Blogginlägg från 2017-06-03

Håkans Pop 10 år: Makalös musikfestival i Örebro

Redan efter första upplagan av musikfestivalen Live at Heart i Örebro 2010 betecknade jag den som makalös fast utbudet var begränsat och festivaldagarna få.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/9 2010.


DET HAR VARIT MUSIKFESTIVAL I STAN. Live At Heart: 153 konserter med omkring hundra band och artister på två dagar på tolv olika spelställen i Örebro. Det låter som ett storleksmässigt ogenomförbart projekt och nog var det med en skräckblandad förtjusning jag fick höra idéerna av skivbutiksägaren och festivalgeneralen Anders Damberg redan på försommaren. Modellen till den här festivalen hade Anders hämtat från Austin i Texas och festivalen South by Southwest som brukar gå av stapeln i mars varje år.
   Den musikaliska blandningen på Örebrofestivalen var total med allt från singer/songwriters till hardcore. Och allt däremellan som country, folk, reggae, garage, metal, punk, hårdrock, pop, blues, indie och hip hop. Jag gjorde inget försök att se allt och inte heller en bråkdel av det som jag var intresserad av. Jag gick ut lugnt och lyckades tajma in blott några få artister.
   Jag började med att vara på plats när allt sparkade igång klockan 19 i fredagskväll. Vi styrde våra steg mot Buddy Holly Bar och trodde väl inte på några stora åskådarmassor framför scenen där The Winchester Widowmakers skulle uppträda. Men så tidigt på kvällen var det en respektabel massa människor som ville uppleva det här bandets hejdundrande musikstil som gränsar till både country, folk och rock.
   Med tre sångare (Erik Valtanen, Dan Toresson och David Kristersson), en mandolin (Henrik Hellström) och högt tempo är det omöjligt att inte ta gruppen till sitt hjärta. Ett akustiskt sväng som var så tajt och samspelt att det hörs att bandet har många år ihop bakom sig.
   Vi gick därefter över till Harrys och våning 3 där Thomas Wahlström & Bandet spelade. Thomas är en singer/songwriter av Nick Lowe-modell (han har ju dessutom haft den goda smaken att översätta Lowes ”Let’s stay in and make love”) och han har skrivit några helt fantastiska vuxna sånger på svenska.
   Bandet hade för kvällen krympt till enbart två man som dessutom till vardags är medlemmar i Tullamore Brothers. Olle Unenge på akustisk gitarr och Tommy Bender på mandolin vid sidan av Thomas egen akustiska gitarr. Ett skönt samkväm i det lilla formatet.
   Jag hann höra lite av popbandet Echo innan vi gick hemåt på fredagskvällen. Snyggt klädda ungdomar från Kiruna gjorde pop som jag med lite fantasi kunde kunde jämföra med det gamla bandet The Knack. Men det kanske var slipsarna som förvillade mig….
   Lördagskvällen begivenheter på festivalen började ännu tidigare. Redan kl 18 var jag på Harrys tredje våning då Tullamore Brothers gjorde sina obligatoriska 40 minuter på sitt sedvanligt Guinness-doftande sätt med irländsk folkmusik som grund.
   Vi blev kvar vid samma scen då Mathias Lilja med sitt band (Fredrik Landh, bas, Ricard Harryson, trummor, Claes Olofsson, steelgitarr, och Olle Unenge, akustisk gitarr) tog oss med på en resa i countryland med vissa americana-kryddor. Mathias, som också spelade elgitarr, har ju både en stark personlig röst och en ambition att bjuda på amerikanska covers ingen känner igen. Dessutom var bandet supertajt och publiken nöjd.
   Inför nästa konsert gick vi bara en trappa ned till våning 2 på Harrys och lite modernare och tuffare tongångar. Dick Tiger är ett Örebroband som var aktivt för 3-4 år sedan. Då spelade de på kort tid bland annat förband till Mattias Alkberg BD och Moneybrother. Hård och häftig poprock med två gitarrer, bas och trummor.
   En kaxig och tuff sångare i Christopher Bichis som också spelar gitarr, fin och snirklig elgitarr av Hampus Ström, en trygg och stabil bas av Dennis Johansson och energiska trummor av Johan Åberg. Upptäckte ett starkt låtmaterial.
   Vi blev kvar ett tag på nästa konsert på samma scen med Bad Karma, ännu ett lokalt band. Lite punkigare och lite vildare än förra bandet men det kändes som även det här bandet hade bra material på sin Clash-inspirerade repertoar.
   Mitt under den konserten gick vi vidare till Cadillac Bar och den engelska sångerskan Rita Lynch. Jag såg henne redan i dagsljus på eftermiddagen ute på Stortorget där hon chockade torghandlarna med sin gitarrock och bara en trummis, John Langley, till komp. Utomhus var hennes musik blott en stilla bris jämfört med energin och trycket som var på Cadillac Bar. Då fick hennes energiska gitarrspel betydligt större utrymme och hela soundet var betydligt tuffare och tajtare och förvandlades till något som vi 1977 kallade för punk.
   Tillbaka på Harrys och våning 3 för att njuta av Niclas Ekholm och hans proffsiga band. Niclas är en tusenkonstnär som kan spela alla instrument och sjunga i alla sammanhang plus att han är duktig skådespelare. Till sin hjälp hade han Fredrik Landh, bas, Clas Olofsson, elgitarr, och Per Fritz, gitarrer, och föreställningen blev en rytmisk kavalkad av musik med olika rötter. Samba, latinamerikanskt, soul och pop där instrumenten och soundet ibland skuggade över Niclas annars så starka röst. Dock en stor musikupplevelse av internationellt snitt på en festival i Örebro.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.