Tidigare blogginlägg

Live at Heart 2024: Första kvällen

KÄNSLAN EFTER FÖRSTA KVÄLLEN PÅ DEN 15:E UPPLAGAN av Live at Heart är en publikmässig ren succé. Det var fullt och trångt på invigningen och det var än mer packat på lilla STÅ när Prinz Grissley uppträdde. Jag hann precis få in foten innanför tröskeln innan sångaren och gitarristen startade konserten.
   När jag kom tillbaka till Makeriet var det inga problem i dörren men så gott som fullt i de båda konsertlokalerna Glashuset och Magasinet. Och det blev än mer uppenbart under de följande konserterna som lockade många till de båda scenerna. Där bokstaven H blev en gemensam nämnare för artisterna på slutet av kvällen



PRINZ GRIZZLEY, STÅ – Pinxtos & Vänner 11 september 2024
Äntligen fick jag uppleva sångaren och gitarristen som går under namnet Prinz Grizzley från Österrike. Jag hade det på gång 2022 men det var något annat i festivalprogrammet som kom i vägen då men nu på festivaldagens första kväll lyckades jag tajma in ett besök i den minimalt utformade STÅ-lokalen.
   Musikaliskt och röstmässigt är det så nästan omöjligt att tro att Chris Comper, som han heter till vardags, har sina rötter i de österrikiska bergen. Han både ser ut, vänsterhänt med skägg och keps, och låter, med uramerikansk accent, som den där typiska americana-artisten från USA. Med hjälp från den svenske steelgitarristen Erik Roos (från bandet Bro Mesa) blir även soundet så typiskt amerikanskt.



HANNAH ALDRIDGE, Makeriet/Magasinet 11 september 2024
Det är bara knappt fem månader sedan jag upplevde den amerikanska sångerskan, gitarristen och låtskrivaren Hannah Aldridge live i Örebro. Då hade hon en kille vid sin sida men nu, på nya turnén, är det en tjej, Kate från Melbourne i Australien, som dekorerar låtarna med en ganska tuff elektrisk gitarr.
   Hannahs konsert hade ett tufft intro. ”I'm from Muscle Shoals!” ropade hon ut självsäkert innan låtarna drog igång med ett genomgående elektriskt sound som stundtals kändes lite för stort i den lilla lokalen. Och även hennes röst var vass och framåt men repertoaren var av sedvanligt hög och jämn kvalité.



HENNING, Makeriet/Magasinet 11 september 2024
Första kvällen på årets Live at Heart-festival blev väldigt koncentrerad till ett spelställe, Makeriet, och vi satt kvar mellan de båda konserterna för att invänta göteborgaren Henning. Han har åtskilliga album bakom sig av vilka den senaste, ”Cowboy från rymden”, släpptes för bara sex dagar sedan.
   Hennings kompband var förutom basisten inte tillgänglig så han hade lånat in de suveräna lokala musikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh som gav kompet en extra glans. Men det var ändå sångaren och gitarristen vid mikrofonen som stod i centrum. Han är en uppenbart flyhänt gitarrist och gav upprepade prov på sin skicklighet på sin blåa Stratocaster. Och låtmässigt fanns det flera guldkorn i hans repertoar.

Alla bilder: Carina Österling
HANNES AITMAN, Makeriet/Glashuset 11 september 2024
Den unge Västerås-sångaren Hannes Aitman var den första festivalkvällens största förväntning i min lilla värld. Han har ju under ett drygt år släppt ett antal starka singlar med enbart originallåtar som i slutet på auguisti resulterade i ett helt album med samma styrka i både catchy melodier och ett sound av amerikansk countryprägel plus en röst som lät både ärrad och vuxen. Och det måste beskrivas som överraskande att komma från en kille på drygt 20 år.
   Som kvällens avslutning på den stora Makeriet-scenen fanns det kanske lite för stora förväntningar ty ljudet gav inte hans röst full rättvisa och flera låtar drunknade i det ganska konventionella rockkompet. Däremot var det svårt att inte imponeras av hans låtmaterial där ”Dying for a name” och albumtitellåten ”Weak point” var kvällens höjdpunkter. Kanske kan sound och framförande bli bättre på torsdagseftermiddagens spelning på Kulturkvarteret 15:00?

