Tidigare blogginlägg

April 2024 på Håkans Pop

DEN SENASTE MÅNADEN PÅ HÅKANS POP blev ett ganska händelsefattigt april med få inlägg utöver de traditionella kategorierna Best of 1973/1974, Anders Erkman-fotografier och Cover-skivor.
   Den 40 album långa rangordnade listan på bästa album som släpptes 50 år tillbaka under 1973 och 1974 närmar sig den definitiva toppen. Under april avslöjades placeringarna #5-#9 med skivor i nämnd ordning av Eagles, Nationalteatern, Roxy Music, Faces och Lou Reed.
   I den extremt långa raden (fram till idag 267 album!) av coverskivor kunde jag under april uppmärksamma album med Macy Gray, The Walkmen, Rage Against The Machine och Tori Amos.
   Mot slutet av månaden fick jag rapporter om några dödsfall i musikbranschen, ett par killar som på ett eller annat sätt påverkat mitt musiklyssnande under flera decennier, och skrev minnesord om "Hippy hippy shake"-låtskrivaren Chan Romero och Moody Blues-musikern Mike Pinder.
   På det personliga planet med levande konserter blev det helt händelsefattigt fram till månadens sista kväll, sista april/Valborg, när jag ännu en gång hade nöjet att besöka Schreibers Garage i Lillån där Hannah Aldridge bjöd på konsert.

