Blogginlägg från 2000-05-05

Artisterna på scen betyder mer än de yttre förutsättningarna

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 2000.

Livet är till synes fyllt med suspekta frågor och helt ologiska slutsatser. Hur kan det vara möjligt att uppskatta en bra konsert mindre när den genomförs i en akustiskt perfekt konserthall än på en rökig, trång klubb med ojämnt ljud?
   Hur kan det överhuvudtaget vara mer magiskt på ett opersonligt stadstorg med spridda åskådarled några mil söder om Örebro än på ett fullsatt Konserthus i extas?
   Efter den senaste månadens konsertbesök på olika platser i olika lokaler väcks dessa extrema tankar. Det finns inga raka, givna och generella svar på dessa frågor (vem trodde det?) ty människan är individuell och recensenten på bilden ovanför har väldigt mänskliga drag i de flesta av vardagens sysslor.
   Men när det gäller konserter, förväntningar och magiska överraskningar blir han aldrig för gammal. Och då blir det genast så mycket svårare att på förhand räkna ut hur kroppens känslor ska reagera, analysera och väga för och emot.
   Miljön är givetvis det viktigaste har jag tyckt genom hela livet. Ända tills jag kom till Kumla Torg förra onsdagskvällen. Där på en stenöken och oerhörda ytor med noll atmosfär gav Eldkvarn allt och förvandlade en småregnig försommarkväll till en magisk konsertupplevelse. Jag kan inte säga att jag var direkt beredd.
   Det spontant känslomässigt bästa stället för konserter är ju egentligen en mörk klubb eller restaurang. Där sorlet, den mänskliga kontakten med andra åhörare och närheten till artisterna på scen är viktigare än en förstklassig synbild eller kristallklart ljud.
   Det är så jag har upplevt livets bästa konsertstunder. I skiftande lokaler från Marquee och Dingwalls i London via Malmen och Ritz i Stockholm till Prisma, Ritz och Rockmagasinet i Örebro. Såvitt jag minns hade/har inte någon av nämnda ställen en perfekt scen, allra minst klassiska Rockmagasinet på Nygatan där en grotesk pelare stod mitt framför scenen.
   Men är det artister på scen som har något att förmedla och med hjälp av en entusiastisk publik så kan de yttre förutsättningarna betyda minst. Jag har upplevt konserter i 30 års tid på många olika utrymmen i Örebro men väntar fortfarande på en innerlig kväll i en andlös atmosfär på Gamla Teatern. Tänk er en akustisk Ron Sexsmith inför ett par hundra fantaster.
   Jag ryser bara vid tanken.

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.