/ Håkan

Live at Heart 2024: Invigning

Festivalorganisatörerna Martin Qvarfordt och Timmy Bjärnebro.


Trängsel på Live at Hearts mingelinvigning.

Bilder: Carina ÖsterlingMartin intervjuar Johannes Nilsson, en av grundarna av Live at Heart.


Två för mig bekanta ansikten satt och jämförde sina planer på årets upplaga av Live at Heart.

TORSDAG KL 19:00 11 SEPTEMBER sparkade den 15:e årgången av Live at Heart igång på allvar med levande musik på fyra scener i det centrala Örebro, Makeriet, Kvarteret & Co, Clarion Hotel och STÅ. Men först var det dags för invigning på Makeriet där mingel fick folk att prata med varandra fast dj Erik Wärlegård försökte överrösta all konstruktiv kommunikation med sin musik.
   Det var alltså mer mingel och musik än regelrätt invigning men efter drygt en timme ställde sig festivalgeneralen Martin Qvarfordt upp på scenen, presenterade sin kompanjon Timmy Bjärnebro och lät ett antal samarbetspartners uttala sig om festivalens viktiga funktion och dess positiva framtid.
   Det handlade också om festivalens 15 år långa historia och en av grundarna, Johannes Nilsson, gick upp på scenen ocg förklarade i korta fomuleringar hur Live at Heart en gång startade. Det kommer bli en höjdpunkt att höra Johannes, en gång rockmusikkonsulent på Scenit och en gång skivbutiksinnehavare Anders Damberg i en panelutfrågning på fredag kl 16 på Makeriet.
   I den enorma mingelträngseln dök det upp en av festivalens medverkande artister, Daniel Arteaga (se höger), som överlämnade ett litet visitkort och gärna ville prata om alla klockslag som han skulle framträda på Live at Heart. En trevlig kille från Västerås som skulle göra tre framträdanden på årets festival, STÅ just nu när jag skriver det här! Fredag kl 11:30 på Järntorget och fredag kl 21:30 på Clarion Hotel och på den sistnämnda konserten skulle han kompas av ett helt band.
   I minglet på Makeriet fanns det också många som satt och jämförde sina planer i Live at Hearts stora program (se ovan).
   Nu ska jag bege mig ut i vimlet och försöka komma in på lilla STÅ där Prinz Grizzley ska spela och sedan fortsätta tillbaka till Makeriet och konserter med Hannah Aldridge, Henning och Hannes Aitman.

/ Håkan

Live at Heart 2024: Laddat inför festival

ÄVEN I ETT JUST NU REGNIGT OCH HÖSTLIKT Örebro skiner solen – när festivalband och ackreditering är inhämtat på Kulturkvarteret. Och i år är det tryckta fysiska festivalprogrammet tillbaka. Hurra för det! Det är ju en viktig hjälpreda när man ska planera sin egen festival.

