Blogginlägg från 2000-05-05
Artisterna på scen betyder mer än de yttre förutsättningarna
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 2000.
Livet är till synes fyllt med suspekta frågor och helt ologiska slutsatser. Hur kan det vara möjligt att uppskatta en bra konsert mindre när den genomförs i en akustiskt perfekt konserthall än på en rökig, trång klubb med ojämnt ljud?
Hur kan det överhuvudtaget vara mer magiskt på ett opersonligt stadstorg med spridda åskådarled några mil söder om Örebro än på ett fullsatt Konserthus i extas?
Efter den senaste månadens konsertbesök på olika platser i olika lokaler väcks dessa extrema tankar. Det finns inga raka, givna och generella svar på dessa frågor (vem trodde det?) ty människan är individuell och recensenten på bilden ovanför har väldigt mänskliga drag i de flesta av vardagens sysslor.
Men när det gäller konserter, förväntningar och magiska överraskningar blir han aldrig för gammal. Och då blir det genast så mycket svårare att på förhand räkna ut hur kroppens känslor ska reagera, analysera och väga för och emot.
Miljön är givetvis det viktigaste har jag tyckt genom hela livet. Ända tills jag kom till Kumla Torg förra onsdagskvällen. Där på en stenöken och oerhörda ytor med noll atmosfär gav Eldkvarn allt och förvandlade en småregnig försommarkväll till en magisk konsertupplevelse. Jag kan inte säga att jag var direkt beredd.
Det spontant känslomässigt bästa stället för konserter är ju egentligen en mörk klubb eller restaurang. Där sorlet, den mänskliga kontakten med andra åhörare och närheten till artisterna på scen är viktigare än en förstklassig synbild eller kristallklart ljud.
Det är så jag har upplevt livets bästa konsertstunder. I skiftande lokaler från Marquee och Dingwalls i London via Malmen och Ritz i Stockholm till Prisma, Ritz och Rockmagasinet i Örebro. Såvitt jag minns hade/har inte någon av nämnda ställen en perfekt scen, allra minst klassiska Rockmagasinet på Nygatan där en grotesk pelare stod mitt framför scenen.
Men är det artister på scen som har något att förmedla och med hjälp av en entusiastisk publik så kan de yttre förutsättningarna betyda minst. Jag har upplevt konserter i 30 års tid på många olika utrymmen i Örebro men väntar fortfarande på en innerlig kväll i en andlös atmosfär på Gamla Teatern. Tänk er en akustisk Ron Sexsmith inför ett par hundra fantaster.
Jag ryser bara vid tanken.
/ Håkan
<< | Maj 2000 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...
Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...
Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...
Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...
Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...
Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...
Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...
Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...
Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...
Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...


Kommentarer till blogginlägget: