Tidigare blogginlägg

Augusti 2024 på Håkans Pop

I min serie om samlingsskivor skrev jag under augusti om dubbelalbumet ”Bezerk times”.

SOM VANLIGT SEDAN 17 ÅR TILLBAKA är augustimånaden nystart för ännu en säsong på Håkans Pop. Med nya eller nygamla kategorier på programmet. Den här säsongens huvudtema är en inte rangordnad presentation av samlingsalbum på måndagar, snygga bilder på gamla konsertbiljetter på onsdagar och återpublicerade gamla krönikor från 70- och 80-talet på fredagar.
   Under augusti skrev jag om skivan från den svenska ANC-galan, den tyska skivan ”Bezerk Times” med liveinspelningar med olika band från skivbolaget Beserkley Records och det jazzfärgade albumet ”Blå”, hyllningen till jazzmusikern och låtskrivaren Lasse Färnlöf.
   Serien om konsertbiljetter var den här månaden hämtade från Bruce Springsteen 2005, ABBA 1979 och Bad Company 1975.
   Och mina gamla krönikor/artiklar kom kronologiskt från december 1971, mars 1972 och januari 1973.
   Från det självbiografiska arkivet skrev jag en artikel med rubriken ”I januari 1970 debuterade jag som recensent”.
   Förra veckan presenterade jag nyheten om en konsert med Göran Samuelsson i en trädgård i Örebro i mitten på september för att några dagar senare recensera hans nya album ”Dahlia”.

UNDER AUGUSTI HÄMTADE SIG SKIVUTGIVNINGEN från den sommarstiltje som rådde under juli. Många lagom bra album men det var under månaden svårt för öronen att hitta den där tveklösa vinnaren i min kategori med ”Månadens Bästa Album”. Men på augustis näst sista dag dök det upp ett av särdeles god kvalité. Se längst ned i denna text.
   Amerikanska bandet BEACHWOOD SPARKS tillhör tydligen den alternativa countrygenren men gör på nya albumet ”Across the river of stars” tämligen lättnynnad pop och rock med mycket kvalité i både sound och melodier. ”Gentle samurai” är som en mix av Byrds/Jayhawks och ”Torn in two” skulle kunna vara Wilco på bästa humör. På resten av skivan hittar jag inga höjdpunkter men är ändå trevlig lyssning.
   Att Jesper Lindell och hans band ska turnera i USA tillsammans med MORGAN WADE drar naturligtvis till sig blickarna mot den nästan 30-åriga sångerskan. På nya ”Obsessed” vandrar hon på gränsen mellan country och kommersiell pop. Med sin flickaktiga stämma låter hon lite för amerikanskt anonym men är säkert bättre och mer personlig live.
   Amerikanen RAY LaMONTAGNE skulle med sin soulmättade röst och framtoning nog passa bättre i Lindells perfekt musikaliska värld. I alla fall med det jag hör på hans nya album ”Long way home”. Kanske inte alltid så personligt, arrangemanget och munspelet på ”And they called her California” doftar Neil Young, men det finns många klassiska USA-rötter i hans musik.
   Producentnamnet Rick Rubin drar alltid åt sig min uppmärksamhet, vilken musikgenre det än må vara. Den på Filippinerna födda engelska sångerskan BEABADOOBEE är en udda fågel i min lyssningsvärld men ”This is how tomorrow moves” har det där fint utmejslade soundet, med fin sång. Fast jag saknar de avgörande kvalitativa låtarna som gör att hon skulle bli en favorit.
   Jag glömmer aldrig albumen ”Det blir inte bättre än så här” (2016) och ”Du går aldrig ensam” (2019) som Skånebandet DALAPLAN släppte på 2010-talet, båda hamnade på mina årsbästalistor, och efter en fem år lång paus är de tillbaka. Energin jag minns finns kvar på ”Delad vårdnad”, ur Niklas Svenssons mun studsar de skånska textraderna medan bandet öser på som ett Wilmer X på speed. Medsångerskan Jenny Neikell bjuder på variation i några låtar men i dagsläget når inte nya skivan som helhet riktigt upp till ovannämnda höjdpunkter.
   Ett tips om albumet ”Vera” med duon THE HANSEROTH TWINS, enäggstvillingarna Phil och Tim, fick mig att upptäcka ett intressant album som inleds så fantastiskt bra. ”Broken homes” har klara Tim Hardin-influenser och ”I'll always know I do” delar sångstämmor med Simon & Garfunkel. Den starten lovar så mycket gott att fortsättningen omöjlighet kan räcka till och mycket riktigt blir resten av albumet av ganska konventionell prägel. Men också ytterligare ännu en Tim Hardin-klingande låt, ”Somewhere between”.
   I snart 30 år har den amerikanska sångerskan GILLIAN WELCH gjort skivor och på det helt nya albumet ”Woodland” är det andra gången hon uppträder som duo med maken och gitarristen DAVID RAWLINGS. Det låter sedvanligt bra om både Gillians röst och Davids akustiska gitarrer fast han sjunger några låtar själv också. Homogent och lågmält vackert utan att som helhet riktigt överraska. Förrän på sista låten ”Howdy howdy” som ekar musik från urminnes tider.
   Jag har under augusti lyssnat på många, många fler nya album än de ovannämnda. Bland annat 49 Winchester, Nathaniel Rateliff & the Night Sweats, Bill Wyman, Johnny Blue Skies (med Sturgill Simpson), Steve Wynn, Cactus Blossoms och Amy Rigby som lockar till lyssning men når inte ända upp.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det finns inget roligare och bättre än skivor med artister som överraskar mig stort som nu NICK CAVE & THE BAD SEEDS splitternya album ”Wild God”. För det första är jag, som bara marginellt har lyssnat på Cave genom åren, gränslöst förvånad att jag blir så imponerad av honom som artist och sångare. Och sedan blir jag än mer förbluffad över sound, melodier och arrangemang. Jag borde inte vara så överrumplad av en så välkänd artist som har producerat skivor i eget namn i 40 års tid.
   När jag med det här albumet kommer över min skeptiska tröskel framträder en skiva och ett helt album som är oerhört vackert och melodiskt i nästan varje sekvens. Eftersom jag inte riktigt har följt Cave på nära håll så blir jag alltså överraskad av all skönhet och personlighet som ”Wild God” bjuder på. Tycker inte att Cave har världens bästa röst, där han befinner sig nånstans mellan en kantig Bryan Ferry och en pratig Lou Reed, men hans stämma är som sagt ytterst personlig. Och tillsammans med alla fint formulerade melodier blir helheten både stark och känslig.
   Jag var alltså inte riktigt beredd när jag började lyssna på ”Wild God”. Inledningslåten ”Song of the lake” får mig att tänka på John Lennons ”Mind games” och det är naturligtvis positivt i min värld. Sedan lyfter både stråkar och körer låten till himmelska höjder med sin enorma rymd. Och det får mig i det ögonblicket att lämna favoritfåtöljen och flytta ut på balkongen där luft och utrymme utan tak är mindre begränsat.
   På titellåten och ”Frogs” fortsätter temat där Cave har orkestrerat allt på ett fantastiskt fint sätt. Innan vi når tre låtar, ”Joy”, ”Final rescue attempt” och ”Conversion”, som jag då uppfattar som albumets definitiva toppar men ska snart upptäcka den oerhört storslagna ”Cinnamon horses” där kombinationen vemod och melodisk skönhet ger mig beskedet att jag precis har lyssnat på ett av årets bästa album.

/ Håkan

Compilation: The best of Bomp

"The best of Bomp" (Line/Bomp!, 1979)

