Tidigare blogginlägg

Covers: Rickie Lee Jones

RICKIE LEE JONES: Pieces of treasure (Modern/BMG, 2023)

MINA MÖTEN MED NÅGRA TIDIGARE coverskivor med Rickie Lee Jones, ”Pop pop” (1991) och ”It's like this” (2000) har inte alltid varit så positiva. Till hennes försvar kan jag säga att det nog är mer fel på mig än på henne. Jag är nämligen ganska allergisk på jazzinspirerad musik och Rickies coverskivor har i samtliga fall haft ett mer eller mindre hundraprocentigt innehåll av gamla jazzlåtar. Därför har ”Pieces of treasure” på förhand inte så lovande förutsättningar när jag ska börja lyssna på Rickie Lees senaste album som släpptes för mindre än ett år sedan. Som också var en återförening med producenten Russ Titelman.
   Samtliga tio låtar påstås vara hämtade från Great American Songbook, så kallade jazzstandardlåtar, och jag vet ingen artist som skulle få mig att ta låtarna till mitt hjärta. Varken Ringo Starr, James Taylor, Harry Nilsson, Bob Dylan och Linda Ronstadt (på tre album) har lyckats med det konceptet och jag minns nästan med fasa när Rod Stewart, mellan 2002 och 2010, gav ut tre otroligt tråkiga album med enbart gamla evergreens.
   Den minst gamla låten på Rickie Lee Jones album, "All the Way", är 67 år gammal och samsas på en skiva med ännu äldre musikal- och filmlåtar som jag i de flesta fall inte har något som helst förhållande till eller känner igen tidigare. Kurt Weills"September Song" känner jag givetvis till via versioner som Lou Reed, Bryan Ferry och (faktiskt!) Jeff Lynne har spelat in.
   "On the Sunny Side of the Street" och "It's All in the Game" har också genom åren snuddat mina öron. Dock utan att skapa några större känslor.
   Oddsen var alltså låga för att jag plötsligt skulle rejält uppskatta ett Rickie Lee Jones-coveralbum. Från vibrafonintrot på ”Just in time” till den ultralångsamma versionen av ”It's all in the game” är albumet fyllt av genuina jazzarrangemang. Det är egentligen bara vid ett enda tillfälle, på Nat King Coles ”Nature boy”, som arrangemangen lämnar den traditionella linjen och får en österländsk touch med det päronformade stränginstrument oud, spelad av Ara Dinkjian, i centrum.
   I övrigt är det genomgående coola och softa arrangemang som ramar in Rickie Lees ofta påträngande stämma. Visserligen långsamt och avslappnande men också lite slött och lojt med släpigt vispande trummor, en fyllig ståbas och ett akustiskt piano i huvudrollen. "On the Sunny Side of the Street" bryter av den många gånger monotona tolkningen när Jon Heringtons akustiska gitarr bär fram melodi och arrangemang.
   Fördelen med ”Pieces of treasure” är att lyssnandet aldrig blir långrandigt ty speltiden är relativt kort (34:09) för de tio låtarna.


1. "Just in Time" (Jule Styne/Betty Comden/Adolph Green) 3:11
1956. Från musikalen "Bells Are Ringing in" mef Judy Holliday och Sydney Chaplin.
2. "There Will Never Be Another You" (Harry Warren/Mack Gordon) 3:20
1942. Från musikal "Iceland" med Sonja Henie och John Payne.
3. "Nature Boy" (Eden Ahbez) 3:26
1948. Singel med Nat King Cole.
4. "One for My Baby (and One More for the Road)" (Harold Arlen/Johnny Mercer) 4:16
1943. Från filmmusikalen "The Sky's the Limit" med Fred Astaire.
5. "They Can't Take That Away from Me" (George Gershwin/Ira Gershwin) 2:50
1937. Från filmen "Shall We Dance" med Fred Astaire.
6. "All the Way" (Jimmy Van Heusen/Sammy Cahn) 2:31
1957. Från filmen "The Joker Is Wild" med Frank Sinatra.
7. "Here's That Rainy Day" (Jimmy Van Heusen/Johnny Burke) 4:08
1953. Från Broadwaymusikalen "Carnival in Flanders" med Dolores Gray.
8. "September Song" (Kurt Weill/Maxwell Anderson) 4:44
1938. Från Broadway-musikalen "Knickerbocker Holiday" med Walter Huston.
9. "On the Sunny Side of the Street" (Jimmy McHugh/Dorothy Fields) 2:53
1930. Singel med Ted Lewis and His Band.
10. "It's All in the Game" (Charles G. Dawes/Carl Sigman) 2:46
1951. Singel med Tommy Edwards.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanBOB DYLAN 1984.