DET BLEV ALLTSÅ FÅ KONSERTUPPLEVELSER under april men jag lyssnade på en mängd nya album. Jag lyssnade faktiskt på ett 20-tal nya album, ibland lite kortfattat mest för att ge mig själv lite koll på skivbranschen, där några gav mig inspiration att skriva lite kommentarer. Och april 2024 skakade fram en stark representant som Månadens Bästa Album som jag analyserar längst ned i den här texten.
   Jag hade dålig koll på PERNICE BROTHERS innan jag lyssnade på nya albumet ”Who will you believe” och blir direkt däckad av den inledande titellåten. Härligt kraftfull och melodisk poprock som det är svårt att värja sig från. Det är viktigt med en bra start på ett album men det kräver också en bra fortsättning och jag tycker nog att albumet i sin helhet är lite för splittrad och osammanhängande.
   LARRY CAMPBELL/TERESA WILLIAMS är en intressant amerikansk duo med de rätta rötterna. Campbell, som spelade i Bob Dylans band i sju år, är främst gitarrist men spelar också andra instrument och Williams är främst sångerska. Båda träffades en gång som medlemmar i Levon Helms band och det gifta paret har just givit ut sitt andra samarbete på album, ”All this time”.
   Jag hade stora, kanske lite för stora, förhoppningar på duon. Tänkte mig något åt Buddy & Julie Miller-hållet men albumet är lite för splittrat mellan energiskt elektriskt gitarrsväng, överraskande Fats Domino-piano, ren country, nästan southern rock och några vackra ballader. Det finns toppar men albumet är som helhet lite för tålamodskrävande för min simpla musiksmak.
   Nils Erikson gav mig några höjdpunkter på skiva under 90-talet innan han försvann mot elektroniska trakter. Nu är han tillbaka med sin varma röst i duon LAST PLANE OUT, tillsammans med Anders Lundqvist, och gör keyboardbaserad pop med symfoniska inslag. Bowie- och Peter Gabriel-inspirerad musik som egentligen inte tillhör min sfär men ändå gör det här.
   Dags för ännu en duo i öronen, HÄSTPOJKEN, som är aktuellt med nya albumet ”River av ett liv”. Trots minnet av en miserabel konsert 2008 har de haft sina toppar på skiva, exempelvis debuten ”Caligula”. Och förväntningar på en bra skiva finns där fortfarande men det här minialbumet (åtta låtar på 21:38) är en mindre besvikelse och det är inte bara den korta speltiden. Energin finns där men jag tycker inte låtkvalitén i sin helhet håller. Möjligen med undantag för den Håkan H-doftande balladen ”Min nya parfym”.
   Drygt 40 år efter Dire Straits genombrott har MARK KNOPFLER stundtals kvar sina tydliga J J Cale-takter på nya albumet ”One deep river”. Men skivan innehåller också mycket annat, allt från folkmusikklingande låtar till lite tuffare rock, med det kända gitarrsoundet som röd tråd. Men det finns också en anspråkslös ambition, i både låtskrivande och arrangemang, som jag gillar.
   Det ganska omaka teamet TEXAS & SPOONER OLDHAM möts på klassisk mark i amerikanska Muscle Shoals på ett album som de följaktligen har döpt till ”The Muscle Shoals Sessions”. Skotsk pop möter en amerikansk keyboard/låtskrivarveteran och det låter så homogent och överraskande naturligt. Oldhams klaviaturer skänker en lätt soulig touch åt Texas-låtarna.
   ED HARCOURT har med albumet ”El Magnifico” nog gjort sitt bästa album sedan sina höjdpunkter på det tidiga 2000-talet. ”1987” är en fantastisk inledningslåt som dock lovar lite för mycket för albumet i sin helhet. Men Harcourt låter genomgående ändå mycket inspirerad och jag rekommenderar gärna en lyssning ty han har skrivit flera starka låtar och fångat ett intressant sound.
   Oklahoma-artisten JOHN MORELAND gör på nya albumet "Visitor" tillbakalutad singer/songwriter-rock med till 90% akustiska arrangemang. Låter kanske inte så spännande på pappret men med en personligt lätt raspig röst lyckas han anmärkningsvärt ofta. Titellåten och "The more you say, the less it means" är underbart representativa låtar på skivan.
   THE LIBERTINES, Pete Dohertys band, ger ut skivor sporadiskt (nio år sedan senaste studioalbumet) men återvänder med nya albumet ”All quiet on the eastern esplanade” som är överraskande varierat. Det forna ganska kaotiska rockbandet har uppenbart mognat och bjuder på både vilda rocklåtar och stråkarrangerade ballader. Inget mästerverk men klart underhållande.
   Jag kan tillägga att de nya albumen med The Black Keys, Ian Hunter, Katie Pruitt och Pearl Jam (som alla har sina positiva sidor) inte riktigt nådde fram till min recensionsnivå.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Jag skulle kunna utropa ett ”Äntligen!” när jag lyssnar på T BONE BURNETTS nya album ”The other side”. Han har funnits i mitt medvetande sedan mitten på 70-talet när han var medlem i The Alpha Band. Han har gjort sporadiska soloskivor sedan 1980 men det är ju som producent på en mängd skivor han har gjort största avtryck. Exempelvis Elvis Costellos ”King of America” och Alison Kraus/Robert Plants båda album ”Raising sand” och ”Raise the roof” för att nämna några mästerverk.
   Plus album med bland annat Marshall Crenshaw, Los Lobos och The Wallflowers. Men det är väl som producent för filmmusik hans namn har fått guldkant. ”The big Lebowski”, ”O brother, where art thou?” och ”Walk the line” för att bara nämna några.
   Soloskivorna har haft sina höjdpunkter men de har som musikalisk helhet saknat det homogena. Fram till nu! Jag tycker ”The other side” både till innehåll, produktion och utförande är så helhetsmässigt perfekt att jag redan nu kan garantera en topplats på årets årsbästalista för albumet.
   Jag har aldrig hört T Bone sjunga så bra som här. Han har ingen tekniskt perfekt stämma men personligheten lyser igenom i de ofta långsamma och lågmälda sångerna. Han har dessutom skrivit några av sina allra bästa låtar, ibland tillsammans med Bob Neuwirth, där både lättidentifierade texter och starka melodier gör ”The other side” till ett mästerverk, varken mer eller mindre.

/ Håkan

Hannah och Jordan på en Örebroscen

Foto: Jan-Ola SjöbergHannah Aldridge på ännu ett Örebrobesök.

Foto: Jan Lennell (tack!)

Foto: Carina ÖsterlingHannah Aldridge och Jordan Allen Dean bjöd på en helgjuten konsertkväll på Schreibers Garage.

HANNAH ALDRIDGE
JORDAN ALLEN DEAN
Schreibers Garage, Örebro 30 april 2024
Konsertlängd: 20:13-20:44 (JAD, 31 min) och 21:06-22:35 (HA, 89 min).
Min plats: Sittande ca 9 m från scenen.