I SERIEN OM MINA OSORTERADE samlingsalbum kommer det återfinnas flera skivor med artister och grupper där ett skivbolag har varit den gemensamma utgångspunkten. Jag har redan skrivit om det amerikanska skivbolaget Beserkley (”Bezerk Times”) och fortsätter idag med det nästan legendariska skivbolaget Bomp!. Ett bolag som bildades 1974 och hade sina musikaliska rötter i både 50- och 60-talet med lika delar pop och rock på programmet och hade öppna ögon (och öron) för nya spännande artister och grupper.
   Min ”The best of Bomp”-skiva är tyskpressad och utgiven av det spännande tyska skivbolaget Line Records som var intresserad av samma musikaliska rötter och gav ut skivor med både amerikansk garagerock, svart r&b och återutgivningar av engelsk 60-talsrock.
   Bomp! startades innan nya vågen slog igenom men lyckades tidigt lukta sig fram till framtidens sound med både rockmusik med punkattityd och rejäl powerpoprock och har på det här albumet samlat en majoritet av sina tidiga singlar av mer eller mindre obskyra kvalitéer.
   Förstasidan domineras av poppigare låtar medan andrasidan, med Iggy & the Stooges i spetsen, är tuffare och rockigare. Samlingen saknar en musikalisk röd tråd men det är också skivans styrka ty variationen och det omväxlande soundet gör lyssnandet mycket intressant. Ett informationsrikt skivomslag med dokumenterade historier om grupperna förstärker musiken tydligt.
   Underbart att upptäcka musiken bakom så omtalade amerikanska new wave-band som The Zeros (där Alejandro Escovedos bror Javier inledde sin karriär), The Wackers, DMZ, härligt poppiga The Poppees, Willie Alexander och de lite mer punkiga Venus & the Razorblades och The Weirdos. Och få vetskap om de första viktiga stegen i popwerpopgrupperna Shoes och 20/20:s karriärer.
   En låt på skivan faller utanför det amerikanska soundet, med engelska The Rockfield Chorale, ”Jingle jangle”. Producerad av Rockfieldstudions chef Kingsley Ward och ryktet gör gällande att det är Dave Edmunds som ligger bakom det där ekande Phil Spector-soundet. Av någon märklig anledning släpptes aldrig låten i England.
   Bomp! hade också en förmåga att fånga upp namn som egentligen hade kontrakt med andra skivbolag, som till exempel The Flamin' Groovies och två opublicerade låtar med Iggy Pop och hans kompband.
   På det amerikanska originalet till den här skivan, som släpptes 1978, hade ”Volume One” i titeln och skivbolaget lovade på skivomslaget nästan en ”Volume Two” men det blev aldrig verklighet.


Side One
20/20: Giving It All 2:46
The Flamin' Groovies: Him Or Me 2:20
The Poppees: If She Cries 2:20
The Wackers: Captain Nemo 3:40
The Choir: I'd Rather You Leave Me 2:20
The Rockfield Chorale: Jingle Jangle 2:48
Venus & The Razorblades: Punk-A-Rama 5:16

Side Two
Iggy & The Stooges: I Got A Right 3:20
Snatch: I.R.T. 2:06
The Weirdos: A Life Of Crime 2:14
Willie Alexander & The Boom Boom Band: Kerouac 3:04
Shoes: Tomorrow Night 3:17
The Zeros: Wimp 2:20
DMZ: Busy Man 3:13
Iggy & The Stooges: Gimme Some Skin 2:40

/ Håkan

"Dahlia"

GÖRAN SAMUELSSON
Dahlia
(Fergus)

VID OLIKA TILLFÄLLEN I LIVET behöver vi alla återvända till våra rötter och den värmländske sångaren och låtskrivaren Göran Samuelsson gör det uttrycksfullt på sitt nya album ”Dahlia”. På sitt 18:e(!) album, som släpps idag 30 augusti 2024, samlade Göran ihop 20 sånger han har skrivit genom åren. Sedan gick han in i Panorama-studion på Tjörn för att ensam med gitarr naket och utlämnande tolka sina sånger på ett nytt sätt.
   Några sånger har aldrig framförts offentligt och en är helt nyskriven medan resten på skivan har figurerat i många olika sammanhang både hos Göran som soloartist och under 30 års tid på den berömda Packmopedsturnén.
   Att spela in skivan ensam var visserligen en nödlösning, ursprungsidén var att samarbeta med ett band men det projektet kraschade ekonomiskt, men ”Dahlia” visar upp ett gediget låtskrivande som fungerar i alla arrangemang. Och kanske allra mest personligt i det här avskalade formatet med bara tre akustiska gitarrer och ett munspel till hjälp.
   Göran Samuelssons sånger är en sångskatt varken mer eller mindre, i övriga Sverige alltför förbisedd. Låtmaterialet har jag till stor del hört tidigare under de senaste 15 åren men jag tröttnar aldrig på den vänliga rösten som stundtals även kan vara både kritisk och bestämd (”Vilsna själar” och ”Så brun som rostigt stål”), den poetiska finurligheten i rimmen och den ofta förekommande melodiska elegansen. Och på ”Dahlia” får jag allt presenterat i både dur och moll på ett tydligt sätt.
   Göran har påpekat att det var Neil Youngs ”Before and after”, skivan där han ensam skalar av 13 av sina kända och okända låtar, som inspirerade honom att spela in ”Dahlia” men vi ska inte ägna så mycket tid till en rak jämförelse. Förutom slutfasen på ”Nästan som en dröm” är det musikaliskt både en ocean och kulturkrock mellan Youngs rockiga horisont och Görans hemvävda viskonst. Men ibland anar jag faktiskt bluesintentioner, ”Stormar och lä”, ”Himlens gyllene limousin” och ”Paradisets port”, mitt i den värmländska poesin.
   Jag vill egentligen inte dra några paralleller men det är legendarer som Olle Adolphson och Evert Taube som ska nämnas i samma andetag som Göran Samuelsson fast det handlar om en annan tid och generation. Lyssna förslagsvis på ”Hon och han”, ”En rad av ögonblick”, ”Mandelblom och sjödoft” och ”Vildros” så förstår ni mina tankar och har samtidigt fått en vän och favorit.