/ Håkan

Live at Heart, för 15:e gången

SÅ VAR DET ALLDELES STRAX, onsdag kväll, dags att sparka igång ännu ett Live at Heart, det 15:e i ordningen! Det är ju faktiskt fantastiskt att den här Showcase-festivalen har överlevt så många år och i så många olika skepnader. Från det blygsamma premiäråret 2010 via många stadigt växande år som jag 2014 gjorde en liten sammanfattning om, efter bara fyra år inför den 5:e festivalen.
   Jag har skrivit regelbundet från samtliga Live at Heart-festivaler, 2010 till 2023, och allt finns samlat under Håkans Pop-kategorin ”Live at Heart” på sidan till höger. Till dags dato sammanlagt 100 inlägg där jag har givit tips inför festivaldagarna, minutiöst bevakat det musikaliska utbudet, noterat händelser i och runt festivalen och framförallt genom åren recenserat ett otal konserter.
   Efter 2019-festivalen försökte jag rangordna de fem bästa konserterna på Live at Heart under tio år, från premiären till 2019. Visserligen en hårt orättvis lista, jämföra tio år gamla konserter med sådant som just hade inträffat är känslomässigt inte lätt, men ändå en bra bild på Live at Hearts första decennium.
   Nu har det gått fem år till och upplevelser har lagts till nya upplevelser. Inte minst har det varit några tuffa år för levande musik, pandemin slog ju till hårt 2020 och påverkade också 2021-festivalen. Men under senare år har Live at Heart utvecklats i en allt proffsigare riktning. Det kanske inte går att räkna i antalet scener och antalet artister, uppriktigt sagt har jag inte någon sådan koll, men det lilla jag har scrollat fram på årets program ser ju riktigt lovande ut.
   Min fru Carina, som förresten kommer fungera som min fotograf under årets Live at Heart-festival, håller just nu på att dammsuga urvalet artister och deras musik för att gallra och göra det enklare att uppleva festivalen. Återkommer med tips om kommande konserter.
   Det kortfattade tipset just nu är att jag inte kommer att missa Hannes Aitman och Hannah Aldridge ikväll, Svenska Kammarorkestern (wow!) och New Tivoli imorgon torsdag, SunYears på fredag och Meadows (på Örebro Slott!), Les Gordons (comeback!) och Waldemaar på lördag. För att nämna något kronologiskt. Före, däremellan och efter lär det dyka upp andra möjligheter i ett festivalprogram som till viss del liknar ett Greatest Hits med levande musik.

UTANFÖR DET FETA LIVE AT HEART-programmet dyker det upp en främmande fågel från Värmland, Göran Samuelsson, på en trädgårdskonsert på öster i Örebro på lördag kl 15 som jag vill tipsa om och även varmt rekommendera. Göran kommer direkt med sin gitarr från sitt Västra Ämtervik och framför några av sina bästa sånger kl 15:00 i Janne Rindars trädgård, Restalundsvägen 35. Och vi hoppas och tror på vackert väder.

/ Håkan

Biljett: Dire Straits 1979

DIRE STRAITS Olympen Lund 17 november 1979

Sverige-premiär för Dire Straits inträffade i Lund och följdes av fler konserter i landet, bland annat Stockholm en vecka senare (som jag också såg) men min konsertrecension ovan (länken) är från Lund. Det engelska bandet hade sommaren innan släppt sitt andra album, "Communique".

/ Håkan

Pretenders framkallade legendariskt sound

Foto: Thomas Pettersson




Foto: Jan Ola SjöbergChrissie Hynde stirrade ”min fotograf” Jan-Ola i ögonen och krävde att han tog bort mobilen...


Sångaren och gitarristen i The Picturebooks sjöng och spelade högljutt.

THE PRETENDERS
THE PICTUREBOOKS
Cirkus, Stockholm 9 september 2024
Min plats: Läktare Sida Höger, Rad Plats 773
Konsertlängd: 20:30-22:17 (107 min, The Pret) och 19:30-20:00 (30 min, The Pic)