JAG MISSADE FÖRRA ÅRETS SCHREIBERS GARAGE- spelning med den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Hannah Aldridge. I många kretsar en omtalad succé och med tanke på hennes fina då aktuella album ”Dream of America” var det naturligtvis än mer negativt att missa hennes senaste Örebro-besök.
   På Valborgsmässokvällen blev det revansch men jag, med min skeptiska ryggrad, hade ändå inte så stora förhoppningar. Dels kom hon den här gången utan stort kompband och dels går nuvarande turné under titeln ”The Razor Wire Tour” och är en hyllning till Hannahs tio år gamla nyutgivna album med samma namn. En skiva som i original pendlar mellan ganska muskulös, elektrisk och i mina öron lite opersonlig rock men också några mer avskalade spår. En ganska tålamodskrävande mix som kan störa hennes annars originella framtoningen.
   Men med Hannah själv på scen, tillsammans med Nashville-kollegan Jordan Allen Dean (bild till höger) som för övrigt gjorde ett perfekt jobb som ”uppvärmare” till kvällens stjärna, fick det tio år gamla låtmaterialet en mer innerlig och helgjuten behandling som gjorde konserten till en alldeles ljuvlig upplevelse. Både till innehåll och framförande.
   OK, ”Razor wire”-skivan spelade väl en viss huvudroll i kvällens repertoar, både inledningen och de avslutande extralåtarna var hämtade från det albumet, men konserten var så mycket mer med smakprov från alla hennes fyra album, naturligtvis inklusive liveskivan ”Live in black and white”.
   Konserter med Hannah Aldridge är alltid, jag minns några Örebrobesök 2015, så mycket mer än sång och musik, som exempelvis ett flertal underhållande och intressanta mellansnack där hon blandade upp humor med allvar. Dock drunknade många kommentarer från scen i ett evigt pladdrande från människor som uppenbart firade Valborg för sig själva utan levande musik. Riktigt respektlöst, tycker jag, men artisterna på scen tog inte illa vid sig. Den här snacksaliga miljön kanske är vardagsmat när de uppträder på honky tonk-ställen på den amerikansk landsbygden?
   Däremot kunde inga störningsmoment i världen störa helhetsintrycket av en underbart lyckad konsert som bjöd på både country, soul, lite gospel och lågmäld rock. Från Jordan Allen Deans första halvtimme till Hannah Aldridges 90 helgjutna minuter.
   Jordan inledde med några egna sånger, försökte uppfatta titlar som ”Thunderbird”, ”Don't leave me” och ”Time to surrender”, med en lätt personligt hes stämma och snärtig akustisk gitarr. Ingen i publiken hade hört hans låtar tidigare vilket fick många att tappa koncentrationen och ostört prata sönder både framförande och mellansnack.
   Både Jordan och Hannah, med ursprung från Alabama i allmänhet och legendariska musikstaden Muscle Shoals i synnerhet, har känt varandra sedan barnsben. Och tisdagskvällens huvudkonsert blev ett trivsamt samarbete då Jordan, som för övrigt producerade Hannahs ”Gold rush”-album 2017, kompade på piano. Vid ett tillfälle sjöng de kvällens första och enda duett, ”Aftermath” från den skivan, tillsammans.
   Plus ytterligare några låtar från Hannahs andra album. Titellåten och huvudavdelningens finallåt ”Burning down Birmingham” som utvecklade sig till kvällens största allsångsögonblick.
   Som marknadsföring till nyutgåvan av ”Razor wire” inledde Hannah inte överraskande konserten med det albumets första tre låtar, ”You ain't worth the fight”, ”Old ghost” och ”Lie like you love me”, och hann också med titellåten innan det albumets ”Black and white” och ”Howlin' bones” fick avsluta hela konserten inför en jublande publik.
   Till min stora tillfredsställelse fick jag trots allt också några låtar från förra årets ”Dream of America”, titellåten och ”Portrait of the artist as a middle aged man”. Titellåten skrevs under 2020 och Hannah berättade hur hon jämförde pandemin med Titanics undergång.
   Som bonus fick vi också den alldeles nya singellåten, den lätt gospelinfluerade ”Yankee bank”, som hennes pappa Walt Aldridge hade varit med och skrivit.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 2015.