/ Håkan

Februari 2024 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergIsrael Nash bjöd på en helgjuten rockkonsert i februari.

SAMMANFATTNINGEN AV VINTERMÅNADEN februari på Håkans Pop blev lite försenad, uppståndelsen kring Jesper Lindells nya album ”Behind the sun”, som släpptes i fredags till enbart positiva recensioner, tog några dagar i helgen att smälta. Albumet tillhör ju marsreleaserna så nu tänker jag koncentrera mig på februarihändelserna på Håkans Pop. Med som vanligt kategorierna Cover-skivor, Best of 1973/74, några konsertrecensioner och en biorecension med musikanknytning.
   Kategorin där jag skriver om Cover-skivor, album med uteslutande covers, har med åren urholkats på ren kvalité men jag vill ändå rekommendera skivorna med My Darling Clementine och Yo La Tango, som jag skrev om i februari, medan vi kan lägga albumen med Barry Gibb och Andrew Strong bakom oss.
   Min rangordnade lista på album som släpptres under 1973 och 1974 nådde under februari platserna 14-17 med artisterna/grupperna Dan Fogelberg, Ozark Mountain Daredevils, Roxy Music och Baltik.
   Två konserter på tre dagar blev min levande upplevelse under februari, Israel Nash i Örebro och Richard Lindgren i Malmö.
   I övrigt publicerade jag varje onsdag på Håkans Pop ett minnesvärt fotografi ur min saknade vän Anders Erkmans (1958-2020) arkiv.

UNDER FEBRUARI LYSSNADE JAG PÅ MÅNGA nya album men upptäckte också några som jag hade missat under januari. Några bra album gjordes av Taylor McCall, Madi Diaz, Shed Seven och Daniel Crabtree men de nådde ändå inte nivån där jag ville recensera dessa närmare.
   Att RYAN ADAMS under januari släppte hela fem(!) album gick mig förbi förra månaden. I det groteska utbudet, 77 låtar av vilka 12 var live, valde jag lyssningsmässigt att koncentrera mig på ”Sword & stone” och utan några stora förväntningar blev jag förvånad. Nånstan mellan pop och rock lyckas Ryan både skriva och framföra många kvalitetssäkra låtar som dock dessvärre kommer att drunkna i det allmänna musikutbudet men också i jämförelse med hans egen stora produktion.
   Kalla det sjukt men jag har alltid varit intresserad av professionella amerikanska musiker. Ibland har de bildat egna grupper, The Section, Attitudes och Ronin hette några på 70-talet, som dock musikaliskt gjorde ointressanta skivor. Sedan några år existerar ännu ett liknande band, THE IMMEDIATE FAMILY, som nu har gjort ett hyfsat försök till bra album, ”Skin in the game”.
   Gitarristerna Danny Kortchmar och Waddy Wachtel som också sjunger och leder låtskrivandet som har resulterat i flera underhållande rocklåtar som är proffsigt framförda, som ibland (”Fragile heart”) kombinerar det personliga med en finkänslighet som imponerar.
   Det nya engelska pophoppet THE LAST DINNER PARTYS debutalbum ”Prelude to ecstasy” höll på att passera mina öron utan att jag hade lyssnat. En kvintett unga tjejer som på bild får mig att tänka på Spice Girls lockar inte mitt intresse per automatik. Men när jag lyssnar närmare upptäcker jag många 70-talsinfluenser och i bästa fall vill jag jämföra med den tidens Roxy Music. Bandets musik är kanske inte så originellt men låtskrivandet, som samtliga bandets medlemmar bidrar till, är onekligen så starkt att jag tror att The Last Dinner Party kommer överleva flera år i den brittiska pophistorien.
   BAHAMAS är kanadensaren Afie Jurvanens alter ego. Han har sedan 2009 släppt sju album utanför min vetskap när nya albumet ”Repackaged love songs” dyker upp som en mindre sensation. Albumet innehåller nio låtar med främst en bredd och variation som största positiva sida. Afie har en känslig personlig röst som påminner om Ron Sexsmith, och det finns gemensamma koppplingar, men det är låtskrivandet som imponerar mest. Intressant pop.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Albumet precis ovanför, med Bahamas, har verkligen kvalitén att tävla om Månadens Bästa men till slut blev det TOMAS ANDERSSON WIJS ”Sorgsna sånger gör mig glad” som drog det längsta strået. Som artist har Tomas i min värld länge befunnit sig mellan det djupt personliga och den lite strama och kyliga singer/songwriter-genren. Duktig som låtskrivare men inte riktigt bekväm i rollen som artist längst fram.
   Det är många producenter som genom åren försökt balansera det personliga med det musikaliska på Tomas Andersson Wijs album, Andreas Dalbäck, Peter LeMarc, Andreas Mattsson, Tobias Fröberg och Axel Jonsson-Stridbeck (Pluras son) är bara några, och jag hade inte många förhoppningar på Tomas senaste samarbete med Emanuel Lundgren. Han är naturligtvis ingen känd producent i sammanhanget men hans musikaliska bakgrund är i mina öron lite tveksam. Emanuel var nämligen han som höll ihop det stora kollektivet I'm From Barcelona som dansade en sommar för 18 år sedan.
   Jag lyssnar alltid med öppna öron och trots tvivlet upptäcker jag ett Tomass album som i all sin lågmälda pianobaserade stil blir så personligt och stundtals självbiografiskt. Albumet är kanske inte kommersiellt i allmänna drag men melodierna ger texterna ett djup och samtidigt är hans texterna en perfekt brygga till melodierna. De överlag lågmälda arrangemangen ger utrymme åt texterna att växa och blir till viktiga berättelser i Tomas historia. Albumet är personligt på ett helt annat sätt än tidigare.