BÄTTRE SENT ÄN ALDRIG, FÖR ATT UPPREPA ett gammalt ordspråk. Redan i december förra året köpte vi biljett till en Pretenders-konsert i Stockholm som skulle inträffa 9 mars. Men Chrissie Hynde fick problem med ett ben med operation som följd och bandets Europaturné sköts på framtiden. Det hann bli höst (dock med sommar/höst-temperaturer...) innan turnén sparkade igång i fredags och nådde den smakfulla konsertlokalen Cirkus på måndagskvällen.
   Pretenders 2024 är på ett ganska uppenbart sätt både nutid och historia. Försöker man analysera låtlistan är den koncentrerad kring de riktigt historiska låtarna, från debuten 1980, plus tunga bidrag från de två senaste albumen. Och absolut inte mig emot, när jag ser Pretenders idag vill jag på inget sätt bjudas på en nostalgisk konsert, var blandningen både brokig och underhållande om än inte helt utan några svackor i mina öron. Vilket mer berodde på mig, som trots allt inte hade en helhetskoll på Pretenders hela diskografi, än på det som utspelade sig på scen.
   Turnén, EU Tour 2024, har ju på förhand utlovat precis det, gamla hits och nya låtar i en smakfull kombination. Och vi i publiken fick precis den musikaliska menyn. Med ett band med Chrissie Hynde i spetsen som svängde hårdare och mer kompromisslöst än jag någonsin hade väntat mig.
   Minnet kring en Pretenders-konsert 1980 har levt i drygt 40 år som en av mina konserthistoriska största ögonblick men jag måste erkänna att måndagskvällens framförande slog den upplevelsen med marginal. Och det ska väl inte vara en överraskning. 1980 var bandet, med den klassiska sättningen medf James Honeyman Scott på gitarr, faktiskt skivdebutanter ute på sin första stora turné.
   Starten på konserten var extremt explosiv med de två första låtarna från det aktuella albumet ”Relentless”. En sorts flygande start i 140 där energin både tempo- och ljudmässigt sköljde över ett fullsatt Cirkus. På ett ovanligt överraskande sätt hörde jag det klassiska Pretenders-soundet, som presenterade bandet 1979/80, fast Chrissies bandmedlemmar är betydligt yngre än henne.
   Det har passerat oändligt många olika kompband och ännu fler musiker bakom henne sedan starten men i James Walbourne har hon hittat en gitarrist som dessutom är hennes kreativa samarbetspartner sedan 2008. Tillsammans har de exempelvis skrivit samtliga låtar på senaste albumet. James var kvällens klart mest framträdande instrumentala ryggrad men han kanske vid några tillfällen kliade på sitt älsklingsinstrument alltför mycket.
   Vid sidan av James fanns det ytterligare hårt arbetande musiker, basisten David Antony Page och trummisen Kris Sonne, som gav soundet sin ultimata prägel.
   Repertoaren utvecklade sig från de inledande fyra låtarna från de två senaste albumen via en brokig blandning av låtar från hela den långa karriären till en slutlig tyngdpunkt med uppenbara hits. Höjdpunkten ”Middle of the road” bland extralåtarna spetsades med Chrissie på ett vilt ljudande munspel.
   Pretenders genombrottslåt från 1979, Ray Davies-coverlåten ”Stop your sobbing”, fick en framträdande roll som första extralåt men i övrigt saknade jag faktiskt tidiga hits som ”Brass in pocket”, ”Message of love” och ”Talk of the town”.
   Chrissie Hyndes röst är varken kraftfull eller speciellt stark men var fortfarande så oemotståndligt läcker och personlig genom hela konserten. Förbi både genuina rocklåtar och smäktande ballader.
   Hon var också på hugget kring det fotoförbud som ingen i publiken visste om. Till eexempel gav hon ”min fotograf” Jan-Ola en rejäl åthutning när han höjde mobilen mot henne. Annars var hon på ett strålande humör.
   Att konsertkvällen inleddes med ett förband var en annan sak som vi i publiken överraskades med. The Picturebooks, ett tyskt band som bor i USA, tangerade både gnisslande industrirock och tung hardcore (duon beskrivs i välkända kretsar som ”bikerbluesrockband”) och var huvudsakligen ett onödigt oväsen. Och lyckades massakrera Bruce Springsteens ”State trooper” på vägen till finalen.