/ Håkan

Best of 1973/74: #5. "Desperado"

EAGLES: Desperado (Asylum, 1973)

COUNTRYROCK LÅG MIG VÄLDIGT VARMT om hjärtat några år in på 70-talet. Jag har berättat den vidlyftiga historien om min fascination för genrenhär och Eagles var nästan de första favoriterna i just den genren. Singeln ”Take it easy” slog till hårt sommaren 1972 samtidigt som debutalbumet släpptes. Sångstarka stämmor, blixtrande akustiska gitarrer, bra låtar och ett allmänt väldigt sympatiskt sound. Kvartetten blev mina nya favoriter och det var givet att nästa skiva, dagens ”Desperado”, omedelbart stod på inköpslistan när den släpptes i april 1973.
   Gruppens första album spelades in i London med engelsmannen Glyn Johns som producent. De upprepade det vinnande konceptet på ”Desperado” och även om debuten var stark var uppföljaren ännu mer lysande och jag vill så här i efterhand peka ut skivan som min Eagles-favorit före alla andra av deras skivor. Det som under hela 70-talet utvecklades till mer elektrisk och mer kommersiell musik för Eagles var det 1973 fortfarande mycket melodisk countryrock med fyra enkla killar som kompletterade varandra perfekt.
   Det var visserligen under de här inspelningarna som Don Henley och Glenn Frey blev ett duktigt låtskrivarteam men både gitarristen Bernie Leadon, med sina bluegrassinfluenser, och basisten Randy Meisner sjöng vissa låtar och de bidrog också som låtskrivare.
   Eagles 1973 var en tajt grupp som spelade alla instrument själva och sjöng samtliga stämmor. Inga extramusiker och inga stjärngäster om man inte räknar med Jackson Browne och John David Souther som dels figurerar på omslaget och dels finns med bland låtskrivarna.
   ”Desperado” beskrivs ofta som ett konceptalbum med ett Vilda Västern-tema i allmänhet och historier om bröderna Dalton och Bill Doolin som bank- och tågrånare i synnerhet. Det kan sägas vara en romantiserande historia ty hela gänget, personifierade av hela Eagles plus Browne och Souther, ligger döda på fotografiet på baksidan av omslaget. Hela scenen symboliserar den där fatala dagen, 5 oktober 1892, när planerna att samtidigt göra två bankrån misslyckades.
   Titellåten förekommer två gånger och låten ”Doolin-Dalton” framförs tre gånger varav en, en knapp minuts instrumental parentes, inte nämns på omslaget. Albumet startar med en ödslig och ödesmättat ”Doolin-Dalton” med akustisk gitarr och munspel i centrum tillsammans med Don Henleys starkt emotionella röst och Glenn Freys mer konventionella stämma. Som trummis har Henley en ovanligt personlig röst och har alltid varit min favorit i Eagles.
   ”Twenty-one” är en ren och skär bluesgrass-dänga av Bernie Leadon. Med banjo och dobro i en rasande fart. Sedan kommer skivans första och enda bottennnapp, ”Out of control”, som låter mer hårdrock och George Thorogood än klassisk countryrock. Med överdrivna elgitarrer på slutet. Tom Nixon, som har varit med och skrivit låten, var en av medlemmarna i Eagles livecrew.
   Skivans förstasida avslutas däremot utmräkt. Först med snygga, vackra och steelguitar-spetsade ”Tequila sunrise” som Glenn Frey sjunger bättre än han någonsin gjort varken förr eller senare. Sedan kommer titellåten med storslaget pianospel, himmelsk kör och ett maffigt stråkarrangemang av Jim Ed Norman, en idag rutinerade arrangör men 1973 hade han precis inlett sin karriär. Låten ”Desperado” har både Linda Ronstadt och Ulf Lundell gjort en cover på.
   Andrasidan inleds med tuffa ”Certain kind of fool” med distad gitarr och volymstarkt slidesolo. Och med Randy Meisner som nästan går upp i falsett. Den instrumentala ”Doolin-Dalton” doftar mycket Leadon med supersnabb bluesgrass på banjo och akustisk gitarr. Och ”Outlaw man”, skivans enda regelrätta cover (av David Blue som bara någon månad innan gav ut låten på sitt album ”Nice baby and the angel”), befinner sig rätt nära konventionell rock. Medan ”Saturday night”, ett låtskrivarsamarbete mellan samtliga Eagles-medlemmarna, är en vacker texmex-doftande ballad med mandolin och akustisk gitarr.
   Leadons ”Bitter Creek” är också akustisk men påminner också lite om Neil Youngs sätt att skriva låtar. Sedan avslutas skivan med ett reprismedley på ”Doolin-Dalton” och ”Desperado” med banjo, dobro och ännu mer storslagna stråkar i finalen.

