Blogginlägg från 2016-09-03

Bästa eller tröttaste kvällen?

Foto: Anders ErkmanÖrebros The Bloakes tillhörde topparna på förra årets festival. Kan det bli likadant i år?

LÖRDAG ÄR ALLTID BÄSTA KVÄLLEN på Live at Heart - men också den tröttaste. När den sinande orken på avslutningskvällen har öppet slagsmål med entusiasmen brukar det framåt 24-slaget finnas negativa beslut i luften som ibland slutar med några konserter som är mycket lägligt placerade på vägen hem. Prioriteringen handlar mer om var konsertlokalen ligger än har rent musikaliska argument.
   Men ännu sÃ¥ länge är vi i planeringsstadiet och dÃ¥ är det en glädje för mig att meddela att jag ska inleda konsertkvällen med att äntligen se (och höra!) den sedan en vecka tillbaka omtalade Örebrokvintetten Les Gordons.
   Har ännu inte hört nÃ¥gra rykten om deras torsdagskonsert pÃ¥ Scandic Elvy men är övertygad om att dagsformen för den sÃ¥ numera hajpade gruppen är pÃ¥ topp. Och för mig har de och framförallt tekniken stor revansch att utkräva efter förra Ã¥rets debacle pÃ¥ Rosengrens Skafferi. DÃ¥ strejkade sÃ¥ngmikrofonen och förkortade deras framträdande till 20 minuter. Den gÃ¥ngen hade bandet dessutom bara en kvällsspelning pÃ¥ festivalen.
   Jag bläddrar vidare i Live at Hearts första tunna programblad frÃ¥n 2010 och redan dÃ¥ fanns Les Gordons i startfältet fast under namnet The Gordons. Indiepop är bandets officiella genrebeteckning men jag vill mer detaljerat beskriva soundet som gitarrintensiv powerpop. Visst lÃ¥ter det mer lockande?
   I konkurrens med DSH5, som David Södergrens Hot Five nu vill bli kallade, (som jag har sett sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger tidigare) och Emma Rapp fortsätter jag festivalkvällen med gotlänningarna i Lazy Afternoon där americana i deras fall stÃ¥r för texmex, cajun och rock'n'roll.
   I nästa timme stÃ¥r det ocksÃ¥ och väger, mellan dansken Aske Jacoby, vars goda rykte börjar fästa även pÃ¥ mig, och lokala Roanokeans som är tre medlemmar frÃ¥n The Winchester Widowmakers i ett akustiskt set. Eller ska jag helt enkelt satsa pÃ¥ otippade Helsingborgs-killen Buford Pope (Mikael Liljeborg), country som gränsar till rock och lÃ¥ter bra pÃ¥ inspelningarna om han nu har hela bandet med sig.
   Ã„ven nästa timme pendlar det just nu osäkert i mitt val mellan amerikanen Graham Weber och BorÃ¥s-bandet Mikael Persson & Rigolettos. I valet mellan en ensam artist och att stanna kvar i samma lokal (Nikolaikyrkan) eller sÃ¥ dags pÃ¥ kvällen gÃ¥ vidare till ett häftigt folkrockband kan det bli det senare.
   Sedan vill jag nog avsluta kvällen och hela festivalen pÃ¥ topp med Örebro-bandet The Bloakes som enligt min Ã¥sikt gjorde festivalens tredje bästa konsert förra Ã¥ret. En konsert, som hamnade högt pÃ¥ min Ã¥rsbästalista över konserter i Örebro 2015, med 60-talsinriktat sound men lÃ¥ngt ifrÃ¥n nÃ¥got nostalgidravel. Snarare ett eko av Traffic och Doors. Ingenting borde kunna gÃ¥ fel, eller hur?
   Bland övriga artister som uppträder under lördagskvällen som jag vill rekommendera finns Kaurna Cronin, Kris Gruen och Cary Hudson.

/ HÃ¥kan

Intressant men ändå lite spretig festivalkväll

The Bland.


Josef Eriksson i Northern Indians.


By The Bluebird.

Alla bilder: Anders ErkmanLudwig Hart & the Rumours.

Foto: Carina ÖsterlingI'm Kingfisher.

