Blogginlägg från 1997-08-29

Går på festival oftare än Malcolm McLaren

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 1997.

Sommaren tycks aldrig ta slut och när nya skivor nu återigen dyker upp är jag långtifrån beredd eller hungrig på att upptäcka, upphetsas eller uppröras.
   Den här sommaren har jag varit pÃ¥ rockfestival. För första gÃ¥ngen pÃ¥ 18 Ã¥r. Det kan säkert uppfattas som en överraskning men dÃ¥ vill jag pÃ¥minna om Malcolm McLaren, beryktad affärsman, framgÃ¥ngsrik manager, tvivelaktig sÃ¥ngare med mera, med mera.
   McLaren var i somras, rapporterades det, pÃ¥ sin första rockfestival. Jag var pÃ¥ min andra.
   BÃ¥de McLaren och jag var pÃ¥ trivsamma Lollipop som onekligen var en omtumlande positiv upplevelse. McLaren var där för att berätta om musikens framtid pÃ¥ en konferens. Jag var i första hand där för att se och höra John Fogerty pÃ¥ svensk mark för första gÃ¥ngen pÃ¥ 26 Ã¥r.
   Kontroversielle McLaren förklarade att ingen ska i framtiden underskatta karaokens betydelse. Den mannen kan fortfarande överraska. Själv konstaterade jag att Fogerty var i härlig form.
   Stämningen pÃ¥ Lollipop var exemplarisk, trevlig publik, inga köer, bra mat, god service, inga brÃ¥k och en bedövande naturupplevelse. Den avslappnande atmosfären pÃ¥ Lida FriluftsgÃ¥rd i Tullinge i sluttningen mot sjön Gnetaren ramade in festivalen perfekt.
   Men som pÃ¥ alla festivaler var tidschemat pressat och chansen till spontana extralÃ¥tar obefintliga. Själv har jag inget att jämföra med ty förra gÃ¥ngen jag var pÃ¥ nÃ¥got som närmast skulle kunna kallas rockfestival inträffade i Maastricht i Holland i juni 1979. PÃ¥ Pink Pop Festival som redan dÃ¥ hade tio Ã¥r pÃ¥ nacken.
På bara en dag presenterades i snabb takt många toppnamn som då befann sig i startblocken till de megastora karriärer som väntade. På några timmar såg jag Police, Dire Straits, Elvis Costello, Rush, Peter Tosh och Average White Band på stora scenen. Och Mick Jagger hälsade på backstage.
Med bara två skivor bakom sig gjorde Mark Knopfler & Co en kort entimmeskonsert men hann ändå med mycket från sina skivor. Låtarna under den tidiga karriären var koncentrerat korta och distinkta. Det var först under mitten av 80-talet som repertoaren, gitarrsolona och låtarna blev längre, längre och längre.
   Just de starkt förkortade, tidspressade konserterna gör festivalerna till en musikalisk pytt i panna där artisterna aldrig fÃ¥r chansen att vika ut sig spontant, lägga till nÃ¥gra oplanerade extralÃ¥tar eller helt enkelt inte hinner jobba sig fram till de extatiska höjderna som brukar inträffa efter nÃ¥gra timmar pÃ¥ scenen.

Varken Lollipop eller Slottsfestivalen kunde ändra på den uppfattningen. I sommar har jag saknat låtar både här och där.
   Saknat naturliga toppar och har stÃ¥tt tämligen handfallen när ljudmixarna sparkat igÃ¥ng den bandade musiken efter alldeles för fÃ¥ extranummer. Det har gällt bÃ¥de Fogerty, Johnny Cash, Lolita Pop och Di Leva.
   Efter nästan tvÃ¥ timmar pÃ¥ scen kunde ingen närvarande klaga pÃ¥ John Fogertys stormiga avslutning med "Travelin' band". ÄndÃ¥ stod vi lite till mans och trodde, hoppades pÃ¥ och var nästan säkra pÃ¥ att han skulle komma tillbaka.
   Och göra "Up around the bend", "Almost Saturday night" och den obligatoriska slutlÃ¥ten "Rockin' all over the world".
   Men i samma stund som han borde ha Ã¥tervänt till scenen en sista gÃ¥ng kom det in en busslast crewmänniskor och rensade, bar ut Fogertys prylar och började förbereda nästa konsert pÃ¥ Lollipops stora scen.
   Just dÃ¥ var Soundtrack Of Our Lives, som var nästa programpunkt mitt i natten, tämligen ointressanta. Även Johnny Cashs konsert stördes av festivaltempot i den starka eftermiddagssolen. Han ville ta ut svängarna med hela sin familj, vilket man kan ha en och annan invändning till, som starkt förkortade hans egna magnifika klassiker till ett fÃ¥tal. Och knappt nÃ¥gra bidrag frÃ¥n den senare, helt underbara repertoaren.
   Lolita Pop spelade en kort timme som premiärartister pÃ¥ Ã¥rets Slottsfestival. Visserligen gjorde gruppen aldrig nÃ¥gra maratonkonserter under sin riktiga karriär. Men när allt stämde sÃ¥ ofattbart bra, den där magiska onsdagskvällen i slutet pÃ¥ juli, sÃ¥ hade jag mÃ¥nga önskelÃ¥tar kvar när "Say no more" tonat ut.
   Comebackrepertoaren var mycket logiskt koncentrerat till de senare, engelska lÃ¥tarna men jag hade inte protesterat om Karin Wistrand sjungit fler lÃ¥tar frÃ¥n "Att ha fritidsbÃ¥t" eller borstat av gamla favoriter som "Salta diamanter" och "Svart och skitig".
   Ã„ven DiLevas festivalrepertoar var ordentligt rumphuggen. Blott en timmes konsert är nästan förödande för en sÃ¥ verbal artist som DiLeva. När sedan marknadsföringsmässiga skäl gör att lÃ¥tarna frÃ¥n senaste skivan mÃ¥ste prioriteras blev det mÃ¥nga tidiga favoriter som föll bort medan regnet hängde i luften.

Bäst just nu:
JOHN MELLENCAMP: Gambling bar room blues. Primitivt svängande cover från Jimmie Rodgers-samlingen.
STEREOPHONICS: Local boy in the photograph. Tveklös poprockhöjdare på ett debutalbum som nästan bara innehåller starka singellåtar.
CUE: Burnin'. Skådespelaren Niclas Hjulström sjunger ledmotivet till TV-serien Glappet som premiärsänds på måndag. Suggestiv och överraskande stark pop.
IDDE SCHULTZ: Faller. Storstilad gitarrock i en specialskriven låt av Docenterna.
MAGNUS UGGLA: Kung för en dag. Äntligen sammanfaller min dotters och min musiksmak. För en glad stund i närmare bestämt 3 minuter och 17 sekunder. Så länge är Uggla kung.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.