/ Håkan

Best of 1973/74: #13. "On the border"

EAGLES: On the border (Asylum, 1974)

EFTER DEN FANTASTISKA SKIVDEBUTEN ”Eagles” (1972) och den ännu bättre uppföljaren ”Desperado” (1973) började det knaka i fogarna mellan Eagles och den engelske producenten Glyn Johns. Samarbetet på bandets två första album, båda inspelade i London i Olympic Studios, hade fungerat perfekt och det musikaliska resultatet i den underbara countryrockgenren var ju mer än fantastiskt. Men nu ville bandet utvecklas mot lite tyngre musik, kvartetten utökade med en gitarrist, medan Johns ville gräva där de stod på ungefär samma sätt som tidigare.
   Bandets båda första album hade inte saknat starka låtar, ”Take it easy”, ”Witchy woman”, ”Peaceful easy feeling” och ”Tequila sunrise”, men nu ville man röra sig mot än mer tydliga hitpotentiella marker. Kanske ville bandet nå en mer idoldyrkande publik, i skivomslaget till ”On the border” återfinns en snygg affisch på de fyra Eagles-medlemmarna, från vänster Bernie Leadon, Don Henley, Randy Meisner och Glenn Frey..
   Projektet med bandets viktiga tredje album inleddes dock på samma sätt som tidigare i samma London-studio men avbröts efter sex veckor. Bara två låtar överlevde den långa inspelningsperioden, och finns med på ”On the border”, innan bandet serverades en ny producent i den rutinerade amerikanen med det svårstavade namnet Bill Szymczyk. Och inspelningsplatsen flyttade från lilla Barnes i västra London till Record Plant-studion i Los Angeles.
   Bandet delade manager (Irving Azoff) med den nyblivne soloartisten Joe Walsh, som för övrigt några år senare skulle bli en framträdande Eagles-medlem, som sedan James Gang-tiden producerades av just Szymczyk som nu och flera år framöver skulle styra upp det lite hårdare och mer hitinriktade Eagles-soundet.
   Szymczyk hade gjort sig ett namn i lite tuffare kretsar när han hade producerat J Geils Band, B B King och Rick Derringer och några av mina favoritalbum med förre Mamas & Papas-medlemmen Denny Doherty (”Watcha gonna do”, stavat exakt så...) och Wishbone Ashs ”There's the rub”).
   Kvar från de första inspelningarna finns alltså endast två låtar, ”Best of my love” och ”You never cry like a lover”, som finns med på ”On the border”-albumet och man kan höra, inte mig emot, det lite snällare och vänligare soundet där akustiska gitarrer, piano, steelguitar och perfekta körer spelade en huvudroll. Ändå tycker jag nog att de här ingredienserna ändå till stor del finns kvar i Szymczyk-produktionen i låtar som blugrasskryddade ”Midnight flyer”, Tom Waits ”Ol' 55”, mycket vackra ”My man” (Bernie Leadons hyllning till den nyss bortgångne Gram Parsons) och Randy Meisners ”Is it true”.
   Men visst är det också ett tyngre, tuffare och mer elektriskt sound som format låtarna ”James Dean”, ”Good day in hell” och titellåten. Bandets nye elektriske gitarrist Don Felder hade kommit in sent i albumprojektet (presenteras som ”Late arrival” på skivomslaget) och spelar ett mäktigt slidesolo på ”Good day in hell”. Men han spelar också gitarrsolo på countryrockstänkaren ”Already gone” som inleder hela albumet.
   Samtliga medlemmar i Eagles, förutom nykomlingen Felder, är också låtskrivare som gärna samarbetar med närbesläktade artister som John David Souther och Jackson Browne. Inte så överraskande att Souther har del i de båda Johns-producerade låtarna men att Browne bidragit till den rakt rockiga ”James Dean” är mer förvånansvärt.
   Det är också förvånande att Eagles till det här albumet hittat låtar utanför den egna kretsen. Visserligen var Tom Waits vid den här tidpunkten skivbolagskollega men oväntat hittade bandet den ett år gamla ”Ol' 55” på albumet ”Closing time”, en underbart vacker pianolåt med inlånade Al Perkins på pedalsteel-gitarr som gör låten till en typisk Eagles-låt.
   Låtskrivaren Jack Tempchin var redan känd på ett Eagles-album, låten ”Peaceful easy feeling”, och här har han skrivit den redan nämnde ”Already gone” tillsammans med Robb Strandlund (som lite märkligt har fått efternamnet ”Strandlin” på skivomslaget men det är korrekt på skivetiketten). Som redan sagts ett typexempel på klassisk countryrock. 1974 punktmarkerade jag namnet Strandlund och två år senare gav han ut debutalbumet ”Robb Strandlund” där han gör sin egen mer traditionella countryversion av ”Already gone”.
   Även Tempchin följde jag upp efter hans Eagles-kopplingar. Hittade bandet Funky Kings som kanske inte var det roligaste gruppnamnet men på albumet ”Funky Kings” (1976) delar hans låtar utrymme med Jules Shear och musikaliskt tillhörde bandet onekligen countryrockgenerationen.
   Eagles hade innan de existerade som band en bakgrund som kompmusiker bakom Linda Ronstadt och har långt senare letat låtmaterial på ungefär samma sätt och hos samma låtskrivare, Paul Craft. Jag skrev i somras om ett Ronstadt-album, ”Heart like a wheel” (1974), där hon gör Crafts ”Keep me from blowing away”. Samma år hittade Eagles den två år gamla Craft-låten ”Midnight flyer” på en Osborne Brothers-singel från 1972.