FÖRSTA HELGKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 2016 blev på många sätt en lite ojämn och spretig festivalfredag. Kvalitén på det jag hade planerat att se gick upp och ned, mest upp givetvis, men soundmässigt hade kvällen inte det naturliga flytet när man enligt någon oskriven lag börjar lite lugnt och nedtonat och slutar med berusande rockmusik. Inte heller logistiskt var kvällen så välplanerad att jag vid några tillfällen fick ta hjälp av cykeln för att hinna mellan några scener, från det nordligaste spelstället (Kulturhuset) till det sydligaste (Scandic Grand) tog det blott några minuter. Påminner mig om när en av Örebros skickligaste musiker, gitarristen Simon Nyberg, för några år sedan förklarade för mig att det viktigaste instrumentet på den här festivalen är en fungerande cykel.
   Rootsy-scenen, Kulturhuskällaren alltsÃ¥, ligger lite avlägset jämfört med övriga platser pÃ¥ Live at Heart. Genom en inte helt vetenskaplig undersökning kunde jag igÃ¥r konstatera att just källaren pÃ¥ Kulturhuset var lite mindre besökt än andra platser pÃ¥ festivalen. Rootsys gediget intressanta program lockade inte sÃ¥ mycket folk pÃ¥ de tre konserter jag besökte. Jag tror det berodde mer pÃ¥ det geografiskt problematiska läget än nÃ¥got annat. Synd för det är den överlägset bästa konsertlokalen pÃ¥ hela festivalen men som ändÃ¥ inte lockar den spontanpublik som kanske är nödvändigt pÃ¥ en festival av Live at Hearts prägel.
   Sedan fick vi pÃ¥ kvällen, eller snarare natten, uppleva en snopen tom scen pÃ¥ Scandic Cupole där Inverness-bandet Lional skulle spela. I efterhand har jag hört att de spelade men det mÃ¥ste ha hänt drygt en halvtimme efter utsatt tid.
   Fredagen fortsatte vara festivalen för viktiga och intressanta möten. Som när jag träffade de tvÃ¥ killarna i Northern Indians pÃ¥ toaletten strax innan giget pÃ¥ Rootsy-scenen och skrämde livet ur Josef Eriksson och John Andersson när jag förklarade att de pÃ¥ förra Ã¥rets Live at Heart gjorde festivalens bästa konsert enligt mig. Men skivbolagschefen HÃ¥kan Olsson tyckte min kommentar var okej: "Det är bra, skapar lite press".
   PÃ¥ väg till toaletten, ett av naturliga skäl välbesökt ställe under festivalen, pÃ¥ Scandic Grand stötte jag ihop med delar av norrländska Crash N Recovery som snart ska spela in en singel och jobbar för fullt med att skriva material till nästa album. Deras första, "Deep in the woods", var ju en liten fräsch countrypärla.

THE BLAND: Konserthuset
Utan konkurrens från någon annan scen på Live at Heart kunde Örebro/Uppsala-bandet The Bland dra en respektabelt stor publik till Konserthusfoajén. Som första band hade de obegränsat med tid att ställa in ljudet, medan vi för övrigt åt en läcker och smakfull tapasmiddag på restaurangen där. Det lät både ljuvligt vackert om de lugnare låtarna och klockrent kraftfullt om bandets hårdare repertoar. Jag är fortfarande störd av bandets fantastiskt flexibla framträdande 2014, när de frekvent bytte instrument med varandra och var allmänt mycket personliga, och är inte till hundra procent överens med bandets låtmässigt mer kommersiella framtoning.
   Men det hindrade mig inte frÃ¥n att konstatera att det här givetvis var ett starkt framträdande frÃ¥n sexmannagruppen som pÃ¥ varje instrument, plus sÃ¥ng, har en viktig medlem. SÃ¥ duktiga och instrumentalt skickliga att de lyckades dra ut sista lÃ¥ten till ett lÃ¥ngt, lÃ¥ngt jam med Ã¥tskilliga soloeskapader som möttes med stor jubel pÃ¥ slutet. Men vad jublade publiken Ã¥t? Ett skickligt genomförd konsert? Eller att den lÃ¥nga utdragna ibland jazzmässiga arrangemanget äntligen tog slut?

