Blogginlägg från maj, 2000

Dylan är trots allt en välförtjänt Polarpris-vinnare

Postad: 2000-05-13 20:53
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 maj 2000.

Jag är ingen Bob Dylan-fanatiker. Vilket inte betyder per automatik att jag hatar karln. Jag älskar inte Dylan reservationslöst, som många i min omgivning och generation gör, så mitt intresse för den levande legenden anses svalt och oengagerat.
   OK, jag kanske inte kan citera en hel vers Dylan-poesi på rak arm och ej heller kan jag med exakthet placera varje låt på rätt album utan facit. Men det är svårt att inte respektera människan Robert Zimmerman och det mesta han har gjort.
   Ty han har hämtat sig starkt efter varje kommersiell krasch eller musikalisk djupdykning som få andra. Det visar på mänskliga drag och en våghalsig inställning som kryddar varje artistkarriär. Inte minst Dylans som snart passerar helt ofattbara 40 år.
   Som med alla artister jag riktigt respekterar fascineras jag lika mycket av parenteserna, ögonblicken av tomgång, som av de odödliga klassikerna. Därför analyserar jag mittuppslaget i CD-häftet till nya samlingsskivan "The very best of Bob Dylan", där hela hans diskografi ligger som en myrstack, på ett litet annorlunda sätt än den hängivna fanatikern.
   Till exempel upptäcker jag att ett album, den mediokra livedubbeln "Before the flood", helt sonika utelämnats. Som får mig att dra slutsatsen att även de mest initierade vill blunda (och hålla för öronen) för Dylans värsta klavertramp.
   Nämnda liveskiva avslutar Dylans längsta vågdal i karriären mellan 1970 och 1974. Som bestod av coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på nytt skivbolag.

Det är då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen kliver fram och gör "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med fanatikerskaran.
   Hans djupt religiösa period, som lyckligtvis inte blev så lång, är ett annat svart hål i diskografin. "Slow train coming" kan jag acceptera men "Saved" är så olyssningsbar att jag inte längre har plats för den i skivsamlingen.
   Revanschen i detta läge heter "Infidels" och är också en av mina största Dylan-favoriter. Dylans 80-tal på skiva var i övrigt fladdrigt och ofokuserat, flera av albumen var hopplock från många inspelningstillfällen innan producenterna Daniel Lanois och Don Was kom in och styrde upp Dylan mot ännu en period av stor rockmusik. Med "Oh mercy" och utmärkta "Under the red sky", två album som märkligt nog inte representeras med en enda låt på ovannämnda samling.
   90-talet inleder Dylan med ytterligare några oinspirerade liveskivor som jag dock förlåter honom för ty Unplugged-spelningen på MTV, som också har blivit en utsökt skiva, var otroligt stark och ett i övrigt osedvanligt tunt decennium efter Dylans mått mätt avslutades med den mycket skärpta "Time out of mind".
   Så när Bob Dylan från i dag, när han landar i Sverige, och nästan en vecka framåt står i musikalisk fokus i landet (EM-schlagern får ursäkta) så befinner han sig på ännu en av dessa oräkneliga toppar i karriären. Och när han på måndag tar emot Polar-priset så är det för en gångs skull alldeles välförtjänt. Och inte en dag försent.
   Fast visst gjorde Byrds Dylan-låtarna bättre än han själv på 60-talet. Och "Mighty Quinn" har Dylan aldrig gjort bättre än Manfred Mann en gång gjorde.

/ Håkan

Artisterna på scen betyder mer än de yttre förutsättningarna

Postad: 2000-05-05 19:52
Kategori: Krönikor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 2000.

Livet är till synes fyllt med suspekta frågor och helt ologiska slutsatser. Hur kan det vara möjligt att uppskatta en bra konsert mindre när den genomförs i en akustiskt perfekt konserthall än på en rökig, trång klubb med ojämnt ljud?
   Hur kan det överhuvudtaget vara mer magiskt på ett opersonligt stadstorg med spridda åskådarled några mil söder om Örebro än på ett fullsatt Konserthus i extas?
   Efter den senaste månadens konsertbesök på olika platser i olika lokaler väcks dessa extrema tankar. Det finns inga raka, givna och generella svar på dessa frågor (vem trodde det?) ty människan är individuell och recensenten på bilden ovanför har väldigt mänskliga drag i de flesta av vardagens sysslor.
   Men när det gäller konserter, förväntningar och magiska överraskningar blir han aldrig för gammal. Och då blir det genast så mycket svårare att på förhand räkna ut hur kroppens känslor ska reagera, analysera och väga för och emot.
   Miljön är givetvis det viktigaste har jag tyckt genom hela livet. Ända tills jag kom till Kumla Torg förra onsdagskvällen. Där på en stenöken och oerhörda ytor med noll atmosfär gav Eldkvarn allt och förvandlade en småregnig försommarkväll till en magisk konsertupplevelse. Jag kan inte säga att jag var direkt beredd.
   Det spontant känslomässigt bästa stället för konserter är ju egentligen en mörk klubb eller restaurang. Där sorlet, den mänskliga kontakten med andra åhörare och närheten till artisterna på scen är viktigare än en förstklassig synbild eller kristallklart ljud.
   Det är så jag har upplevt livets bästa konsertstunder. I skiftande lokaler från Marquee och Dingwalls i London via Malmen och Ritz i Stockholm till Prisma, Ritz och Rockmagasinet i Örebro. Såvitt jag minns hade/har inte någon av nämnda ställen en perfekt scen, allra minst klassiska Rockmagasinet på Nygatan där en grotesk pelare stod mitt framför scenen.
   Men är det artister på scen som har något att förmedla och med hjälp av en entusiastisk publik så kan de yttre förutsättningarna betyda minst. Jag har upplevt konserter i 30 års tid på många olika utrymmen i Örebro men väntar fortfarande på en innerlig kväll i en andlös atmosfär på Gamla Teatern. Tänk er en akustisk Ron Sexsmith inför ett par hundra fantaster.
   Jag ryser bara vid tanken.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2000 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.