/ Håkan

”Before the sun”

JESPER LINDELL
Before the sun
(Gamlestans Grammofonbolag/Brunnsvik Sounds/Rootsy)

KNAPPT TVÅ ÅR EFTER JESPER LINDELLS omvälvande album ”Twilights” kommer den efterlängtade uppföljaren ”Before the sun” som släpps just idag 1 mars. Två år med en fantastisk musikalisk utveckling som på både scen och turné och i många olika skivproduktioner har gjort Jesper till landets mest spännande och personliga artist. Det har gjort att förväntningarna på ett nytt album växt över alla gränser och det är, med skivan i hand och musiken strömmande ur högtalarna, med stor beundran jag kan konstatera att albumet med Lindell och hans skickliga band motsvarar alla positiva förhoppningar.
   I en kravfylld musikbransch kan det vara svårt som artist att stå stabilt och säkert med båda fötterna på jorden. Jag har under några år haft mina tvivel kring Jesper Lindell och hans intensiva turnerande, med eller utan fiollegendaren Scarlet Rivera vid sin sida, höstens samarbete på både scen och skiva med Magnus Carlson utanför den egna karriären och samtidigt koncentrera sig på sin egen musik. Det finns faror och risker i det uppskruvade livsmönstret men med ”Before the sun” har Jesper på alla punkter lyckats i sin balansgång.
   Det första jag noterar på det nya albumet (”Recorded during the pandemic years 2020, 2021 & 2022”) är att inspelningarna till de tio låtarna är långtifrån framstressade under tidspress i den egna studion på landet i Brunnsvik utanför Ludvika. Här finns många musikaliska bevis att det är noggrannhet och hög kreativitet som har varit den viktigaste ledstjärnan.
   Jag har levt med ”Before the sun” i en dryg vecka. Det har lyssningsmässigt varit starkt utvecklande. Från det inledningsvis beräknade men ändå ganska ljumma intrycket när jag uppfattade första lyssningen som något helt förväntat men inte sensationellt. När jag sedan lyssning för lyssning närmade mig detaljerna blev det uppenbart att Jespers låtar, ibland skrivna med bandets pianist Rasmus Fors, når sina upprepade höjder är ”Before the sun” så mycket mer än ”bara” en simpel uppföljare till ”Twilights”.
   Den numera ganska tjatiga jämförelsen, där vi gärna nämner Van Morrisons makalösa röst, Robbie Robertsons låtskrivande och The Bands sound, finns förvisso fortfarande levande i Jespers musik. Men allt är så mycket mer värt när jag läser innehållsförteckningen till varje låt och samtidigt hör hur den unika och personliga kreativiteten hos varje musiker får sitt utlopp på varje låt.
   Att under några månader innan albumrelease släppa enskilda låtar som smakprov, som sedan november förra året har skett tre gånger i Jespers fall, uppmuntrar givetvis intresset och ryktesspridningen. Men när hela skivan är på plats stör det nyhetsvärdet och helheten något. Därför blev min första lyssning på ”Before the sun”, där albumet inleds med tre redan bekanta spår, lite loj men låtarna ”One of these rainy days”, ”Never gonna last” och ”Good evening” är ju inte sämre för det.
   Blås har förstärkt arrangemangen på flera av de låtarna och stundtals på albumet i övrigt. Med några få undantag håller Jesper genomgående igen spelandet på sin elektriska gitarr och ägnar sig hellre åt att spela akustisk gitarr, bas och mandolin. Vilket understryker ambitionen att inte i första hand framstå som gitarrhjälte. Fast han, säkert omedvetet, ”knyckt” albumtiteln från en gammal Eric Clapton-skiva...
   De ovan nämnda redan kända singellåtarna är ingalunda albumets enda höjdpunkter och i min uppfattning är det egentligen bara ett spår, ”Howlin”, som jag tycker faller ur den i övrigt geniala helheten. Det standariserade blåsarrangemanget på låten sänker nivån under det annars så personliga soundet på albumet.
   ”A little light in the dark” är en lite mjukare och kanske snällare Jesper Lindell-låt där bandets unika orgel/piano-sound kommer till sin rätt tack vare Rasmus Fors (som har skrivit låten med Jesper) respektive Carl Michael Junior Lindvall.
   En annan låt som också tillhör det softare utbudet på skivan, ”A strange goodbye”, står ut på albumet, mycket tack vare duettsången från den amerikansk sångerskan Kassi Valazza. En duett som kanske kommer att betyda lika mycket som Amy Helms inhopp på den då mindre kända The Band-låten ”Twilight” på Jespers förra album.
   Ännu en gång har Jesper här letat upp en närmast okänd coverlåt, Thin Lizzys ”Honesty is no excuse”. Fanns i original med på det bandets debutalbum 1971, ett år innan bandets mindre genombrott med versionen av den irländska traditionella låten ”Whiskey in the jar” och innan Phil Lynott hade utvecklat sin karaktäristiska sångröst. Jesper gör här låten med all berömvärd dignitet till sin egen.
   Avslutningen på ”Behind the sun” är lika stark, fast ännu så länge mindre känd, som albumets inledning. På den självbiografiska ”Brunnsvik” glänser trots allt Jespers elgitarr medan han i texten tittar ut över sjön Väsman i Brunnsvik. Albumets tionde och sista låt ”Do me in” har med tiden blivit min stora favorit på albumet. Jesper sjunger nästan i falsett med en soulbaserad stämma men det är Rasmus Fors avslutande orgel som under de sista minuterna avslutar albumet och ger mig ståpäls.

/ Håkan

Covers: Valerie June

VALERIE JUNE: Under cover (Fantasy, 2022)