NORTHERN INDIANS: Kulturhuset B-salen
Duon från Piteå gjorde alltså förra årets bästa konsert på Live at Heart så i år, efter ytterligare ett album ute ("No shelter in sight"), var vi nästan beredda på en ännu starkare konsertupplevelse. Och det fick vi till viss del, inte minst tack vare sångaren Josef Erikssons alldeles sanslöst roliga mellansnack som hade ren stand up-klass men så är han också son till Ronny Eriksson. Och för att verkligen understryka att duon nått nästa nivå som artister stod de nu också upp när de levererade sin lågmälda men väldig välformulerade repertoar både till sång och text.
   Med dubbelt sÃ¥ stor repertoar i bagaget saknade vi naturligtvis vi än mer bra lÃ¥tar men fick ändÃ¥ höra fina versioner av "In a losing streak", "Shameful behavior" och "Way up north". Den sistnämnda lÃ¥ten tyckte Josef kunde blir den nya nationalsÃ¥ngen när Norrland snart sliter sig loss frÃ¥n Sverige och bildar en egen nation. Vilket i sin tur skulle betyda att duon dÃ¥ även kunde göra utlandsturné i framtiden.

BY THE BLUEBIRD: Kulturhuset B-salen
I det svåra valet bland Rootsy-favoriter valde jag bland försommarens skivor Gustav Leeb-Lundbergs projekt By The Bluebird före Lowbird Highbird och tänkte likadant igår när det var dags för båda banden att spela live på Live at Heart. Kanske gjorde jag bort mig men det kommer jag aldrig att få veta ty under Lowbird Highbirds konserttid befann jag mig långt bort i södra Örebro.
   By the Bluebird är ett solokoncept som imponerade sÃ¥ smÃ¥tt pÃ¥ skiva men pÃ¥ scen blev lite väl slätstruket fast nÃ¥gra lÃ¥tar tveklöst hade bÃ¥de karaktär och potential. Leeb-Lundberg ledde ett band med fyra ungdomar som var duktiga men lite anonyma. Speciellt när Leeb-Lundberg framförde "Remembering Hanna", konsertens bästa lÃ¥t, helt själv med överflödiga musiker som publik. "What's the deal withg mediocrity" sjöngs det i en lÃ¥t. Just det, vad är meningen?

LUDWIG HART & THE RUMOURS: Saluhallen
En snabb promenad från den stilla lyssnande publiken i Kulturshuskällaren till ett överfyllt pratglatt Saluhallen var det inte bara 15 minuter. Konsertmiljön blev plötsligt en ren rockklubb till som gjorde chockeffekt på Saluhallens konventionella gäster när Ludwig Harts överstyrda Neil Young-inspirerade elgitarr slog ned som en blixt i fredagsmyset.
   Det fanns givetvis lite rockpublik i baren som liksom jag älskade varje sekund i denna tillfälliga kommandoattack men de konventionella bargästerna satte sina talade repliker i halsen utan att nÃ¥gon kunde lyssna.

THISELL: Kulturhuset B-salen
Kvällens mest personliga och kanske bästa konsert. Jag skriver kanske för det tar lite tid att smälta Peter Thisells lågmälda sånger, ännu mer tysta mellansnack och arrangemang som med knapp styrfart engagerade på det där mänskligt personliga sättet jag och många med mig älskar.
   Thisell är ett flexibelt projekt som ibland kan innehÃ¥lla upp till tio personer men var för kvällen en duo, sÃ¥ngaren och lÃ¥tskrivaren Peter med sin 12-strängade gitarr och violinisten Karin Wiberg som ocksÃ¥ körade. MÃ¥nga säregna visor som i sin lugna framtoning hade bÃ¥de magi och en enorm dignitet fast de ibland saknade bÃ¥de refräng och utÃ¥triktade arrangemang. Nya albumet "II" släpps om tvÃ¥ veckor utan att Peter kunde förmÃ¥ sig att förklara att skivan redan fanns till försäljning bara nÃ¥gra meter bort.

I'M KINGFISHER: Scandic Verandan
Från en personlig själ till en annan i en helt annan miljö. I'm Kingfisher, ornitolog från Lund vilket förklarar Thomas Jonssons artistnamn, var den där annorlunda singer/songwritern som man ibland efterlyser när genren är överbefolkad med artister som låter likadant och uppför sig på ungefär samma sätt.
   Jonsson hade en märklig fingersättning pÃ¥ gitarren när fyra fingar intensivt for över strängarna. Han kanske ägnade lite väl mycket energi Ã¥t gitarrspelet och lät sÃ¥ngen, där han visade sig ha en personlig röst, stÃ¥ tillbaka. När han sedan förklarade att en skiva skulle komma till vÃ¥ren, "nÃ¥gon vÃ¥r" tillade han, medan han skruvade pÃ¥ gitarren, "lite pÃ¥ mÃ¥fÃ¥" som han sa, och när han lite ofokuserat pratade med sig själv förstod vi att vi hade upplevt nÃ¥got riktigt annorlunda.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.