/ Håkan

Mike Pinder (1941-2024)

UNDER NÅGRA ÅR PÅ DET TIDIGA 70-TALET var jag en ganska stor beundrare av The Moody Blues skivor. Mellan 1969 och 1972 producerade det engelska bandet ett flertal album som blev populära skivor på min vinylgrammofon. Jag är inte lika säker idag hur albumen har överlevt de drygt 50 åren men bandet var då en kollektiv samling killar som alla kreativt bidrog till skivornas innehåll som låtskrivare.
   I skuggan av Justin Hayward, John Lodge, Ray Thomas och till och med trummisen Graeme Edge spelade MIKE PINDER en lite annorlunda roll som musiker. Bakom det då tämligen nyuppfunna instrumentet mellotron hade Mike en huvudroll i det progressiva sound som skulle göra Moody Blues känt både på skiva och scen.
   Hayward och Lodge var som låtskrivare bandets hitleverantörer medan övriga medlemmar, inklusive Pinder, hade en mindre men inte oviktig roll i bandet. Mike Pinder skrev två låtar på varje ovannämnda Moody Blues-album. Inte de mest framträdande låtarna, ofta placerade i slutet på skivorna, utan låtmaterial av mer atmosfärisk karaktär. Alltid sångmässigt framförda av Pinder själv.
   I mitten på 70-talet, när bandet var lite mindre aktivt, gjorde samtliga Moody Blues-medlemmar soloskivor och även Pinder gjorde ett eget album. Under det korrekta namnet Michael Pinder skilde sig skivan stilenligt från de övriga gruppmedlemmarnas solomaterial.
   Efter förra veckans nyhet om Pinders död tog jag fram hans soloalbum från 1976, ”The promise”, för att uppdatera mig om hans solomusik. Han var den första Moody Blues-medlemmen att lämna gruppen 1978 och på den Malibu-inspelade skivan både ser och låter det som att han är på väg att lämna sitt England för USA. Förutom sin kära mellotron spelar han piano, diverse syntar och även akustisk gitarr tillsammans med genomgående mindre kända amerikanska studiomusiker förutom saxofonisten Bobby Keys.
   Sound och arrangemang har ungefär samma klanger med en ganska vemodig profil som påminner om hans Moody Blues-låtar. ”Thje promise” är dock ett välgjort klingande album.
   Mike Pinder avled 24 april.

/ Håkan

Covers: Tori Amos

TORI AMOS: Strange little girls (Atlantic, 2001)

JAG KAN INTE KLAGA PÅ VARIATIONEN i min kategori Cover-skivor där jag skriver om artister och grupper som gör hela album med coverlåtar. Under den senaste månaden har jag lyssnat på Macy Gray, The Walkmen, Rage Against The Machine och nu Tori Ames. En i stort sett blixtrande blandning av musik som inte har så mycket, eller ingenting, gemensamt.
   Dagens coverskiva är alltså gjord av Tori Ames som egentligen inte går att jämföra med någon annan. På sina egna skivor har hon i flera decennier, på sina egna skivor med egna låtar, varit personligheten symboliserad på både gott och ont och den allmänna synpunkten gäller även när hon ägnar sig åt covers.
   Tori vill gärna producera sina skivor på helt egen hand sittande bakom alla sina olika klaviaturinstrument men på nästan hälften av låtarna på ”Strange little girls” omger hon sig ändå med musiker. Gitarristen Adrian Belew, trummisen Matt Chamberlain och basisten Jon Evans som dock inte lyckas ta fokus från artisten Tori.
   Genom åren som arbetande recensent lärde jag mig många gånger att Toris egna skivor ofta blev väldigt självupptagna produktioner där hennes egen framtoning blev nästan viktigare än låtinnehållet. Därför känns det här albumet ibland lite mer intressant att lyssna på när låtarna ofta står för sig själva medan Tori tolkar dom på bästa personliga sätt. Som helhet är ”Strange little girls” lite ojämn och har både toppar och svackor och blir ibland lite onödigt tålamodskrävande. Inte bara i urvalet av låtar som spretar från Eminem till The Beatles.
   Låtar som Lou Reeds ”New age”, Stranglers titellåt, 10cc:s ”I'm not in love” och Lloyd Coles ”Rattlesnakes” fungerar det bra och naturligt men ännu bättre är Toris tolkningar av Tom Waits ”Time” och Joe Jacksons ”Real men”. Det är ganska tillfredsställande att höra Waits låt ”Time” utan hans skrapigt provokativa stämma och ”Real men” måste tillhöra Jacksons bästa låtar.
   Tori Amos har gjort ett ganska underhållande album men där helheten störs ordentligt av ”tolkningarna” hon gör av Neil Youngs och John Lennons låtar. Versionerna av ”Heart of gold” och ”Happiness is a warm gun” är stökiga och helt annorlunda jämfört med originalen. Hon borde kanske har lagt till sitt eget namn som låtskrivare på de låtarna för det är exempelvis mycket på den nästan tio minuter långa ”Happiness...” som bevisligen inte fanns med när Lennon skrev sin låt 1968. Synd på en av topplåtarna på ”White album”. Märkligt nog hade Toris Ames ”tolkningar” passat in bra på förra veckans coveralbum med Rage Against The Machine...