”UNDER COVER” ÄR EN INTE OVANLIG ALBUMTITEL när en artist eller grupp gör en skiva med enbart covers men jag har ännu så länge, fram till nu, lyckats undvika ”Under cover”-skivorna på Håkans Pop. Jag har heller inte någon gång skrivit om den amerikanska sångerskan Valerie June på den här sidan. Så det var lite spännande, hon är trots allt från Memphis och hennes musik beskrivs innehålla allt från blues till bluegrass, att börja lyssna på hennes snart två år gamla skiva med åtta covers som officiellt benämns som ep.
   Blandningen på skivan är ganska gränslös mellan typiskt singer/songwriter-material (Nick Drake, Gillian Welch och Bob Dylan) och allmänt kända låtar som John Lennons ”Imagine” och Dylans ”Tonight I'll be staying here with you”.
   Valerie har en ljus påträngande och lite tålamodskrävande röst som på sätt och vis skapar en personlighet när hon tolkar andra artisters låtmaterial. Jag blir nästan mer imponerad av musikerna bakom Valerie, som i många fall är okända för mig (bland annat pedal steel-gitarristen Dan Iead), och produktionen som hon onekligen själv är ansvarig för under beteckningen ”A June Tunes Music Production”.
   Jag är i flera fall, Frank Oceans, Mazzy Stars och Joe Souths låtar, obekant med originallåtarna och kan inte direkt jämföra Valerie Junes tolkningar men hennes versioner av ”Godspeed”, ”Fade into you” respektive ”Don't it make you want to go home” är klart godkända. Speciellt blåset på den sistnämnda låten och så får jag lära mig att Frank Oceans pseudonym är Christopher Edwin Breaux när han skriver låtar.
   Valerie Junes speciella röst är lite för närgången i Dylans annars rätt loja originallåt men det kompenseras av den påföljande låten, Nick Caves ”Into my arms”, där hon sjunger ganska soft till kompet av en ensam pianist. Vackert och personligt. I en låt som för övrigt tidigare har tolkats på coveralbum med Ane Brun och Shelby Lynne/Allison Moorer.


“Pink Moon” (Nick Drake)
1972. Från albumet "Pink moon" med låtskrivaren.
“Fade Into You” (David Roback/Hope Sandoval)
1993. Från albumet "So Tonight That I Might See" med Mazzy Star.
“Look At Miss Ohio” (David Rawlings/Gillian Welch)
2003. Från albumet "Soul journey" med Gillian Welch.
“Godspeed” (James Blake Litherland/Christopher Edwin Breaux)
2016. Från albumet "Blonde" med Frank Ocean.
“Imagine” (John Lennon)
1971. Från albumet "Imagine" med låtskrivaren.
“Don’t It Make You Want To Go Home” (Joe South)
1969. Singel med Joe South & the Believers.
“Tonight I’ll Be Staying Here With You” (Bob Dylan)
1969. Från albumet "Nashville skyline" med låtskrivaren.
“Into My Arms” (Nick Cave)
1997. Singel med Nick Cave & the Bad Seeds.

/ Håkan

”Filmen om Kal P Dal”

FILMEN OM KAL P DAL
En dokumentär av Dag Ösgård och Stefan Källstigen
(Bio Roxy, Örebro, 95 min)

