Blogginlägg från juni, 2000

”Transcendental blues”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/6 2000.

STEVE EARLE
Transcendental blues
(E-Squared/Artemis)

Kan den mannen någonsin misslyckas, är min spontana reaktion när jag lyssnar på Earles nya mästerverk. Då har jag visserligen förträngt hans djupa heroinberoende och fängelsebesök tidigt på förra decenniet. Men musikaliskt har han alltid varit en klippa och på de senaste skivorna avlöser topparna varandra.
   Nya skivan, med en titel som är onödigt lätt att missförstå, är tusenkonstnären Earles säregna sätt att bjuda på så mycket som möjligt av det mesta. Skivan kan därför beskrivas som en naturlig uppföljare till "El corazon" som också blandade musik och stilar på ett hisnande sätt.
   Och kvalitetsmässigt är nya skivans 15 låtar inte långt efter "El corazon" som i mina öron var 90-talets allra bästa album.
   Jag var beredd på allt, ändå inleds skivan både förbryllande och överraskande. Med psykedelisk pop(!) som en finurlig och högst oväntad blandning av "Revolver" och Matthew Sweet. Där tänjer den redan gränslöse Earle på referensramarna ytterligare några tum.
   Sedan fortsätter skivan som en hejdundrande resa bland variationer på de flesta teman. Enklare pop, irländsk folkmusik, rockcountry, en smäktande duett med syster Stacey, några andlösa ballader, bluegrass och hård rock i distat Bryan Adams-tempo.
   Det kan tyckas vara splittrat och ohållbart men Steve Earle är bäst på allt och då känns den här pytt i pannan som en kunglig huvudrätt. Kort sagt är "Transcendental blues" den bästa skiva jag har hört i år.

/ Håkan

De välskrivna hitsen jag älskar

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/6 2000.

Jag älskar hits. Det kan vara den begynnande sommaren, den alltmer populära singelmarknaden eller helt enkelt Britney Spears fel. Som nästan uteslutande album-recensent kan förhållandet till hits ibland bli ansträngt. De spektakulära hitsen får ofta agera fiende till ett homogent album.
   Min definition av hits, detta ordagrant slagkraftiga ord, är utpräglat singelorienterat och bör skapa hela populariteten kring en viss artist på bara 2-3 minuter. Alltså inkluderas inte exempelvis en U2-singel, vars främsta uppgift är att öka intresset kring ett album, i fenomenet.
   Däremot är Britney Spears, ett aktuellt och hårt singelfixerat namn, ett perfekt exempel på hitartist. Hon har visserligen givit ut två album men det är singlarna, hitsen som räknas. Dessbättre kryllar det av potentiella hits på hennes album men som helhet blir det aldrig riktigt bra eller homogent.
   Men eftersom jag älskar hits kan jag inte låta bli att lyssna, ödmjukt reagera och positivt förundras över främst Max Martins oerhört slipade hitkänsla. Efter ett recept som består av lika delar markerade rytmer, oemotståndliga refränger, upprepande sound och allmänt skrivna texter utan innehåll.
   Mönstret är klassiskt och den heltäckande historien om hits skulle kunna beskrivas i en bok med titeln "Från Brill Building till Cheiron på Fridhemsplan". Ty låtskrivande hitmaskiner har i modern tid funnits sedan slutet av 50-talet. Ofta i slipade team (Leiber/Stoller, Mann/Weill, Bacharach/David, Goffin/King, Holland/Dozier/Holland) som tillverkat låtar på löpande band och nästan alltid lyckats.
   Jag tycker Martin, som för andra året i rad nyligen utnämndes till USA:s viktigaste låtskrivare, och alla hans kompanjoner fortsätter den framgångsrika traditionen på ett alldeles lysande sätt.
   Raden av obrutna hits med "egna artisterna" Backstreet Boys, N'Sync, Britney Spears och även Celine Dion och Bon Jovi är helt imponerande.
   För Bon Jovi var Martins låtskrivarsamarbete på "It's my life", hitsingeln från senaste albumet, dock så känsligt att de mycket nedlåtande påstår att han bara råkade vara i samma rum när låten skrevs och därför fått credit. Jag tycker det hörs med all önskvärd tydlighet att hans insatser, keyboards och körer, gör låten till en stor hit som det ojämna albumet verkligen behöver.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.