Blogginlägg från 2018-09-21

I min skivhylla: Electric Light Orchestra

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: A new world record (United Artists/Jet UA-LA679-G)

Release: Oktober 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Electric Light Orchestras "Face the music" (1975) och "Out of the blue" (1977).

DET RÅDER VÄL INGEN SOM HELST TVEKAN om att Electric Light Orchestras dubbelalbum "Out of the blue" från 1977 är russinet i kakan i bandets hela diskografi. Varken förr eller senare lyckades Jeff Lynne & Co tangera den kommersiella kvalitetsnivån på ett tydligare sätt. Den fantastiska låtskatten, det oerhört personliga soundet och popmusiken på hög nivå fick mig att inkludera skivan på min Topp 70-lista över 70-talets album. Visserligen går det kanske att diskutera om skivans 64-placering var i blygsammaste laget och just nu känns det så.
   Electric Light Orchestra, eller ELO som bandet populärt och just 1976 även officiellt började använda som vedertaget gruppnamn, tillhörde inte bara topparna bland 70-talets poppigaste band utan var produktiva som fÃ¥ andra. I stort sett varje Ã¥r pÃ¥ 70-talet släppte det bokstavligen stora bandet ett album. Inte alltid med samma jämna och starka material som pÃ¥ "Out of the blue" men varje skiva hade sina självklara höjdpunkter.
   När jag skulle analysera nästa hyllfavorit bland mängden av ELO-skivor finns det mÃ¥nga skivor att välja bland men idag gör jag det enkelt för mig och tar albumet frÃ¥n Ã¥ret innan ovannämnda favorit, "A new world record" som släpptes i oktober 1976. Jag rÃ¥kar ha den amerikanska pressningen (frÃ¥ga mig inte varför) som kom ut den mÃ¥naden i USA. I bandets hemland England släpptes albumet en mÃ¥nad senare 1976 (frÃ¥ga mig fortfarande inte varför...).
   För mig hade Electric Light Orchestra varit en favorit sedan första albumet 1971 när det främst var Roy Wood frÃ¥n The Move som styrde och ställde i gruppen och spelade en rad olika instrument i bandet. Det var ändÃ¥ kollegan frÃ¥n The Move, Jeff Lynne, som skrev den mycket fina singellÃ¥ten "10538 Overture". Redan till bandets andra album lämnade Wood över taktpinnen helt till Lynne och koncentrerade sig själv pÃ¥ sitt nya spektakulära bandet Wizzard.
   Electric Light Orchestra hade frÃ¥n start klassiska instrument i sin sättning. Först var det Roy Wood som spelade alla, ur popperspektiv, udda instrument. Men när Lynne blev ledaren började han omge sig med bÃ¥de konventionella rockmusiker plus klassiskt skolade instrumentalister och plötsligt var bandet även en liveattraktion.
   Det gjorde att bandets storlek ökade frÃ¥n fyra till sju man. En konstellation som under de tidiga 70-talsÃ¥ren hade en fast kvartett i mitten medan musikerna pÃ¥ de klassiska instrumenten ändrade utseende för varje skiva. FrÃ¥n 1975, under de mest framgÃ¥ngsrika Ã¥ren, frÃ¥n "Face the music" (1975) via "A new world record" till "Out of the blue", hade bandet samma stabila sättning.
   Trion Lynne, Bev Bevan (trummor) och Richard Tandy (keyboards) plus basisten Kelly Groucutt och de bÃ¥da cellisterna Melvyn Gale och Hugh McDowell och violinisten Mik Kaminski var alltsÃ¥ varma i kläderna när inspelningen till "A new world record" inleddes i juli 1976.

INSPELNINGSFÖRFARANDET UPPREPADES I DETALJ från skivan innan, "Face the music", då München-studion Musicland användes med teknikern Mack (Reinhold Mack) och arrangören Louis Clark åter på plats. Ett recept som i sin helhet kom att användas igen till mästerverket "Out of the blue". Chefsideologen och bandledaren Jeff Lynne ville de här åren inte överraska sin publik utan bara förädla sin popmusik för varje ny skiva.
   I takt med framgÃ¥ngarna ökade givetvis resurserna och antalet instrument i den allt större maskinparken. Storleken pÃ¥ arrangemangen likasÃ¥ ty framgÃ¥ng föder framgÃ¥ng och dÃ¥ växer ständigt budgeten. Men pÃ¥ "A new world record" är det fortfarande en mix av teknik och väl genomarbetade arrangemang men ocksÃ¥ snillrikt skrivna melodier som har sina rötter lika mycket i klassisk pop som gammal rock'n'roll. De senare influenserna har följt med sedan 1973 när bandet gjorde sin egen men fortfarande personligt rockiga version av "Roll over Beethoven".
   PÃ¥ "A new world record" är det "Do ya" som har sitt släktskap i rakt nedstigande led till Chuck Berry och Jerry Lee Lewis. Det är ett överraskande val av lÃ¥t ty 1976 var den fyra Ã¥r gammal och redan inspelad av The Move och utgiven pÃ¥ en icke speciellt kommersiellt framgÃ¥ngsrik singel. Men Lynne tar här alltsÃ¥ upp sin gamla lÃ¥t och fläskar pÃ¥ lite med bÃ¥de taktkänsla, rytmer och arrangemang.
   I övrigt är det pop och ballader som dominerar pÃ¥ "A new world record" som genererade tre hyfsade singelhits, ibland sönderspelade "Livin' thing", "Rockaria" och "Telephone line", som jag gärna hoppar över när jag letar efter det mest spännande pÃ¥ skivan. Operarösten (walesiska sopransÃ¥ngerskan Mary Thomas) blir lite väl pretentiöst och telefonrösten i "Telephone line" är lite för förutsägbar. "Livin' thing" är rent objektivt en perfekt poplÃ¥t men har med Ã¥ren inte Ã¥ldrats med stil.
   Nej, dÃ¥ tycker jag nog lÃ¥tar som "Tightrope" (utom det pompösa introt), "Misson (a world record)" och "Shangi-La" (med den intressanta textraden "faded like the Beatles on Hey Jude") stÃ¥r sig bra fast de inte är sÃ¥ spektakulärt utformade. Däremot är en majoritet av lÃ¥tarna pÃ¥ albumet föredömligt korta och du spelar igenom hela albumet pÃ¥ blott 36 minuter.
   "A new world record" blev skivan där den färgglada tefatsliknande logotypen introducerades och som sedan följde med automatiskt till "Out of the blue"-skivan när bÃ¥de scenkonstruktion och albumomslag konstruerades som en rymdstation. Den berömda logotypen designades av John Kosh som faktiskt är engelsman men har genom Ã¥ren jobbat med otroligt mÃ¥nga amerikanska artisters skivomslag.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.