MED EN GRÄNSLÖS ENERGI I KROPPEN blev skåningen Kal P Dal (född Karl-Göran Ljunggren) känd över hela Sverige i slutet på 70-talet. På några år gav han ut mer eller mindre kända album som ”Till Mossan!” (1977), ”Gräd ente Fassan!” (1978) och ”Rock e' nock!” (1979) som alla innehöll ett överflöd av försvenskade utländska rocklåtar som framfördes med typisk skånsk accent, rock'n'roll på svenska. Det var inte på skiva hans energi kom fram som bäst utan det var på scen under konsert han kunde leva ut hela sitt fysiska register. Och det är just under de liveinspelade konsertögonblicken som filmen om hans alltför korta karriär lever upp till hans rykte.
   Kal P Dal, eller Kalle Pedal som vi gärna lite slarvigt kallade honom då, är en skånsk ikon som i övriga landet fram till nu har varit tämligen bortglömd men han gjorde stora intryck på den tiden. Märkligt nog är det två stockholmare, Dag Ösgård och Stefan Källstigen, som har gjort dokumentären där de har samlat intervjuer med en mängd olika människor med egna minnen och kommentarer och överraskande mycket filmat arkivmaterial. Även personer som hade jobbat med Kalle på ungdomspsyk och fritidsgårdar får också berätta sin historia och minnet av Kal P Dal.
   Kal P Dals karriär gick med en rasande raketfart, lika fort som hans smattrande högenergiska tolkningar av de många utländska låtarna som han med sina texter gjorde om till skånsk rockmusik.
   Han var inte bara en sanslöst energisk artist, han var ju också en stor glädjespridare och lyckades faktiskt förena raggarna med punkpubliken i en tid när det var stora konflikter mellan de olika grupperna.
   Det var många musiker i Kalles band som underhållande och informativt fick prata till punkt i dokumentären. Mest var det väl gitarristen Janne "Knuda" Knutsson som fick berätta och förklara men även Mårten "Micro" Tegnestam, gitarr, Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas, Bosse "Bronco" Nyman, trummor, som fick minnas sina underbara stunder bakom den energiske och ibland ohämmade frontpersonen vid mikrofonen.
   Andra som också fick beskriva historien var journalisten Olle Berggren, arrangören Julius Malmström, artisten Peps Persson (som producerade de två första albumen), fotografen Mats Bäcker, artisterna Hasse Kvinnaböske och Dan Hylander och sedan flickvänner, barndomskamrater och en syster. Allt för att göra den intressanta historien, med många småroliga sekvenser men också en sorglig avslutning, fullständig.
   Dokumentären gav biopubliken en musikalisk resa och en nostalgisk tillbakablick på 70-talets skånska våg av nya rockartister.
   Filmen om Kal P Dal är gjord helt utan en krona i stöd från de stora kulturinstitutionerna och blev till slut en biofilm efter en lyckad crowdfounding från över tusen skåningar. Det har av den anledningen tagit tid att färdigställa filmen och några kommentarer i filmen är lite gamla.
   Han beskrivs i filmen som kung i de svenska folkparkerna och som artist en svensk kopia av Iggy Pop men ingen nämner det faktum att Kal P Dal 1978 var förband till just Iggy på skandalkonserten i Brunnsparken i Örebro.
   Filmen om Kal P Dal var till stora delar en härligt underhållande påminnelse från förr. En glädjande film med ett sorgligt slut när Karl-Göran Ljunggren som 35-åring avled i hjärnblödning 1985.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1980.

