Bayfield, Drew Young och David Edward Booth.

JA, DÅ BLEV DET ÄNTLIGEN EN Live at Heart-festival efter den gamla modellen som första gången lanserades 2010. Traditionen runt månadsskiftet augusti/september pågick varje år oförtrutet fram till 2019. Efter det årets festival sammanfattade jag en rangordnad lista på mina 5 bästa konserter i Live at Hearts historia.
   Sedan kom det ödesmättade året 2020 som av kända skäl effektivt tog död på mötesfriheten. Live at Heart kippade efter andan 2020 och 2021, i skenet av restriktioner och ett begränsat program, och först nu står vi på tröskeln till en så gott som normal festival med en massa konserter på en massa restauranger och andra lokaler och även utomhus.
   Utan att egentligen officiellt tillhöra årets Live at Heart smygstartade festivalen igår på Café Nikolais bakgård där fem singer/songwriters från jordens alla hörn, England, USA, Australien och Göteborg(!), hade samlats för att anspråkslöst presentera sig och framföra några låtar.
   Där fanns amerikanen Drew Young, engelskan Kelly Bayfield, engelsmannen David Edward Booth, australiskan Anna Smyrk, göteborgaren Steve Eriksson och någon till som under knappt två timmar i lite olika konstellationer uppträdde. Jag var där i den lite kylslagna kvällen och fick några nya favoriter, där kanske Anna Smyrk var det stora utropstecknet, som kommer färglägga årets Live at Heart under fyra kvällar.
   Live at Heart 22 startar officiellt ikväll, festivalarmbandet är på (se ovan), men mina tidigare års ambitioner att hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt har skruvats ned. Som exempelvis redan ikväll när de anspråkslösa planerna säger att jag bara ska besöka en enda konsertlokal, Clarion Hotel, där Non Talkers, Eddie Lövholm Eriksson, Drew Young och Molly Hogg uppträder.
   Hoppas vi ses därute i festivalvimlet!

/ Håkan

Covers: David Bowie

DAVID BOWIE: Toy (Parlophone, 2021)

TRODDE INTE ATT DET VAR MÖJLIGT, en poppig, intressant arrangerad skiva med David Bowie. På slutet av 90-talet fick Bowie en idé att gräva i sitt förflutna, letade sig tillbaka till 60-talet och låtarna han skrev och ofta gav ut under namn som Davie Jones, Davy Jones eller gömde sig under gruppnamn som The Manish Boys. Mindre uppmärksammade skivor, företrädesvis på singlar och b-sidor, med låtar som passerade obemärkt då men uppenbart hade kvalitéer som i nyinspelningar släpptes förra året som i mina öron låter både bra och inspirerade.
   Jag har inte hört originalversionerna och misstänker att han 2000, när inspelningarna gjordes, fick lite fritt spelrum att tolka de här låtarna på ett mer händelserikt och modernt sätt och jag tycker att han har lyckats till 100%.
   I min kategori av coverskivor har jag skrivit om några artister som har gjort covers på sina egna låtar, Plura och nu senast Nisse Hellberg.
   Bowie gör samma sak här när han med full inspiration och koncentration lägger ned hela sin själ i projektet att tolka sina gamla låtar. När han spelade in det här med sitt dåvarande ordinarie kompband, bland annat Earl Slick, Gail Anne Dorsey och Mike Garson, hade han seriösa ambitioner att ge ut skivan som sitt nästa album. Men finansiella problem på skivbolaget gjorde att skivan hamnade i frysboxen och nästa album blev istället ”Heathen” (2002) med enbart nyskrivna originallåtar.
   Det dröjde alltså hela elva år innan hela ”Toy”-projektet gavs ut, fem år efter David Bowies död, och är så där härligt underhållande och i detalj intressant. Inga singlar släpptes från albumet men ”Let me sleep beside you”, ”Baby Loves That Way” och ”Can't Help Thinking About Me” har i rättvisans namn den potentialen. Men albumet innehåller även en rad andra favoriter också.