1. "New Age" (Lou Reed) 4:37
1970. Från albumet "Loaded" med The Velvet Underground.
2. "'97 Bonnie & Clyde" (Marshall Mathers/Jeff Bass/Mark Bass) 5:46
1999. Från albumet "The slim shady LP" med Eminem.
3. "Strange Little Girl" (Dave Greenfield/Hans Wärmling/Hugh Cornwell/Jean-Jacques Burnel) 3:50
1982. Singel med The Stranglers.
4. "Enjoy the Silence" (Martin Gore) 4:10
1990. Singel med Depeche Mode.
5. "I'm Not in Love" (Eric Stewart/Graham Gouldman) 5:39
1975. Från albumet "The original soundtrack" med 10cc.
6. "Rattlesnakes" (Lloyd Cole/Neil Clark) 3:59
1984. Från albumet "Rattlesnakes" med Lloyd Cole & the Commotions.
7. "Time" (Tom Waits) 5:23
1985. Från albumet "Rain dogs" med låtskrivaren.
8. "Heart of Gold" (Neil Young) 4:00
1972. Från albumet "Harvest" med Neil Young.
9. "I Don't Like Mondays" (Bob Geldof) 4:21
1979. Singel med The Boomtown Rats.
10. "Happiness Is a Warm Gun" (Paul McCartney/John Lennon) 9:55
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
11. "Raining Blood" (Jeff Hanneman/Kerry King) 6:22
1986. Från albumet "Reign in blood" med Slayer.
12. "Real Men" (Joe Jackson) 4:07
1982. Från albumet "Night and day" med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanEVA DAHLGREN (Rock Runt Riket) 1987.

/ Håkan

Chan Romero (1941-2024)

NÄR JAG I FEBRUARI 1964 FÖRSTA GÅNGEN HÖRDE ”Hippy hippy shake”, i Swinging Blue Jeans omskakande version på Tio i Topp, hade jag inte en aning om att det var CHAN ROMERO låg bakom låten som både sångare och låtskrivare. Inte heller visste jag att låten hade sina rötter i 50-talet.
   När jag för några år sedan läste på mina ibland begränsade kunskaper om 50-talsmusiken, och sedan rangordnade de bästa låtarna på Håkans Pop (finns under kategorin ”50-talets bästa”) var Chan Romeros originalversion av ”Hippy hippy shake” given på den listan. Jag skrev också historien om Romero och hans mest kända låt. Låten blev aldrig någon större hit för Romero menlevde alltså upp på 60-talet i England.
   Den engelske journalisten Richard Williams har på sin blogg The Blue Moment också skrivit en sedvanligt initierad artikel om Chan Romero och hans historia som är intressant att läsa.
   Chan Romero avled 22 april 2024.

/ Håkan

Best of 1973/74: #6. "Livet är en fest"

NATIONALTEATERN: Livet är en fest (MNW, 1974)