Pretenders låtar:
Losing My Sense of Taste
A Love
Hate for Sale
Turf Accountant Daddy
Kid
The Buzz
My City Was Gone
The Losing
You Can't Hurt a Fool
Don't Cut Your Hair
Thumbelina
Back on the Chain Gang
Private Life
I Think About You Daily
Biker
Time the Avenger
Junkie Walk
Don't Get Me Wrong
Let the Sun Come In
Precious

Extralåtar:
Stop Your Sobbing
Middle of the Road

Extra extralåt:
I'll Stand by You

Extra extra extralåt
Mystery Achievement

/ Håkan

Compilation: Can´t start dancin´

"Can't start dancin'" (Stiff/Sounds, 1978)

ENDA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG ÄGER den här skivan är en enda udda inspelning av en Mickey Jupp-låt, mer om det lite senare. Skivan i övrigt är en studioinspelad samlingsskiva med en skara Stiff-artister som just då (1978) var ute på en paketturné i England med namnet ”Be Stiff tour '78”. Jag har beskrivit turnén lite mer detaljerat i samband med den unika ”Be Stiff tour”-skivan som släpptes i januari 1979.
   Hösten 1978, närmare bestämt 6 oktober, gjorde det engelska skivbolaget Stiff sin kanske allra största marknadsföringsanpassade satsning när de på samma datum släppte fem album på olika färgade vinyl med Mickey Jupp, Lene Lovich, Wreckless Eric, Jona Lewie och Rachel Sweet. En artistkonstellation som fyra dagar senare gav sig ut på ovannämnda tågturné.
   ”Can't start dancin'” var ingen skiva som gick att köpa i skivaffären utan var ett samarbetsprojekt tillsammans med den engelska musiktidningen Sounds där det publicerades en kupong som läsarna kunde klippa ur och byta till sig detta album. Satsningen kostade Stiff £35.000... men fick stor uppmärksamhet.
   I sedvanlig ordning återfinns det några typiska Stiff-klassiska uttryck på skivomslaget. Bland annat ””To ensure the highest quality reproduction it is usual to take the album out of its sleeve”...
   På ytan ser albumet ut att vara en konventionell samlingsskiva med olika artister men när man närmar sig innehållet finns det flera exklusiva och rent unika detaljer. Jona Lewies skojfriska låt ”Denny Laine's valet” finns inte alls med på hans då aktuella album ”On the other hand there's a fist”. Wreckless Erics ”Semaphore signals” finns inte med på hans ”The wonderful world of Wreckless Eric” utan är hämtad från b-sidan till den ett år gamla klassiska ”Whole wide world”-singeln.
   Den 16-åriga amerikanska sångerskan Rachel Sweet skivdebuterade på Stiff men hennes bidrag på den här skivan, ”I'll watch the news”, finns inte med på hennes ”Fool around”-album. Detsamma med den amerikanska sångerskan Lene Lovichs låt ”Monkey talk” som inte heller finns med på ”Stateless”.
   Det ska poängteras att alla de här ovannämnda extralåtarna tillhör den kuriosa delen av artisternas diskografi och gör inte några stora avtryck på skivan.
   The Rumour-låtarna är hösten 1978, när ”Can't start dancin'” släpps, exklusiva ty Graham Parkers kompgrupp på egen hand, som för övrigt skivdebuterade 1977 på albumet ”Max”, gör inte sin Stiff-debut förrän 1979.
   Nu till russinet i kakan på skivan: Mickey Jupps Gary Brooker-producerade version av ”You made a fool out of me” som inte finns med på hans uppmärksammede "Juppanese"-album. Låten producerades i samband med ”Juppanese”-inspelningarna men låten släpps inte officiellt förrän 1979 i en av Lol Creme/Kevin Godley sönderproducerad version på Jupps nästa album ”Long distance romancer”. Här får vi intensivt innerlig sång av Jupp, fint körande (Jupp/Brooker?) och Chris Spedding höjer temperaturen med sin elgitarr.
   Att Ian Durys två låtar från en 1977-singel får väl tillskrivas den kommersiella ambitionen med ”Can't start dancin'”.

