Blogginlägg från maj, 2000

Dylan är trots allt en välförtjänt Polarpris-vinnare

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 maj 2000.

Jag är ingen Bob Dylan-fanatiker. Vilket inte betyder per automatik att jag hatar karln. Jag älskar inte Dylan reservationslöst, som många i min omgivning och generation gör, så mitt intresse för den levande legenden anses svalt och oengagerat.
   OK, jag kanske inte kan citera en hel vers Dylan-poesi pÃ¥ rak arm och ej heller kan jag med exakthet placera varje lÃ¥t pÃ¥ rätt album utan facit. Men det är svÃ¥rt att inte respektera människan Robert Zimmerman och det mesta han har gjort.
   Ty han har hämtat sig starkt efter varje kommersiell krasch eller musikalisk djupdykning som fÃ¥ andra. Det visar pÃ¥ mänskliga drag och en vÃ¥ghalsig inställning som kryddar varje artistkarriär. Inte minst Dylans som snart passerar helt ofattbara 40 Ã¥r.
   Som med alla artister jag riktigt respekterar fascineras jag lika mycket av parenteserna, ögonblicken av tomgÃ¥ng, som av de odödliga klassikerna. Därför analyserar jag mittuppslaget i CD-häftet till nya samlingsskivan "The very best of Bob Dylan", där hela hans diskografi ligger som en myrstack, pÃ¥ ett litet annorlunda sätt än den hängivna fanatikern.
   Till exempel upptäcker jag att ett album, den mediokra livedubbeln "Before the flood", helt sonika utelämnats. Som fÃ¥r mig att dra slutsatsen att även de mest initierade vill blunda (och hÃ¥lla för öronen) för Dylans värsta klavertramp.
   Nämnda liveskiva avslutar Dylans längsta vÃ¥gdal i karriären mellan 1970 och 1974. Som bestod av coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart pÃ¥ nytt skivbolag.

Det är då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen kliver fram och gör "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med fanatikerskaran.
   Hans djupt religiösa period, som lyckligtvis inte blev sÃ¥ lÃ¥ng, är ett annat svart hÃ¥l i diskografin. "Slow train coming" kan jag acceptera men "Saved" är sÃ¥ olyssningsbar att jag inte längre har plats för den i skivsamlingen.
   Revanschen i detta läge heter "Infidels" och är ocksÃ¥ en av mina största Dylan-favoriter. Dylans 80-tal pÃ¥ skiva var i övrigt fladdrigt och ofokuserat, flera av albumen var hopplock frÃ¥n mÃ¥nga inspelningstillfällen innan producenterna Daniel Lanois och Don Was kom in och styrde upp Dylan mot ännu en period av stor rockmusik. Med "Oh mercy" och utmärkta "Under the red sky", tvÃ¥ album som märkligt nog inte representeras med en enda lÃ¥t pÃ¥ ovannämnda samling.
   90-talet inleder Dylan med ytterligare nÃ¥gra oinspirerade liveskivor som jag dock förlÃ¥ter honom för ty Unplugged-spelningen pÃ¥ MTV, som ocksÃ¥ har blivit en utsökt skiva, var otroligt stark och ett i övrigt osedvanligt tunt decennium efter Dylans mÃ¥tt mätt avslutades med den mycket skärpta "Time out of mind".
   SÃ¥ när Bob Dylan frÃ¥n i dag, när han landar i Sverige, och nästan en vecka framÃ¥t stÃ¥r i musikalisk fokus i landet (EM-schlagern fÃ¥r ursäkta) sÃ¥ befinner han sig pÃ¥ ännu en av dessa oräkneliga toppar i karriären. Och när han pÃ¥ mÃ¥ndag tar emot Polar-priset sÃ¥ är det för en gÃ¥ngs skull alldeles välförtjänt. Och inte en dag försent.
   Fast visst gjorde Byrds Dylan-lÃ¥tarna bättre än han själv pÃ¥ 60-talet. Och "Mighty Quinn" har Dylan aldrig gjort bättre än Manfred Mann en gÃ¥ng gjorde.

/ HÃ¥kan

Artisterna på scen betyder mer än de yttre förutsättningarna

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 2000.

Livet är till synes fyllt med suspekta frågor och helt ologiska slutsatser. Hur kan det vara möjligt att uppskatta en bra konsert mindre när den genomförs i en akustiskt perfekt konserthall än på en rökig, trång klubb med ojämnt ljud?
   Hur kan det överhuvudtaget vara mer magiskt pÃ¥ ett opersonligt stadstorg med spridda Ã¥skÃ¥darled nÃ¥gra mil söder om Örebro än pÃ¥ ett fullsatt Konserthus i extas?
   Efter den senaste mÃ¥nadens konsertbesök pÃ¥ olika platser i olika lokaler väcks dessa extrema tankar. Det finns inga raka, givna och generella svar pÃ¥ dessa frÃ¥gor (vem trodde det?) ty människan är individuell och recensenten pÃ¥ bilden ovanför har väldigt mänskliga drag i de flesta av vardagens sysslor.
   Men när det gäller konserter, förväntningar och magiska överraskningar blir han aldrig för gammal. Och dÃ¥ blir det genast sÃ¥ mycket svÃ¥rare att pÃ¥ förhand räkna ut hur kroppens känslor ska reagera, analysera och väga för och emot.
   Miljön är givetvis det viktigaste har jag tyckt genom hela livet. Ända tills jag kom till Kumla Torg förra onsdagskvällen. Där pÃ¥ en stenöken och oerhörda ytor med noll atmosfär gav Eldkvarn allt och förvandlade en smÃ¥regnig försommarkväll till en magisk konsertupplevelse. Jag kan inte säga att jag var direkt beredd.
   Det spontant känslomässigt bästa stället för konserter är ju egentligen en mörk klubb eller restaurang. Där sorlet, den mänskliga kontakten med andra Ã¥hörare och närheten till artisterna pÃ¥ scen är viktigare än en förstklassig synbild eller kristallklart ljud.
   Det är sÃ¥ jag har upplevt livets bästa konsertstunder. I skiftande lokaler frÃ¥n Marquee och Dingwalls i London via Malmen och Ritz i Stockholm till Prisma, Ritz och Rockmagasinet i Örebro. SÃ¥vitt jag minns hade/har inte nÃ¥gon av nämnda ställen en perfekt scen, allra minst klassiska Rockmagasinet pÃ¥ Nygatan där en grotesk pelare stod mitt framför scenen.
   Men är det artister pÃ¥ scen som har nÃ¥got att förmedla och med hjälp av en entusiastisk publik sÃ¥ kan de yttre förutsättningarna betyda minst. Jag har upplevt konserter i 30 Ã¥rs tid pÃ¥ mÃ¥nga olika utrymmen i Örebro men väntar fortfarande pÃ¥ en innerlig kväll i en andlös atmosfär pÃ¥ Gamla Teatern. Tänk er en akustisk Ron Sexsmith inför ett par hundra fantaster.
   Jag ryser bara vid tanken.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.