/ Håkan

Best of 1973/74: #14. "Souvenirs"

DAN FOGELBERG: Souvenirs (Epic/Full Moon, 1974)

PÅ MIN VÄG GENOM MINA 40 FAVORITSKIVOR från 1973 och 1974 är det dags att på en hedrande 14:e-plats notera Dan Fogelberg, amerikanen med det svenskklingande namnet, som gjorde flera starka album på 70-talet. "Souvenirs", hans andra soloalbum, var min premiärplatta med honom. Mitt i countryrockgenrens peak gjorde han entré med sin kvalitativa musik, egna låtar och genuina sång.
   Under några år, från Eagles (sommaren 1972) och framåt, var jag rätt så fångad av det amerikanska soundet och letade ofta närbesläktade artister och kopplingar via musiker och producenter. Ibland var det så lätt att hitta artister och musik hos Eagles-kollegor på skivbolaget Asylum men ibland, som i Fogelbergs fall, var det andra beröringspunkter.
   Jag försöker tänka mig in i hur jag hittade den här skivan i skivaffärens nyhetsfack hösten 1974. Omslagsbilden på Fogelberg är ju enkel och tilldragande och producenten Joe Walsh var ju redan ett känt namn (ett år innan han blev medlem i Eagles) fast han som artist gjorde tyngre musik. Jag tror att det framförallt var namnen på tre Eagles-medlemmar (Don Henley, Randy Meisner och Glenn Frey) i kompet som fick mig intresserad. Dessutom delade han manager (Irv Azoff) med Eagles. Trovärdiga musiker som Russ Kunkel, Kenny Passarelli, Gerry Beckley (America) och några Manassas-medlemmar gjorde "Souvenirs" till ett givet köp.
   På det Henry Diltz-fotograferade omslaget ser Fogelberg ut att ha indianinspirerade rötter som för övrigt blev än mer uppenbart när jag flera år senare, förmodligen efter Fogelbergs tredje album "Captured angel", fick tag i hans första soloalbum, "Home free" (1973), där självporträttet på omslaget tydligt påminner om indianrötter.
   Men fakta i den misstanken säger något helt annat. Dans mamma var skotsk immigrant och pappan härstammade från Sverige. Fågelberg? Dan började tidigt ägna sig åt musik, som fjortonåring var han medlem i The Clan som hade Beatles-covers i repertoaren. Fortsatte sedan i The Coachmen där han som 16-åring skrev gruppens låtar på bland annat två singlar. Men det här var inget jag var medveten om när jag första gången lyssnade på "Souvenirs".
   Redan på skivans inledningslåt, "Part of the plan" som också är albumets singelval, hamnar soundet i perfekt countryrock. Halvakustiskt arrangemang och Dan sjunger med en lätt nasal och Stephen Stills-liknande röst där Manassas-medlemmen Joe Lalas congas drar åt latinamerikanskt håll.
   Förutom Fogelbergs fina låtskrivarkvalitéer är han en skicklig och begåvad musiker som spelar både gitarr och keyboards på skivan och gör materialet variationsrikt på både gott och ont. Från Neil Young-rytmerna i "Better change" och "As the raven flies" till finstämda och lite inställsamma ballader. Titellåten följs utan avbrott av "The long way", båda snyggt dekorerade med stråkarrangemang. Kommersiellt influerade låtar, javisst, men personligheten är uppenbar på några låtar, exempelvis bluegrassdoftande "Morning sky", fast "Souvenirs" är fortfarande, snart 50 år senare, en 70-talsbaserad pärla i skivhyllan.

