Blogginlägg från 2015-06-28

Chris Squire (1948-2015)

Basisten Chris Squire är död och det är dags att bekänna att jag på 70-talet bland annat hade bandet Yes, där han var medlem i alla år, som favorit. Och deras musik, som kanske kunde kallas progressiv rock eller symfonirock där långa utsvävande låtar var mer regel än undantag, var ett återkommande inslag i mitt musiklyssnande liv. Det kanske är lika oförklarligt och konstigt som att jag fick nyheten nu på eftermiddagen av Will Birch på facebook. Men det är förmodligen preskriberat ty bandet hade i mina öron sin storhetstid mellan 1972, trippel-live-albumet "Close to the edge", och 1977, "Going for the one", då jag med stor behållning såg bandet live i Scandinavium i Göteborg samma år.
   Squire var bandet troget under alla Ã¥r frÃ¥n juni 1968 till maj i Ã¥r, med undantag av Ã¥r när bandet tog paus, när han lämnade det fortfarande existerande Yes med anledning av sjukdom.
   Yes gjorde musik som jag idag kan beskriva som avancerad med lÃ¥nga instrumentala sekvenser. Och lÃ¥tarna kunde i vissa fall vara lÃ¥nga och svepande överhuvudtaget. SÃ¥ tÃ¥lamodskrävande att det idag knappast finns tid att Ã¥terupptäcka den här sortens musik fast den i smÃ¥ doser kan vara bÃ¥de underhÃ¥llande och engagerande. Jag vet för just när jag skriver det här har jag Chris Squires första soloalbum "Fish out of water" i öronen med musik som ganska väl gÃ¥r att jämföra med hela bandets sound.
   Jag var pÃ¥ den tiden sÃ¥ besatt av Yes att när bandet runt 1975 tog en paus gjorde fyra av gruppens medlemmar soloskivor. SÃ¥ngaren Jon Andersons "Olias of Sunhillow", gitarristen Steve Howes "Beginnings", trummisen Alan Whites "Ramshackled" och Squires ovannämnda album stÃ¥r där i vinylhyllan. Hans skiva ligger soundmässigt närmare Yes-musiken fast den är arrangerad med blÃ¥s och strÃ¥kar än keyboards. Den rätta beskrivningen av symfonirock.
   11- och 15-minuterslÃ¥tar är naturligtvis inte dagens kopp te men när jag tar fram skivan frÃ¥n vinylhyllan, där den trängs mellan en Squeeze och Stadion (bandet där Sebastian Öberg spelade cello) överraskas jag ännu en gÃ¥ng av att Squire var en sÃ¥ duktig sÃ¥ngare mycket nära Yes-sÃ¥ngaren Jon Andersons speciella stämma. Den fyra minuter lÃ¥nga InledningslÃ¥ten "Hold out my hand" är fortfarande lyssningsvärd.
   Jag lyssnade pÃ¥ Yes ytterligare nÃ¥gra Ã¥r men lämnade deras musik definitivt bakom mig 1983 när bandet fick en hit med "Owner of a lonely heart".
   Chris Squire dog av leukemi idag 28 juni 2015.