I Dig Everything (David Bowie)
1966. Singel.
You've Got A Habit Of Leaving (David Bowie)
1965. Singel med Davy Jones.
The London Boys (David Bowie)
1966. B-sida ("The London boy's") på singeln "Rubber band".
Karma Man (David Bowie)
1970. Från albumet "The world of David Bowie".
Conversation Piece (David Bowie)
1970. B-sida på singeln "The prettiest star".
Shadow Man (David Bowie)
1971. Outgiven.
Let Me Sleep Beside You (David Bowie)
1970. Från albumet "The world of David Bowie".
Hole In The Ground (David Bowie)
1969. Demo.
Baby Loves That Way (David Bowie)
1965. B-sida på singeln "You've got a habit of leaving" med Davy Jones.
Can't Help Thinking About Me (David Bowie)
1966. Singel med David Bowie & the Lower Third.
Silly Boy Blue (David Bowie)
1967. Från albumet "David Bowie"
Toy (Your Turn To Drive) (David Bowie).
2001/2014. Utgiven/Cd-boxen "Nothing has changed".

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #70: Louise Hoffsten 2006

MED EN LÅNG KARRIÄR BAKOM SIG gav sig Louise Hoffsten ut på turné våren 2006. Senaste skivan ”From Linköping to Memphis” (2005), inspelad i Memphis, var fortfarande aktuell och Louise bjöd på en rejäl dos från den skivan tillsammans med ett band som hade både kvalitéer och känslor att tolka låtmaterialet på rätt sätt.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 2006.

BEDÖVANDE SKICKLIGT FRAMTRÄDANDE

LOUISE HOFFSTEN
Konserthuset, Örebro 18 februari 2006

DET ÄR SÅ AVVÄPNANDE TRYGGT ATT UPPLEVA en artist med en lång karriär bakom sig. Som i Louise Hoffstens fall. Hon nådde sin kommersiella kulm för över tio år sedan, hårt sprejad och utmanande stajlad, men nu har hon friheten att göra nästan vad hon vill. Utan krav på utseende, sound eller obligatoriska låtar.
   Det var den stora bidragande orsaken till att lördagskvällens konsert på ett nästan fullsatt Konserthus får ett självklart maximalt betyg.
   I höstas upplevde jag Louise i hennes musikaliska roll i musikteaterföreställning Ung rebell och det var, tillsammans med Karin Wistrand (som faktiskt satt i publiken i lördags), stundtals ett bedövande skickligt framträdande fast repertoaren då huvudsakligen bestod av covers.
   Med i stort sett samma band i ryggen, bland annat den mäktige Ola Gustavsson på gitarr, förmänskligade Louise nu sina gamla låtar, skakade av det moderna stuket, men istället för att luta sig mot sina kända hits bjöd hon på en hel rad nya låtar från höstens fina skiva ”From Linköping to Memphis”.
   Den skivan var så långt från de hårt producerade 90-talsskivorna som det går att komma. Okonstlad, naturlig och en stundtals lågmäld musikmix med Louises starka som svaga röst i centrum. Kanske helt enkelt omöjlig att reproducera på scen, trots ett omåttligt skickligt komp, men den här svenska kvintetten grabbar bakom Louise visade sig ha osedvanliga kvalitéer att balansera hårda och mjuka sekvenser med samma smidiga briljans.
   Den österländskt omstuvade ”Dance on your grave”, den hårt svängiga ”The seduction of sweet Louise” och den New Orleans-inspirerade versionen av ”Hound dog” mot alla de magiska balladerna ”Rise”, ”I still believe in us” och ”Nowhere in this world”. Då var det många änglar som passerade genom Konserthusets atmosfär i ljuvt sällskap med Ola Gustavssons lapsteel.
   Till ovationsartad respons från publiken sjöng Louise ”Let the best man win” mot slutet. Men den här härliga lördagskvällen var det kvinnan, artisten, sångerskan och människan Louise Hoffsten som vann en överlägsen seger.

Matts Alsberg, bas,
Micke Nilsson, trummor,
Ola Gustavsson, gitarr, steelgitar,
Mats Persson, gitarr, slagverk,
Peter Bergander, keyboards

Louise Hoffstens låtar:
Shut up and kiss me
My favourite lie
Slow train
??
Fall like Babylon
Never gonna be your lady
I still believe in us
The seduction of sweet Louise
Padded bra
Myggan
Rise
Good for you
Your lovething
Dance on your grave
Warm and tender love
Hound dog
Let the best man win
Nowhere in this world

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.