Blogginlägg från 2010-08-30

#33/70: "Tracks on wax 4"

DAVE EDMUNDS: Tracks on wax 4 (Swan Song, 1978)

Nu känns det som att den här listan verkligen börjar närma sig de genuina favoriterna. Som om varje kommande skiva på listan skulle kunna vara bland de tio första beroende på dagsform hos den som har bestämt ordningen (det vill säga jag). Dave Edmunds klassiska album från 1978, ”Tracks on wax 4” har ju styrkan i varje detalj, precis som de övriga skivorna som är kvar att avslöjas, att tillhöra den exklusiva skaran.
   Så sent som i somras, över 30 år sedan skivan släpptes, lärde jag mig att skivan faktiskt heter ”Tracks on wax 4”, med just en fyra på slutet. Jag har alltid enbart kallat den ”Tracks on wax”, och i folkmun har den väl också hetat så genom åren, och faktum är att även på den recension, från Melody Maker, som jag hittar i skivkonvolutet saknar titeln en fyra. När jag sedan letar upp min egen recension från september 1978, när skivan släpptes, har även jag missat 4:an i titeln. Visuellt gömmer sig den stora och lilla fyran långt ner på skivomslaget. Men idag när rockhistorien ska återberättas korrekt är titeln på Dave Edmunds fjärde album ”Tracks on wax 4” och inget annat.
   Bandet Rockpile, med Edmunds, Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams, hade bildats under 1976 och turnerade flitigt men kunde av kontraktsproblem inte ge ut skivor under det namnet förrän 1980. Men på den här skivan gör Rockpile sin kollektiva premiär utan att gruppnamnet nämns förutom i ”Produced by Dave Edmunds for Rockpile Productions” på omslaget, precis likadant som på "Get it" året före.
   Den sättningen skulle sedan figurera på flera skivor med Nick Lowe, Dave Edmunds och Carlene Carter under de här åren. De få extramusikerna Gerry Hogan, pedalsteel, och Pete Kelly, piano, på ”Tracks on wax 4” hade marginell betydelse för soundet.
   Recensionen i Melody Maker inleds med den övertygande beskrivningen ”This is an album that burns from beginning to end, eclipsing even the raging rock ’n’ rollof Edmunds last album, ”Get it”. It’s an album that has the fabled Rockpile cornered on plastic for the first time. An album that starts on a high and gets higher by the second. What more do you want from life?”.
   Själv var jag inte mindre positiv. Under rubriken ”Rock, rock, Rockpile” skrev jag bland annat: “Edmunds befinner sig just nu i sin tveklöst mest kreativa period. Förut gjorde han det mesta själv på sina skivor men nu har han en grupp som förstår att kompa honom, Rockpile. Han har minskat de rena plagieringarna och istället försöker han skriva låtar som om de gjordes på Presleys, Hollys eller Cochrans tid. Han har lyckats”.
   ”Dave Edmunds är entusiasm till skillnad från en massa halvfigurer som Sha Na Na och Darts som enbart förstör det goda musikaliska arvet 50-talet än i dag representerar. Edmunds har en häpnadsväckande friskhet” .
   Edmunds har skrivit eller delvis skrivit fyra låtar på den här skivan och det är rekord för alla soloskivor från Edmunds. Om man inte räknar med ”Information”, som också hade fyra Edmunds-kompositioner, men det gör man väl inte... Producenten Jeff Lynne hade just då en inte helt nyttig påverkan på Edmunds sound 1984.
   ”Tracks on wax 4” har som sagt en fin blandning av egna originallåtar, andra originallåtar och sedan både kända och mindre kända covers. Låtarna på skivan som har fått mest uppmärksamhet är skrivna av Rockpile-kollegorna Nick Lowe och Billy Bremner. Under namnet Billy Murray har Bremner skrivit ”Trouble boys” och “Not a woman, not a child” (tillsammans med Ray Peters) och den förstnämnda är ju en kanonstart på hela skivan. Edmunds har fångat Bremners attackerande röst.
   Låten blev också en hörnsten på Rockpile-konserterna (med Bremner vid mikrofonen) där den exempelvis 1979 inledde konserten och blev sedan, 19 år senare, titellåt på Refreshments andra album när Bremner precis hade blivit medlem i gruppen. Fast då var låtskrivarnamnet hans riktiga. ”Not a woman…” är för övrigt en härlig 50-talspastisch. Ren och fin rock’n’roll med gitarrsolo och allt.
   På skivomslaget står det att Billy Bremner medverkar med tillstånd av State Records, skivbolaget som Bremner vid tillfället hade kontrakt med. I februari 1978 släppte han solosingeln, återigen under alter ego-namnet Billy Murray, ”Heart and the stone”/”I don’t want to be hero” just på den etiketten
   Bland låtarna som Edmunds är delaktig i som låtskrivare i finns det flera pärlor. ”Deborah” är väl ytterligare en pastisch, den här gången mixar Lowe och Edmunds ihop Buddy Holly med klassisk pop. Och Edmunds förkärlek för countrytoner märks i två andra av hans låtar, ”Never been in love” och ”What looks best on you” (där skuggan av Everly Brothers hänger tungt över låt och sound).
   Låten Edmunds har skrivit med Will Birch, ”A1 on the jukebox”, har både en fantastisk titel och text och är också lite countryinfluerad. Med det klassiska temat om låten som ligger först på jukeboxen: “But if you could stand in my shoes you wouldn't feel so smart/'Cause I'm A-1 on the jukebox, nowhere on the charts” .
   Nick Lowes låt “Television” är faktiskt några år gammal då den förekom redan 1975 på Kursaal Flyers andra album ”The great artiste”. Men passar ändå in i mönstret med sitt popstuk, piano och starka körer.
   Sista låten på förstasidan, ”Readers wives”, är kanske den största representanten för det berömda Rockpile-soundet. Trumintrot, det effektiva drivet i kompet och en vilt skrikande Edmunds vid mikrofonen. Chuck Berrys ”It’s my own business” är också den vild a la Little Richard.
   Skivan avslutas på absolut toppnivå med ännu en version av “Heart of the city”, Nick Lowe-låten som var med och lanserade skivbolaget Stiff i augusti 1976 i en kort och kärnfull version under två minuter lång. Nu två år senare är det Dave Edmunds som sjunger i en något längre tolkning, över tre minuter. En underbar final på en underbar platta.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.