/ Håkan

Krönika: Januari 1973

Förra veckan berättade jag om en krönika från 1972 som handlade om ljudfenomenet quad som aldrig fick någon spridning. I januari 1973 hade jag upptäckt att single-skivan (så stavades det då) som hade varit det ledande skivformatet sedan 60-talet, var på väg att konkurreras ut av LP-skivan (som vi kallade det på 70-talet...).
   1973 fanns det tecken på att försäljningsmässigt höll album på att ta över som populäraste skivformat. Jag vill nog påstå att jag var rätt ute i mina funderingar fast det kanske tog några år till. För att få en rejäl backlash runt 1976/77 när först pubrocken och sedan punkrocken slog till med kraft och gav singeln ny uppmärksamhet.
   En ganska uddlös text, kan jag tycka så här drygt 51 år senare...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 1973.
 
SKA LP-SKIVAN HELT SLÅ UT SINGLE-SKIVAN?

KOMMER SINGLESKIVAN ATT NÅGONSIN BLI lika populär som den var från slutet av 50-talet till mitten av 60-talet? Kommer den att helt försvinna och ersättas av den alltmer omtyckta LP-skivan? Det är bara på diskoteken och på Tio i Topp som den lilla behändiga och lätthanterliga singeln ännu har någon marknad.
   Tittar på den svenska försäljningslistan Kvällstoppen för i år har den helt dominerats av LP-skivor. Det skall jämföras med den sensation det var någon LP uppenbarade sig på listan i en eller högst i ett par veckor för fem år sedan. Skivproducenten har till stor del ansvar för denna utveckling. Det produceras inte så mycket singlar nu som för fem år sedan.
   Aktuella siffror från USA visar att det 1967 släpptes ut 7231 singlar medan det förra året kom ut bara 5372. LP-produktionen har under de fem åren mer eller mindre varit oförändrad. 1971 kom det 4277 LP-skivor. Det finns alltså anledning att tro att det inom några år kommer att vara en utjämning mellan singel- och LP-utgivningar.
   Vad har då alla skivbolag och artister gjort för att förhindra den förestående situationen? I stort sett ingenting. Man inriktar sig mer och mer på LP-skivor och inkasserar därför ännu mer pengar.
   Helt kommer väl singelskivan aldrig att försvinna För en ny artist eller grupp är en singel-hit en viktig del 8i lanseringen inför en fortsatt karriär. Detta fenomen är väl främst ett faktum i USA och England där konkurrensen är stenhård på singelmarknaden. En hög placering på singellistan följs i 99 fall på 100 av en högt placerad efterföljande LP, som ofta också innehåller singellåten, ibland ien förlängd version.
   Här i Sverige är situationen ofta omvänd. En hel LP spelas in och släpps och ofta får en eller ett par spår större respons än det övriga materialet. De släpps då på singel för att kunna bli en försäljningssuccé. Popmarknaden i Sverige utökas ständigt med nya musikgrupper som uteslutande skivdebuterar på LP.
   Ett sätt att få behålla singelskivan är att man i England och USA släppt så kallade ”golden oldies”. Gamla melodier med gamla grupper som en gång i tiden, helst 5-6 år tillbaka, haft en listplacering. Bara i år i England ”återuppstått” singlar som ”Deborah” med T Rex, ”A whiter shade of pale” med Procol Harum och ”The locomotion” med Little Eva.
   Den kanske allra största överraskande nyutsläppta singeln är aktuell i USA just nu. Det är Moody Blues över fem år gamla ”Nights in white satin” som befinner sig i toppen på USA-listan. Singelns popularitet har dragit med sig att LP:n ”Days of future passed” från vilken singeln är utbruten också börjat klättra och tillhör toppen på LP-listan.
   LP-skivornas alltmer konstliknande och designade skivomslag är ytterligare en punkt som singelskivan blir slagen med hjästlängder. Omslag som i en handvändning går att forma till allt från skolbänkar (Alice Cooper) till cigarraskar (Jefferson Airplane)! Detta plus de alltmer ökade tekniska kraven gör att LP-skivan är det allra bästa medium att förmedlas musik i framtiden.

