Blogginlägg

Dylan är trots allt en välförtjänt Polarpris-vinnare

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 maj 2000.

Jag är ingen Bob Dylan-fanatiker. Vilket inte betyder per automatik att jag hatar karln. Jag älskar inte Dylan reservationslöst, som många i min omgivning och generation gör, så mitt intresse för den levande legenden anses svalt och oengagerat.
   OK, jag kanske inte kan citera en hel vers Dylan-poesi på rak arm och ej heller kan jag med exakthet placera varje låt på rätt album utan facit. Men det är svårt att inte respektera människan Robert Zimmerman och det mesta han har gjort.
   Ty han har hämtat sig starkt efter varje kommersiell krasch eller musikalisk djupdykning som få andra. Det visar på mänskliga drag och en våghalsig inställning som kryddar varje artistkarriär. Inte minst Dylans som snart passerar helt ofattbara 40 år.
   Som med alla artister jag riktigt respekterar fascineras jag lika mycket av parenteserna, ögonblicken av tomgång, som av de odödliga klassikerna. Därför analyserar jag mittuppslaget i CD-häftet till nya samlingsskivan "The very best of Bob Dylan", där hela hans diskografi ligger som en myrstack, på ett litet annorlunda sätt än den hängivna fanatikern.
   Till exempel upptäcker jag att ett album, den mediokra livedubbeln "Before the flood", helt sonika utelämnats. Som får mig att dra slutsatsen att även de mest initierade vill blunda (och hålla för öronen) för Dylans värsta klavertramp.
   Nämnda liveskiva avslutar Dylans längsta vågdal i karriären mellan 1970 och 1974. Som bestod av coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på nytt skivbolag.

Det är då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen kliver fram och gör "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med fanatikerskaran.
   Hans djupt religiösa period, som lyckligtvis inte blev så lång, är ett annat svart hål i diskografin. "Slow train coming" kan jag acceptera men "Saved" är så olyssningsbar att jag inte längre har plats för den i skivsamlingen.
   Revanschen i detta läge heter "Infidels" och är också en av mina största Dylan-favoriter. Dylans 80-tal på skiva var i övrigt fladdrigt och ofokuserat, flera av albumen var hopplock från många inspelningstillfällen innan producenterna Daniel Lanois och Don Was kom in och styrde upp Dylan mot ännu en period av stor rockmusik. Med "Oh mercy" och utmärkta "Under the red sky", två album som märkligt nog inte representeras med en enda låt på ovannämnda samling.
   90-talet inleder Dylan med ytterligare några oinspirerade liveskivor som jag dock förlåter honom för ty Unplugged-spelningen på MTV, som också har blivit en utsökt skiva, var otroligt stark och ett i övrigt osedvanligt tunt decennium efter Dylans mått mätt avslutades med den mycket skärpta "Time out of mind".
   Så när Bob Dylan från i dag, när han landar i Sverige, och nästan en vecka framåt står i musikalisk fokus i landet (EM-schlagern får ursäkta) så befinner han sig på ännu en av dessa oräkneliga toppar i karriären. Och när han på måndag tar emot Polar-priset så är det för en gångs skull alldeles välförtjänt. Och inte en dag försent.
   Fast visst gjorde Byrds Dylan-låtarna bättre än han själv på 60-talet. Och "Mighty Quinn" har Dylan aldrig gjort bättre än Manfred Mann en gång gjorde.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.