JAG HAR REDAN SKRIVIT OCH ANALYSERAT min fascination för Nationalteaterns ”Livet är en fest”-skiva. I min långa artikel från 2009, om gruppens betydelse i mitt liv, berättade jag om det bästa på den skivan och jag ber härmed att få citera mig själv:
   ”Livet är en fest” satte musik till livet som vid den här tidpunkten (1974) var mycket fest. Det skrålades med i titellåten, sjöngs med i den ytterst fina ”Hanna från Arlöv” och lyssnades andäktigt på den mycket engagerande ”Mr John Carlos”. Det var brinnande poesi men det framfördes med melodisk briljans som var omöjlig att stå emot vid den här tiden.
   Då skulle allt vara ytterst demokratiskt i vänstersvängen och ingen medlem i bandet skulle stå framför någon annan. Ingen fick ta åt sig äran av att ha skrivit en låt utan all credit skulle delas lika mellan alla gruppmedlemmar. Därför var personerna i gruppen Nationalteatern i stort sett anonyma i många år framöver.
   ”Livet är en fest” är nog en av de flitigaste mest spelade skivor jag äger. Omslaget håller ihop än idag men är riktigt skamfilat. I det rejält tummade texthäftet med ackordanalyser får vi veta att de flesta av skivans innehåll är hämtat från föreställningarna ”Livet är en fest” (1972) och ”Speedy Gonzales” (1973), Men det var ändå svårt att förstå att Nationalteatern också var en teatergrupp.
   Engagemanget i gruppen gjorde att de skrev låtar även i andra sammanhang. ”Mr John Carlos” var skriven till ett program i ungdomsradion Gbg 1974, ”Stena Olssons Compagnie” hämtades från cabarevyn ”Å harre jävvlar” 1974 och ”Hanna från Arlöv” var skriven efter en intervju med Hanna, tvätteriarbeterska i tidningen Proletären under valupptakten 1973. Engagemanget var stort men låtarna var faktiskt ännu större.
   Ingenstans på omslag eller texthäfte gick det att läsa vilka medlemmarna i gruppen var. Gästartisternas namn, exempelvis Jussi Larnö, Tord Bengtsson och Torbjörn Falk, avslöjades däremot men inget mer. Och ”text & musik: Nationalteatern” var det enda som stod på MNW:s svarta skivetikett.
   Det är först på senare år som gruppen fått personliga medlemmar och låtskrivarna har fått namn. Som att exempelvis Ulf Dageby skrev titellåten, ”Hanna från Arlöv” och ”Mr John Carlos” vilket underströk mina senare misstankar att det var han som var den musikaliske motorn och arrangemangens ryggrad i Nationalteatern.

OCH NU TILLBAKA TILL DEN GENERELLA historiebeskrivningen av ”Livet är en fest”. Informationen om gruppmedlemmar och exakta låtskrivare var alltså bristfällig på originalskivan. Men på annat håll har följande medlemmar lyckats knytas till den här skivan. Först och främst Anders Melander och Ulf Dageby som skrev de flesta låtarna. Och sedan spridda sångare som Hans Mosesson (senare känd som Ica-Stig och numera avliden), Håkan Wennberg, Maria Grahn, Paul Olofsson och Inga Edwards. Det är Mosesson som spelar den häpnadsväckande flöjten på ”Hanna från Arlöv”. Omslaget med det sunkiga fotografiet, med överfulla askfat, ölburkar, spritflaskor och matrester, är gjort av Lars Jakobsson men på omslaget står det simpelt bara ”Jakob”.
   Inspelningarna till skivan gjordes i Waxholm i maj 1974 men låtarna härstammade, som jag nämnde ovan, från en rad teateruppsättningar från 1972, 1973 och 1974. Många låtar tillhör Nationalteaterns Greatest hits men när gruppens samlingsskiva gavs ut 2002 saknades en av de mest centrala låtarna på den här skivan, ”Mr John Carlos”. Ännu ett mästerverk signerat Dageby som handlar om bronsmedaljören i 200 meter i sommarolympiaden i Mexiko 1968. Men framförallt handlade den om Black Power-demonstrationen som John Carlos genomförde tillsammans med guldmedaljören Tommie Smith på prispallen: En svart handske och en knuten näve rakt upp i luften. En aktion som fick hela OS att skaka till.
   Att låten inte finns med på alla Nationalteatern-samlingar är för mig en gåta eller är det så enkelt att texten idag kanske inte är helt politiskt korrekt:
   Oh, mr John Carlos
   Du grävde din egen grav
   För idrotten står ovanför politiken
   I din kista slog du själv in första spiken
   Du borde ha nöjt dej med din stora seger
   Och tänkt på din framtid som trevlig och framgångsrik neger

HÄR ÄR SKIVANS ALLA LÅTAR med officiella låtskrivare:
Jack the ripper (Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Plast´s sång (Ulf Dageby)
Stena Olsson´s Companie (trad.arr: Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Mr John Carlos (Ulf Dageby)
Innerst inne (Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Livet är en fest (Ulf Dageby)
Speedy Gonzales (Anders Melander)
Paradisets berg (Nationalteatern)
Lägg av (Anders Melander)
Hanna från Arlöv (Ulf Dageby)
Bängen trålar (Anders Melander/Hans Mosesson)