/ Håkan

Biljett: Bad Company 1976

BAD COMPANY Konserthuset Stockholm 27 februari 1976

Ordet "hårdrock" figurerade i rubriken till min recension av Bad Companys Stockholms-konsert men jag sorterade aldrig in bandet i den hårda rockgenren. I samband med konserten släppte bandet sitt tredje album, "Run with the pack".

/ Håkan

Göran Samuelssons exklusiva besök i Örebro

GÖRAN SAMUELSSON
14 september 2024
Janne Rindars trädgård, Restalundsvägen 35

SÅNGAREN OCH LÅTSKRIVAREN GÖRAN SAMUELSSON lämnar inte gärna sitt kära Värmland men 14 september kommer han på ett exklusivt besök till Örebro för en konsert i Janne Rindars trädgård på Restalundsvägen 35. Det sker samtidigt som Live at Heart pågår och det känns naturligt för 2016 erhöll Göran festivalens pris Musikörat som delades ut till personer som gjort särskilda gärningar inom musik och livescen.
   Han fick priset främst för sitt otroliga engagemang i det värmländska projektet Packmopedsturnén, som var ett stadigvarande konsertarrangemang mellan 1992 och 2022 med många olika artistframträdanden, men Göran är också en rutinerad man på scen som sångare, låtskrivare och musiker i eget namn.
   Redan 1989 gav han ut sitt första album, "Lögnhalsen", och 1998 kom diktsamlingen "Under ett stolsben" och, som han själv uttrycker det, när andan faller på målar han akvarell. Till idag har det blivit 18 album och långt mer än 200 sånger och i dagarna är han aktuell med sitt senaste verk, ”Dahlia”. En samling nyskrivna och nyinspelade sånger där han är helt ensam med sin gitarr. Samma nakna, eleganta och musikaliska inramning kommer det att bli när han står i Janne Rindars trädgård.
   Det var ju som turnéadministratör för Packmopedsturnén som Göran Samuelssons namn och rykte spred sig bland en växande skara av svenska artister. Under de inledande tio åren var artistskaran lätt begränsad med bland annat Thorstein Bergman, Ola Magnell och Basse Wickman men från 2003 växte den nationella uppmärksamheten kring turnén. Då gjorde nämligen Totta Näslund entré och efter hans bortgång 2005 tog Plura över stafettpinnen fram till 2011.
   Under turnéhistoriens sista tio år gästade kända profiler som Moneybrother, Mats Ronander, Kajsa Grytt, Ebbot Lundberg, Nisse Hellberg, Louise Hoffsten och Stefan Sundström. Det är många som har passerat revy i det på moped turnerande sällskapet runt Värmland. Varje år fick Göran skaka liv i ett antal gamla mopeder, samla en brokig skara artister och sedan ge sig ut på de värmländska småvägarna.
   För artisterna var ett skönt avbrott från det traditionella turnerandet och samtidigt ett otraditionellt sätt att mötas under helt andra förhållanden än vanligt för att sedan svetsas samman både på vägarna och på scenerna. De nästan två veckor långa turnéerna, med konserter varje kväll, innebar en intensiv samvaro under en kort tid.
   2019 dokumenterades turnéåren i bokform, ”Packmopedsturnén – ingen rak och enkel resa”, där vi i både omfång och variation fick turnéhistoriens vardagliga detaljer.
   Under senare år har Göran koncentrerat sig på sitt eget kreativa artistliv med föreställningar runt om i Värmland, solo eller tillsammans med komikern och ståupp-artisten Håkan Jäder.