A1. Ian Dury And The Blockheads: Sex & Drugs & Rock & Roll
A2. Ian Dury And The Blockheads: Razzle In My Pocket
A3. Mickey Jupp: Making Friends
A4. Mickey Jupp: You Made A Fool Out Of Me
A5. Jona Lewie: Denny Laine's Valet
A6. Jona Lewie: I'll Get By In Pittsburgh
A7. Wreckless Eric: Semaphore Signals
B1. Wreckless Eric: I Wish It Would Rain
B2. Rachel Sweet: I'll Watch The News
B3. Rachel Sweet: Cuckoo Clock
B4. Lene Lovich: Monkey Talk
B5. Lene Lovich: Momentary Breakdown
B6. The Rumour: All Fall Down
B7. The Rumour: Loving You Is Far Too Easy

/ Håkan

Krönika: November 1973

I oktober 1961 hade det populära radioprogrammet Tio i Topp premiär på Sveriges Radio men i november 1973 var programmets dagar räknade. Jag skrev då en text om varför vi inte kommer sakna ett program som röstas fram av en publik. Och tyckte att försäljningslistan Kvällstoppen gav en mycket mer rättvis bild av populär musik.
   Efter nästan tolv år försvann Tio i Topp och jag minns inte speciellt många protester. Sista programmet sändes 29 juni 1974 och Tio i Topp toppades den veckan av The Rubettes med "Sugar baby love".
   Kvällstoppen, som jag alltså tyckte var en mycket mer rättvis lista, upphörde i augusti 1975.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1973.
 
TIO I TOPP VAR TÄNKT SOM EN LEK
men snart upptäcktes flera fuskkampanjer!

TIO I TOPP KOMMER SOM BEKANT att upphöra helt sommaren 1974. Bra, tycker säkert det största flertalet. Synd, säger betydligt färre. Tio i Topp, som startade 1961 har, ju äldre programmet blivit, fått motstå alltmer ökade protester.
   Programmet hade, när det startade för drygt 12 år sedan, en stor funktion att fylla som popmusikspridare. Det var från början menat som en lek, men övergick i mitten på 60-talet till blodigt allvar då flera fuskkampanjer upptäcktes. En plats på listan vid den tidpunkten betydde mycket för en svensk popgrupp.
   Samtidigt som LP-skivan blev mer omtyckt i början på 70-talet, då flera grupper och artister specialiserade sig på LP-produktioner och en del upphörde helt med singelutgivningar. Det är som bekant endast singelutgivningar som testas till Tio i Topp. En regel som är gammalmodig i dessa LP-skivtider då skillnaden mellan antalet LP- och singelutgivningar inte är stor och blir allt mindre.
   Resultatet har också blivit att de succéer som tillkommit på Tio i Topp har i de allra flesta fallen varitr med utpräglade singelartister av typ Osmonds, Albert Hammond, Ricky Wilde, Dawn, Bonnie St Clair och Chicory Tip för att nämna några av årets mest vanliga Tio i Topp-artister.
   Att det sedan på långa vägar är samma publik som lyssnar på de röstningsprogrammen Tio i Topp och Svensktoppen och de som köper skivor redovisas på radions tredje lista Kvällstoppen. Där dominerar LP-skivorna starkt och utvecklingen pekar mot allt fler album med allt fler udda artister.
   Kvällstoppen är alltså den mest rättvisa skivlistan av radions tre. Där samlas underlaget till listan in via telefonrapporter med skivaffärer runt Sverige. Det är en försäljningslista där skivköparna bestämmer skivornas popularitet. En lista som jag personligen skulle vilja se utökad till 30 platser där det skulle finnas ett ännu mera utbrett musikutbud.
   Skivköparna upptäcker alltmer udda och intressanta artister. Artister som man bara för några år sedan aldrig trodde sig kunna få se på en svensk försäljningslista. Bara i år har artister som Mahavishnu Orchestra, med den engelsks bluesgitarristen John McLaughlin, Pink Floyd, David Bowie, och hans nära vän Lou Reed gjort debut på listan.
   Det finns förstås ytterligare många artister som man skulle vilja se på en svensk försäljningslista men att vi onekligen på detta område är på väg åt rätt håll bevisas av att inte alla i detta land tycker om Osmonds, Sweet, Chicory Tip, Gary Glitter och Suzi Quatro. Vår musiksmak är betydligt bredare!