/ Håkan

Covers: Rage Against The Machine

RAGE AGAINST THE MACHINE: Renegades (Epic, 2000)

TILL OCH FRÅN UTMANAR JAG MIG SJÄLV i min kategori Cover-skivor där jag letar upp, lyssnar och och sedan skriver om skivor med artister eller grupper som jag normalt inte lyssnar på. Och nu har det hänt igen ty Rage Against The Machine har utanför min trygghetszon sedan 1991 med ojämna mellanrum fram till idag blandat hårdrock med rap som definitivt inte är några favoritgenrer i min musikaliska miljö. Men jag vill gärna poängtera att jag har upplevt bandets gitarrist Tom Morello live när han fanns med på scen när Bruce Spårtingsteen spelade i London 2012...
   Mixen på Rage Against The Machines coveralbum är ganska gränslös när den blandar låtar från gruppens naturliga miljö, typ hiphopgruppen Cypress Hill, rapparen Volume 10, hiphopduon EPMD, hiphopduon Eric B Rakim & Rakim och dj-rapparen Afrika Bambaataa, och hardcorepunkbandet Minor Threat med konventionella rocklåtar från Stones, MC5 och The Stooges. Visserligen en tålamodskrävande men också i små doser en spännande musikalisk mix.
   Skivan är inte så överraskande producerad av Rick Rubin, han har ju sina rötter inom hiphop och raprock, men vi som älskar hans lågmälda jobb med Johnny Cash, Tom Petty och Neil Young får här någonting helt annat. En majoritet av albumets låtar tuggar på med både hög volym och hög intensitet med arrangemang som till slut blir ganska enahanda i mina öron.
   Versionerna av låtarna från MC5 och The Stooges blir ganska naturligt tolkade i den här allmänt hårda miljön men när de förvandlar Springsteens i original nakna ”The ghost of Tom Joad” till stelbent hårdrock är gruppen ute på hal is, i alla fall hos lyssnare som tillhör samma skara som mig...
   Och inte blirdet bättre på skivans avslutning när bandet har förändrat ”Street fightin' man” till oigenkännlighet och Bob Dylan-älskarna kan inte förstå hur det går att göra om ”Maggie's farm” till monoton hårdrock med upprepade textrader.


A1. Microphone Fiend (Eric Barrier/William Griffin) 5:01
1988. Från albumet "Follow the leaders" med Eric B. & Rakim.
A2. Pistol Grip Pump (Dino Hawkins/Eric Vidal/Nick Vidal) 3:19
1994. Från albumet "Hip-hopera" med Volume 10.
A3. Kick Out The Jams (Dennis Thompson/Fred "Sonic" Smith/Michael Davis/Rob Tyner/Wayne Kramer) 3:12
1969. Från albumet "Kick out the jams" med MC5.
A4. Renegades Of Funk (Afrika Bambaataa/Arthur Baker/John Miller/John Robie) 4:35
1984. Singel med Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force.
A5. Beautiful World (Gerald Casale/Mark Mothersbaugh) 2:35
1981. Från albumet "New Traditionalists" med Devo.
A6. I'm Housin' (Erick Sermon/PMD) 4:57
1988. Från albumet "Strictly business" med EPMD.
B1. In My Eyes (Brian Baker/Ian MacKaye/Jeff Nelson/Lyle Preslar) 2:55
1981. Från ep:n "In my eyes" med Minor Threat.
B2. How I Could Just Kill A Man (B-Real/DJ Muggs/Sen Dog) 4:05
1991. Från albumet "Cypress Hill" med Cyprus Hill.
B3. The Ghost Of Tom Joad (Bruce Springsteen) 5:38
1995. Från albumet "The ghost of Tom Joad" med låtskrivaren.
B4. Down On The Street (Dave Alexander/Iggy Pop/Ron Asheton/Scott Asheton) 3:39
1970. Från albumet "Fun house" med The Stooges.
B5. Street Fightin' Man (Mick Jagger/Keith Richards) 4:43
1968. Från albumet "Beggars banquet" med The Rolling Stones.
B6. Maggie's Farm (Bob Dylan) 6:43
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.