/ HÃ¥kan

Festivalen har kommit för att stanna

Alla bilder: Anders Erkman

PUGH ROGEFELDT
GOOD HARVEST
JEREMIAS BAND
Slottet Live, Örebro 27 juni 2015

Det har varit en tillbakablickande weekend i Örebro. I Wadköping (gamla Örebro) har det handlat om Medeltidsmarknad och framför Slottet har det varit livemusik i två dagar. Där har vi inte blickat tillbaka lika långt i tiden. Men visst var det en typ av déjà vu-känsla att återvända till det vi idag kallar Slottsparken och en festival som i stort sett är en lätt uppgraderad variant av det forna Slottsfestivalen som stängde verksamheten 1999. Festivalpubliken hade då förstört växter, gräsmattor och blommor och omöjliggjorde en fortsättning. Jag har, ännu så länge ska tilläggas, inte hört några klagomål i år. Efter publiksuccén i fredags, 4000 personer framför Ulf Lundell, måste vi nog vara beredda på att Slottet Live, som konceptet nu heter, har kommit för att stanna.
   Fredagskvällens Ulf Lundell-konsert var en mäktig upplevelse, pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Musikaliskt var det hans bästa utomhuskonsert i Örebro och för mig slutade det med att jag skrev tre (3!) recensioner som följd. Jag skrev först en lite längre variant för nätversionen av Nerikes Allehanda, för att sedan redigera ned den till en kort version till söndagens papperstidning. Bildspel pÃ¥ nätet men i tidningen bara rubrik och text. Slutligen fick jag till en lÃ¥ng, fullständigt detaljerad recension till HÃ¥kans Pop.
   I en blandning av eufori och genuin trötthet lät jag lördagens aktiviteter pÃ¥ festivalomrÃ¥det passera utan större engagemang frÃ¥n min sida. Men kunde ändÃ¥ konstatera att flickduon Good Harvest har kvar sin charm, sina välavvägda stämmor och sitt läckra akustiska gitarrspel. 45 minuter pÃ¥ den lilla scenen mitt i parken blev en skön siesta i en svalkande bris.
   Innan Good Harvest äntrade den ansprÃ¥kslösa scenen souncheckade Pugh och gänget för fullt pÃ¥ stora scenen som nu har blivit berömd, eller ökänd, för att den befinner sig 15 meter frÃ¥n publiken pÃ¥ andra sidan vallgraven.
   Jeremias Band, som de nu lite kortfattat heter, inledde kvällsunderhÃ¥llningen tidig lördagkväll inför en ganska begränsad publikskara. Bandet med Staffan Ernestam i spetsen har inte bara kortat sitt gruppnamn. Vid sÃ¥ngmikrofonen är det numera bara Staffan och det fint anpassade liveljudet frÃ¥n Lundells konsert var ersatt av ett betydligt grumligare eko av det här bandets tidigare sÃ¥ ödmjuka, lyhörda och genuina sväng.
   Dags pÃ¥ scen för Pugh, svensk ikon med minst nio liv pÃ¥ sin karriärstege. Det har gÃ¥tt upp och ner mÃ¥nga gÃ¥nger i den 68-Ã¥rige mannens liv men han har pÃ¥ nÃ¥got märkligt sätt överlevt alla kommersiella fallgropar som Melodifestivalen, engelska projekt och "Hammarhjärta". Sedan har Grymlings-projektet, den fantastiska comebackskivan "Maraton" och nu senast Ã¥terföreningen med George Jojje Wadenius och Janne Loffe Carlsson varit bejublade höjdpunkter.
   Pugh hade fortfarande energi som i fornstora dagar när han ställde sig pÃ¥ scen tillsammans med enbart basisten Hasse Tholin och trummisen Micke Lyander bakom sig. Pugh är ju en gitarrist av rang och det gjorde triosoundet ganska fulländat fast liveljudet inte heller här gick att jämföra med Lundell kvällen innan.
   Den korta timmen pÃ¥ scen gjorde repertoaren till en utpräglad nostalgisk upplevelse men där tämligen nya lÃ¥tar som "Lust hunger" sÃ¥ naturligt smälte ihop med exempelvis "Bolla och rulla". När han sedan uppdaterade gamla textrader, som i "Dinga linga Lena", var det ganska uppenbart att Pugh lever i nuet.
   Utan att direkt notera detaljer sÃ¥ minns jag lÃ¥tar som "Visan om Bo", "Jag har en guldgruva", "VÃ¥r kommunale man", "Grävmaskinen" och "Finns det lite stolthet kvar..." där han drog till med en lögn att han inte har spelat lÃ¥ten live sedan "Ett steg till"-tiden. Jag hörde honom framföra lÃ¥ten pÃ¥ konsert sÃ¥ sent som 2007.
   Naturligtvis minns jag ocksÃ¥ finalen med "Hog farm" och extralÃ¥ten "Bolla och rulla" när Pugh och bandet gick pÃ¥ högvarv och egentligen inte ville lämna scenen.

/ HÃ¥kan

28 juni, sommaren...

...1982

Konserten med Jackson Browne på Konserthuset i Stockholm tillhör mina absolut största konsertögonblick.


...1993

Det här är den första av Neil Youngs konserter på Sjöhistoriska i Stockholm. På den här konserten kompades han av Booker T & the MG's och förband var bland annat Pearl Jam.



/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.