/ Håkan

Compilation: Blå

"Blå" (Sonet, 1992)

DET HÄR ÄR ETT ALBUM SOM GANSKA SJÄLVKLART passat in i min kategori med ”Tribute-skivor”, där ett antal artister tolkar låtar av Lars Färnlöf där huvudpersonen själv på några låtar figurerar som musiker. Men både musikaliskt, där det ganska tydligt lutar åt jazzmusik, befinner sig innehållet på den här skivan utanför min comfort zone. Och min erfarenhet av Färnlöfs låtar, som i många fall är skrivna till filmer eller tv-serier, är på den absoluta nollpunkten.
   Men nu lyssnar jag med oerhörd nyfikenhet ty hela det här projektet, som drivits av producenterna Ron Bood och Stefan Blomqvist, tar en stor och genuin omfamning av Färnlöfs låtmaterial. Hela det här projektet är nästan i nivå med Kjell Anderssons hyllningar av bland annat Evert Taube, Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk.
   Skivan följs av ett stort och genomarbetat textmaterial, skrivet av författaren Sven Lindström, där hela projektet beskrivs från dag ett, eller egentligen ännu tidigare på ett Monica Zetterlund-album som aldrig slutfördes, plus biografi om Lars Färnlöf och låt-för-låt-kommentarer. En bakgrund som ger en lekman som mig välbehövlig information.
   Musikaliskt kan väl innehållet på skivan lite slarvigt beskrivas som jazzmusik men i mina öron finns där en soft tydlig melodisk ådra i Färnlöfs komponerande som här spetsas av texter skrivna av bland annat Lars Forssell (felstavat på skivomslaget), Olle Adolphson, Ted Ström, Peter LeMarc och det i sammanhanget överraskande Suzzie Tapper.
   Men allra mest är det givetvis artisterna som framför låtarna som gör skivan till en lyssningsvärd upplevelse. Med genuint stora röster som Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Lill Lindfors som höjdpunkter. Men yngre förmågor som Zemya Hamilton, Gladys (mer känd som Gladys Del Pilar) och Søs Fenger bidrar också med sköna röster. Och den i sammanhanget ganska malplacerade Harpo gör ett imponerande inhopp på den folkmusikklingande ”På dans i norr” där musiker från Väsen medverkar.
   Gladys bidrag ”Ge mig tid” har en intressant bakgrund. En låt som ursprungligen skrevs till 1974 års schlagerfestival, med titeln ”En dröm är en dröm”, och där den framfördes som en duett av Göran Fristorp och Sylvia Vrethammar. Här fick textförfattaren Keith Almgren ett uppdrag att skriva en ny mer schlageranpassad text som sedan en framtida melodischlagerartisten Gladys Del Pilar fick sjunga.
   ”Blå” har en sval lättlyssnad karaktär som när jag skrev den här texten, i somras, var som en svalkande vind som svepte in genom balkongdörren från Stortorget.


1. Instrumental: Att Angöra En Brygga 0:23
2. Monica Zetterlund: Ingenting 4:30
3. Harpo: På Dans I Norr 4:24
4. Tommy Körberg: Kärlek Ingen Ville Ha 4:47
5. Zemya Hamilton: Älskade 4:43
6. Lill Lindfors: Skynda 5:07
7. Søs Fenger: Låt Solen Kyssa Mig 4:31
8. Instrumental: Bryggpromenad 0:21
9. Suzzie Tapper: Vind För Våg 4:44
10. Tommy Körberg: Brinn! 3:50
11. Instrumental: På Puben () 0:33
12. Zemya Hamilton: Här Är Min Värld 4:49
13. Gladys: Ge Mig Tid 4:44
14. The Real Group: Att Angöra En Brygga 2:29

/ Håkan

Krönika: Mars 1972

Teknik har aldrig varit något huvudsyfte när jag har lyssnat på musik, ändå skrev jag 1972 en text om framtidens ljud på skiva. Min text från mars handlar både om grammofonskivans historia, från 1877 till 1972, och framtiden där jag berättar om den nya ljudsensationen Quadrosonic Sound som dock ännu inte hade nått Sverige. Jag ger exempel på album som mixats om till att lyssna på med fyra högtalare (quad) istället för två (stereo). Och min slutsats då var att quad skulle kunna bli vad stereo kom att bli på 60-talet.
   Jag kan nu berätta att uppfinningen inte fick någon större kommersiell spridning.
   Artikeln ger också ett tydligt exempel på att man på 70-talet pratade om LP-skivor när det handlade om det som vi i dagligt numera kallar album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 1972.
 