/ Håkan

Biljett: Eric Clapton 1980

ERIC CLAPTON Hovet Stockholm 27 september 1980

Recensionen av Eric Claptons konsert delade plats med The Undertones som hade spelat i Stockholm kvällen innan. Clapton-turnén marknadsförde livealbumet "Just one night" som hade släppts samma vår.

/ Håkan

Göran Fristorp (1948-2024)

MITT MUSIKINTRESSE, MED POP OCH ROCK, har inte haft så mycket gemensamt med GÖRAN FRISTORPS seriösa karriär som gitarrist och sångare. Men när jag tidigare idag fick höra att han hade gått bort väcktes gamla goda minnen till liv om både hans tidiga 70-tals-skivor och hans anspråkslöst präglade artistliv i övrigt.
   På tv såg jag just att meddelandet om hans död ackompanjerades med filmbilder från Görans och Claes af Geijerstams framträdande på 1973 års internationella schlagerfestival när de framförde ”Sommaren som aldrig säger nej” på engelska, ”You're summer”. Det kanske var Görans största kommersiella ögonblick men han har genom åren gjort så mycket mer och viktigare saker.
   Göran, som hade sina rötter i Örebro och utanför (Närkes Kil), började tidigt spela i popband (Youngsters) och började därmed utvecklas som gitarrist vilket fick sin seriösa fortsättning när han gick ett år på Framnäs Folkhögskola och sedan Musikhögskolan i Göteborg.
   Innan dess spelade han med Kerstin & Greger Limited, med bland annat Kerstin Wretmark och Greger Agelid, som var en akustisk grupp influerad av Simon & Garfunkel. Gjorde en singel med två Bob Dylan-låtar, "Be your baby tonight” (som de hade döpt om den till) och ”I shall be released” men då hade Göran lämnat gruppen.
   Men fortsatt samarbete med Kerstin resulterade 1970 med albumet ”Sympathy” som var Görans debut på skiva. Engelsk titel men skivan innehöll enbart låtar på svenska, övervägande covers, och var inspelad med Lasse Samuelssons Orkester. Albumtiteln syftar på den svenska översättningen av Rare Birds hitlåt ”Sympathy” som på duons skiva hette ”I samma båt”.
   Efter duons uppbrott fick Görans solokarriär vänta några år. bland annat tog Eurovision-framgångarna med Malta 1973 all tid. Det var ett samarbete med Claes af Geijerstam som hade börjat några år innan när de turnerade som duo.
   1974 debuterade Göran Fristorp som soloartist med albumet ”Egna låtar” som jag faktiskt recenserade i Nerikes Allehanda i april 1974. Under rubriken ”En seger för en fin artist” skrev jag bland annat att ”Han sjunger med sedvanlig skärpa i såväl snabba som långsamma låtar. Som gitarrist får han visa sitt blixtrande och njutbara fingerspel.” En genomgående positiv recension och döm av min förvåning när jag plötsligt fick ett telefonsamtal från Göran där han ville tacka för de fina orden!
   Jag recenserade även de kommande två albumen med Göran. På ”En luffare som jag” där han med Leif Strands Kammarkör och geniala musiker (Arne Domnerus, Rune Gustafsson och Bengt Hallberg med flera) tolkar Nils Ferlin.
   På ”Lyxlir” (1975) fortsatte Göran Fristorps väg till den seriösa delen av showbusiness där han genom åren fått ett djupt erkännande både med julsånger och kyrkokonserter. Och då ska vi ändå komma ihåg att han innan solodebuten 1974 spelade i dansbandet Humlor & Bin och turnerade sommaren 1975 med Nature som kompband.
   Göran Fristorp avled idag 3 september 2024.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.