/ Håkan

Covers: Barry Gibb

BARRY GIBB & FRIENDS: Greenfields: The Gibb Brothers songbook (vol 1) (Capitol, 2021)

KANSKE ÄR DET BRIST PÅ FANTASI när jag tar fram en Barry Gibb-skiva där han, tillsammans med många andra arister, gör covers på sina egna låtar från gamla Bee Gees-tider. Ni kanaske tycker att Barry Gibb med sin darrande emotionellt överdrivna stämma inte tillhör mitt intresse alls. Men jag kan inte blunda för historien med alla Bee Gees-hits från 60-talet (jag rangordnade bandet som#11 på det decenniets bästa) som dock är i minoritet här.
   Däremot känner jag alltid ett visst motstånd för innehållet och den kommersiella inriktningen när en artist återvänder till sin egen repertoar och spelar in låtarna igen. Det tyder på en för stunden fattig fantasi och dålig kreativitet. Vilket i det här fallet understryks av alla närvarande gästartister som duettsjunger med Barry. Jag får allmänt en lite fadd smak i munnen spetsad med lite sirap i öronen när Gibb ibland tar den musikaliska vägen till countrygenren.
   Ändå tog jag mig an uppdraget att lyssna och recensera skivan med hyfsat intresse trots att gästartisterna bara lockar mig marginellt med lite undantag för Jason Isbell och Alison Krauss. Skivan har få positiva överraskningar men avslutningslåten, ”Butterfly” som är en obskyr Bee Gees-låt, tolkas både instrumentalt (David Rawlings) och sångmässigt (Gillian Welch) så vackert. Och i texten till den låten återfinns titeln (”Greenfields”) till hela det här albumet.
   Som ni ser nedan är urvalet låtar i majoritet hämtat från 70-talet som i mina öron är klart mindre intressant än 60-talsperioden och redan där förlorar skivan lite i värde. Jason Isbells närvaro i en helt nyskriven Gibb-låt, ”Words of a fool”, kunde ha blivit en höjdpunkt men är en alldeles för svag och anonym låt i den långsamma gospelgenren för att lägga på minnet.
   Och när Barry bjuder in kvinnliga sångerskor som ska försöka ersätta Robin Gibbs höga falsett blir det inte heller så lyckat. Och låtarna... ”How deep is you love” och ”How can you mend a broken heart” kan måhända vara stora hits men är ganska svaga och smöriga representanter för Bee Gees historia.
   Det blir lite mer tyngd när Gibb bjuder in Jay Buchanan, sångare i Kalifornien-rockbandet Rival Sons, med sin kraftfulla röst på två låtar. Å andra sidan blir det alldeles för skrikigt i slutet på "To love somebody".


Barry Gibb Feat. Keith Urban – I've Gotta Get A Message To You (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1968. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Jason Isbell – Words Of A Fool (Barry Gibb)
Original.
Barry Gibb Feat. Brandi Carlile – Run To Me (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1972. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Alison Krauss – Too Much Heaven (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1978. Singel med Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Little Big Town – Lonely Days (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1970. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Dolly Parton – Words (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1968. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Miranda Lambert And Jay Buchanan – Jive Talkin' (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1975. Från albumet "Main course" med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Little Big Town And Tommy Emmanuel – How Deep Is Your Love (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1977. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Sheryl Crow – How Can You Mend A Broken Heart (Barry Gibb/Robin Gibb)
1977. Från albumet "Saturday Night Fever - The Original Movie Sound Track" med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Jay Buchanan – To Love Somebody (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1967. Singel med The Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Olivia Newton-John – Rest Your Love On Me (Barry Gibb)
1978. Singel-b-sida ("Too much heaven") med Bee Gees.
Barry Gibb Feat. Gillian Welch And David Rawlings – Butterfly (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1967. Singel med Unit 4 Plus 2.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.