BLIR QUAD (dubbel-stereon) 70-TALETS LJUDSUCCÉ

MYCKET HAR HÄNT MED GRAMMOFONSKIVAN sedan Edison uppfann fonografen 1877. Skivan var redan då rund, men i formen av en cylinder och materialet var tenn. Kort därefter började man använda vax istället för tenn.
   1912 övergav man i8nspelning på cylinder för den platta svarta vaxskivan. I slutet av 40-talet började de hederliga 78-varvarna gå ur tiden. 1948 introducerades i USA två helt nya hastigheter. 33 rpm (rounds per minute = varv per minut), den så kallade LP-skivan, och 45 rpm som kom att bli singelskivan.
   I slutet på 1958 kom så den första LP:n inspelad i stereofoniskt ljud till skillnad från mono som hade funnits förut. Stereoanläggningarna var länge få till antalet och även skivorna var en exklusivitet. Det kostade också lite extra att få en skiva i stereo.
   Sedan dess har utvecklingen sprungit iväg och omkring 1967 övergick de flesta fullpris-LP-skivorna till stereo. Och vid den tidpunkten började det också dyka upp singelskivor inspelade i stereo, som ett alternativ eller komplement till LP:n, vilken mer och mer började överta skivmarknaden. Det var också en liten kompensation mot de höjda skivpriserna att få sina skivor i stereo. Det har nu lett till att mer än hälften av alla singelskivor som ges ut är stereoinspelade.
   När alla (flertalet i alla fall) hade köpt sig en stereoanläggning började skivbolagen, som hela tiden strävar efter nya mål, och den tekniska industrin arbeta på något som skulle vara ännu bättre och mera eftersträvansvärt. Då började de diskutera: ”När stereo är så populärt varför inte fördubbla det och därmed tillverka större och dyrare anläggningar”.
   De uppfann dubbel-stereon eller som det heter på fackspråk: Quadrosonic Sound (av quad=fyrtal). Med en enkel förklaring betyder det alltså fyra högtalare lämpligen placerade i rummets fyra hörn för att få bästa ljudeffekten och med olika signaler från samtliga högtalare.
   För att helt utnyttja uppfinningens alla möjligheter så behövs inte bara en ny anläggning utan också specialinspelade skivor. Ännu har de inte hittat till Sverige men i USA lanseras quad (som det väl kommer att förkortas) hårt. Skivbolaget Columbia (CBS, på den här sidan Atlanten) har gått ihop med japanska Sony för att producera anläggningar och även skivor.
   Skivorna, som mest är nyutgåvor, är ommixade till Quad. Bland skivorna märks ”Pearl” med Janis Joplin och ”Bridge over troubled water” med Simon & Garfunkel. Det finns dock en nackdel: I USA kostar de specialmixade skivorna en dollar mer än vanliga stereoskivor.
   Det finns också skivor som redan vid inspelningen omvandlats till Quad. ”Imagine” med John Lennon är ett sådant exempel. Än så länge är marknaden ganska så begränsad beroende på de små, men ökande, antal anläggningar som finns i handeln.
   Att utvecklingen går framåt och att inspelningstekniken hela tiden tar upp nya idéer finns bevis för i de alltmer förekommande liveskivorna, det vill säga upptagningar av en artist eller grupp vid en konsert inför publik.
   Som ett exempel kan nämna ”The concert for Bangla Desh” som spelades in i madison Square Garden den 1 augusti förra året inför en publik på 20 000 människor. Där användes inte mindre än 44 mikrofoner på samma gång. Bäva månde den som satt vid kontrollbordet och koordinerade alla volymrattar.
   Slutligen några ord som det finns många som tror på: Vad stereo var för 60-talet kommer Quad att bli för 70-talet.

