Blogginlägg från 2017-06-22

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Mike McGear

Paul McCartneys bror Mike McGear bytte efternamn för att inte förknippas alltför mycket med sin berömda bror och han lyckades i många år hålla en låg profil, bland annat som medlem i Scaffold. Men 1974 släpptes alla spärrar när Paul producerade och skrev majoriteten av låtarna på McGears album där huvudsakligen Wings finns med i kompet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/10 2016.



MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros K 56051)

Release: 24 september 1974
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Ron Woods "I've got my own album to do" och Peggy Lees "Let's love".

NU TILL ETT ALBUM SOM ÄR PLACERAD PÅ EN av två VIP-hyllor. På den första specialhyllan är Beatles - och de fyra medlemmarnas soloskivor samlade och på hyllan under återfinns skivor där Beatles-medlemmar medverkar, producerar eller exklusivt har specialskrivit låtar till skivan. Alla tre kategorierna finns faktiskt representerade på dagens aktuella vinylval. Mike McGear är bror med Paul McCartney men det är inte alls den anledningen att skivan är placerad i "den fina avdelningen". Paul har nämligen skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer. Skivorna på specialhyllorna är placerade i kronologisk och inte i alfabetisk ordning vilket förklarar omgivningen (Wood och Lee) i vinylhyllan.
   Mike har ju under sin lÃ¥nga, lÃ¥nga karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet pÃ¥ 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det pÃ¥hittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända lÃ¥ngt senare pÃ¥ 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet pÃ¥ Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och pÃ¥ McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom lÃ¥tskrivarpseudonymen "Friend" pÃ¥ en lÃ¥t men i övrigt gick bröderna McCartney i mÃ¥nga Ã¥r olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän vÃ¥ren 1973 när McGear spelade in Pauls lÃ¥t "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar vÃ¥ren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat tvÃ¥ medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med pÃ¥ trummor. I övrigt pÃ¥ "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen stÃ¥r för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough pÃ¥ skivomslaget). Han kom närmast frÃ¥n gruppen Stone The Crows och jobbade sig under inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med nÃ¥gon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst pÃ¥ andras skivor sÃ¥ hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar bÃ¥de bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar pÃ¥ skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sÃ¥ng fÃ¥r ett personligt utrymme. Men jag hör ocksÃ¥ lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingÃ¥ i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon pÃ¥ en Beatles-lÃ¥t, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar pÃ¥peka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade pÃ¥ tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sÃ¥ngare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallÃ¥tar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gÃ¥ngen spelad av Tony Coe, i introt och poplÃ¥ten hÃ¥ller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" frÃ¥n Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney bÃ¥de vid pianot och pÃ¥ den reggaedoftande sekvensen i lÃ¥ten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop Ã¥terkommer vid nÃ¥gra tillfällen pÃ¥ den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort pÃ¥ "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" pÃ¥ Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel pÃ¥ gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform pÃ¥ en lÃ¥t med en lÃ¥ng jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det tvÃ¥ pianoballader som musikaliskt lyser starkast pÃ¥ albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst frÃ¥n mÃ¥nen, en fantastisk final pÃ¥ ett kanske i sin helhet nÃ¥got ojämnt album.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.