Blogginlägg från 2019-06-13

I min skivhylla: Frankie Miller (1972)

FRANKIE MILLER: Once in a blue moon (Chrysalis, 1972)

PUBROCK! KÄNSLOMÄSSIGT ÄR DET I MINA ÖGON OCH ÖRON pubrock som symboliserar det musikaliska 70-talet allra bäst. Den sympatiska musikformen ligger mig varmast om hjärtat men jag erkänner också direkt att genren är i smärtsam minoritet på min 70-talslista. Och med handen på samma hjärta finns det kanske inte så många pubrockalbum som i sin helhet är kvalificerade för en kamp med de allra största 70-talsalbumen.
   Så här långt har jag på min lista noterat skivor med Tyla Gang och Ducks Deluxe men med ett lite bredare synsätt borde kanske skivorna med Dave Edmunds, Mickey Jupp, Nick Lowe, Ian Dury, Eddie & the Hot Rods, The Motors och även Dire Straits också tillhöra den sympatiska pubrockgenren.
   Och dagens tveklösa pärla med Frankie Miller! ”Once in a blue moon”, Glasgow-sonen Frankies skivdebut, är lika sensationellt bra som skamlöst bortglömd när den totala rockhistorien sammanfattas i de större sammanhangen.
   Även Will Birch, som skrev pubrockbibeln ”No sleep till Canvey Island”, har till stora delar missat Frankie Millers namn fast han mellan 1971 och 1973 var så nära förknippad med Brinsley Schwarz och kretsen runtomkring.
   Kanske har Frankie Millers allt bredare och opersonligare rockutveckling därefter tillsammans med hans omåttliga uppmärksamhet som låtskrivare i de allra största sammanhangen (hans låtar har spelats in av bland annat Eagles, Bonnie Tyler, Rod Stewart, Everly Brothers, Johnny Cash/Waylon Jennings, Peter Frampton, Traveling Wilburys, Joe Cocker och Bob Seger) i viss mån fläckat ned hans namn i de respektabla kretsarna.
   Millers namn nämns bara två gånger i Birchs bok men vid ett tillfälle är det med väldigt positiva ord från 1971 förmedlade av Dave Robinson, framtida Stiff-chef och något av spindel i nätet i hela den engelska pubrockgenerationen, när han berättar om första gången han ser men framförallt hör Frankie Miller på puben Tally Ho i Kentish Town i norra London i samband med en konsert med amerikanska bandet Eggs Over Easy:
   ”I remember finding Frankie Miller down at the Tally Ho. It was a really packed night. The Eggs were playing and I was standing at the bar. I suddenly heard this incredible soul voice. I knew it wasn’t one of the the Eggs sining. I turned round and there was nobody at the microphone. I turned back to get my pint and the voice started again. I swung round and again there was nobody at the microphone. It turned out to be Frankie Miller. He was so pissed he kept falling down, but he had an extraordinary voice for London at that time”.
   Just positiva ord och rejält hyllande uttalanden omsvärmade Frankie Miller tidigt i karriären. Rod Stewart: ”He is the only white guy that ever brought a tear in my eye” . Och änkan till den för tidigt bortgångne Otis Redding: ”That little ole white boy Frankie, has the blackest voice since Otis”.
   Men det började tidigt för Frankie på Colvend Street i Glasgows East End där han sjöng i kyrkokören men letade efter rockmusik och r&b i sin mors skivsamling och fick favoriter i Little Richard och Ray Charles. Han började skriva egna låtar vid nio års ålder och när han fick en gitarr av sina föräldrar tolv år gammal skrev han ”I can’t change it”, en låt som senare faktiskt spelades in av just Ray Charles.
   Del-Jacks blev Frankies första tillfälliga band. Det fortsatte med Sock ’Em JB, med Otis Redding-, Sam & Dave- och Wilson Pickett-covers på repertoaren, sedan den kortvariga gruppen Westfarm Cottage som blev The Stoics som i september 1968 gav ut en singel.

1971 begav sig Frankie till London där han först sprang på Brinsley Schwarz (se ovan) och sedan träffade gitarristen Robin Trower som just hade hoppat av Procol Harum. Mötet resulterade i en så kallad supergrupp, Jude, tillsammans med James Dewar, bas, och Clive Bunker, trummor. Dewar kom närmast från Stone The Crows, en annan skotsk rockgrupp, men hade tidigare spelat med Frankie i The Stoics. Och Bunker hade spelat med Jethro Tull.
   Trots ett intensivt spelande mellan juli 1971 och april 1972, åtskilliga positiva recensioner (där musikaliska jämförelser gjordes med Cream och Jimi Hendrix) och ett allmänt stort intresse fick hajpade Jude inget skivkontrakt och bandet splittrades. Och då var det plötsligt inte så svårt för Frankie Miller att skriva skivkontrakt med Chrysalis. Med gruppen Brinsley Schwarz i kompet och Dave Robinson som producent.
   Kombinationen kunde inte ha varit bättre och det lilla stora mästerverket ”Once in a blue moon” är så sympatiskt musikaliskt att det inte var ett dugg överraskande att skivan, trots åtskilliga positiva recensioner, sålde dåligt eller väldigt begränsat.
   Redan på första låten ”You don’t need to laugh (to be happy)” visar Frankie upp vilken vemodig urkraft som bor i hans röst. En hes röststyrka som tillsammans med en soulig tjejtrio, Bridget Dudoit (”Bridgit” på skivomslaget), Joy Yates och Janice Slater, redan är i nivå med Rod Stewart och Joe Cocker som sångare.
   Det stora vemodet fortsätter på ”I can’t change it”. Ett tungt piano, akustisk gitarr, en tjejkör och en text som är svår att förstå att det är en tolvåring som har skrivit:
   My own true love has gone away
   What can I say she left that day
   The moon still shines a different way
   What can I say
   She left that day
   I cant change it but I'm waiting patiently

Bakom den märkliga låttiteln “Candlelight sonata in ‘F’ major” döljer sig en tungt gungande Little Feat-inspirerad låt, perfekt anpassad Brinsley Schwarzs sound, där pianisten Bob Andrews leker Dr John. Kanske inte så konstigt att Andrews numera bor i New Orleans…
   Det släpptes märkligt nog inga singlar från ”Once in a blue moon”. Men ”Ann Eliza Jane” borde ha varit förstavalet. En trygg, skumpande rytm med en hitkänsla som gränsar till Rod Stewarts ”Maggie May” fast här är det dragspelet (Bob Andrews), istället för mandolinen, som pockar på uppmärksamhet.
   Sedan finns det på skivan konventionella pubrockdrag som är varken upphetsande eller överraskande men förbaskat mänskligt sympatiska. Som på Millers egen ”It’s all over” och coverversionen av Willie Dixons ”I’m ready” som avslutar skivan.
   Det halvakustiska soundet fortsätter på sidan två med ”In no resistance” och den mycket fina balladen ”After all (I live my life)”, med all säkerhet en gammal låt som Frankie skrivit med sin gamle kollega i Stoics, Jim Doris. Akustisk gitarr i introt, ett känsligt piano och en röst som här gränsar till Kevin Coynes udda stämma.
   Frankies cover av Bob Dylans ”Just like Tom Thumb’s blues” är också mycket intressant. En duettsång där Nick Lowes röst ligger längst fram och Frankie strax bakom. Brinsley Schwarz bränner av ett fint gitarrsolo och hela arrangemanget är laidback och skärpt på samma gång.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.