/ Håkan

Biljett: ABBA 1979

ABBA Hovet, Stockholm 20 oktober 1979

ABBA-albumet "Voulez vous", som släpptes våren 1979, följdes av en lång turné. Först till USA och sedan Europa tillsammans med sitt stora kompband med bland annat Lasse Wellander, Mats Ronander och körsångaren Tomas Ledin.

/ Håkan

Compilation: Bezerk Times

"Bezerk times" (Beserkley, 1978)

ÄVEN DET ANDRA EXEMPLET PÅ MINA COMPILATION-skivor, där jag systematiskt men även spontant undersöker skivhyllan med diverse samlingsskivor, är ett liveinspelat dubbelalbum med artister och grupper som har det amerikanska skivbolaget Beserkley gemensamt. ”Bezerk times”, som ligger framför mig, är tyskpressad och är, vad jag förstår, inte officiellt utgiven i varken USA eller England.
   Skivan ska väl i första hand vara marknadsföring av skivbolaget Beserkley, de fyra medverkande artisterna/grupperna och deras aktuella album. Fast urvalet låtar rimmar ibland illa med innehållet på förekommande album.
   Livematerialet är hämtat från de berömda Rockpalast-konserterna, i det här fallet från tvä kvällar 14 och 15 mars 1978. Med artister som symboliserar det typiska 70-talet.
   Jonathan Richman och hans Modern Lovers var den första Beserkley-artisten som lanserades 1975 på det då oberoende skivbolaget men Greg Kihn, Rubinoos, Earth Quake och Tyla Gang följde tätt i spåren och var 1978 skivbolagets största namn.
   Skivan är alltså tysk och det tidningsliknande skivomslaget formuleras enbart på det tyska språket som jag läste tre år i skolan men inte förstår något av. Allt berättas på tyska förutom en enda, ganska komisk, rubrik: ”The most fun you can have with your clothes on...”.
   Greg Kihn, som avled förra veckan, var en av pionjärartisterna på Beserkley och jag minns att jag hade honom som en liten favorit och upptäcker nu att jag faktiskt äger hela tio album med honom. På akiva uppfattade jag nog honom som en poprelaterad artist men på den stora Rockpalast-scenen framför en jättepublik är det tajt rockmusik som gäller. Avslutar sina fyra låtar med 6:40 långa ”Secret meetings” i ett märkligt ryckigt arrangemang som helt spårar ur i ett långt gitarrsolo.
   Rubinoos är/var en lustig popgrupp med sång som främsta betydelse. Två covers, av 50-talsgruppen The Eternals och instrumentalgruppen Ventures, ramar in de fem originallåtarna. Lättsam och lättviktig pop men låten ”Ronnie” är bra och tung popmusik.
   Earth Quake minns jag som en bra rockgrupp men live blir det på gränsen till helvild hårdrock och nästan på gränsen till AC/DC. I sin repertoar på fyra låtar klämmer de lite omotiverat in Giorgio Moroder-låten ”From here to eternity”.
   Sean Tylas legendariska grupp Tyla Gang är skivans klart mest intressanta bidrag som just här, bara några månader efter ”Yachtless”-release, stod på toppen av sin karriär. Det rockas hårt utan att gå över gränsen till hårdrock. Men jag tycker inspelningen är lite tam och snäll men låtarna tillhör Tylas bästa. ”The young lords”, ”Hurricane” och ”Whizz kids”, från ovannämnda album, plus klassikerna ”Fireball”, från Ducks Deluxe-repertoaren, och coverlåten ”Styrofoam”, från den berömda Stiff-singeln 1976.


Greg Kihn: Future Girl 3:23
Greg Kihn: Madison Avenue 4:32
Greg Kihn: Cold Hard Cash 2:05
Greg Kihn: Secret Meetings 6:40
Rubinoos: Rocking In The Jungle 2:25
Rubinoos: Falling In Love 2:06
Rubinoos: Hard To Get 3:07
Rubinoos: Red Light 3:34
Rubinoos: Promise Me 3:48
Rubinoos: Ronnie 2:37
Rubinoos: Walk Don't Run
Earth Quake: Street Fever 4:30
Earth Quake: Security / From Here To Eternity 7:24
Earth Quake: Trainride 7:34
Tyla Gang: The Young Lords 3:22
Tyla Gang: Styrofoam 2:05
Tyla Gang: Fireball 4:03
Tyla Gang: Hurricane / Whizz Kids 9:42

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.