Blogginlägg från 2014-05-16

Håkans bästa 1992

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1992.

1, DEL AMITRI: Change everything
2. R.E.M.: Automatic for the people
3. MARIE FREDRIKSSON: Den ständiga resan
4. BRUCE SPRINGSTEEN: Human touch
5. PETER GABRIEL: Us
6. MATS RONANDER: Himlen gråter för Elmore James
7. SONNY LANDRETH: Outward bound
8. STEVE FORBERT: The american in me
9. NEIL YOUNG: Harvest moon
10. GRAHAM PARKER: Burning questions

Jag har årets lyckligaste veckor bakom mig. Då skivutgivningen av nya plattor minskade drastiskt redan i november och de senaste veckorna helt avstannat har jag ägnat tiden till att bedöma och gradera årets bästa rockplattor.
   Totalt sett var 1992 i mina ögon och öron ett magert rockÃ¥r. Där konkurrensen pÃ¥ toppen inte var sÃ¥ blodig som tidigare Ã¥r. Däremot är förstaplatsen given genom Del Amitris alldeles underbara "Change everything". En skiva som innehÃ¥ller bÃ¥de akustisk och elektrisk rock av bästa märke.
   Justin Currie och grabbarna i skotska Del Amitri har inte bara gjort ett femstjärnigt album som kom när sommaren var som varmast i juni. Frikostigt och generöst har de vräkt exklusiva singelspÃ¥r över oss hela hösten.
   PÃ¥ sina tre singlar frÃ¥n albumet har de bjudit pÃ¥ inte mindre än Ã¥tta nya lÃ¥tar, tre covers och en akustisk version av ett albumspÃ¥r. Det har varit Del Amitris Ã¥r pÃ¥ mer än ett sätt.
Om Del Amitris skiva var outstanding så var årets bästa skivor i övrigt av inbördes jämnare standard.
   R.E.M. gör rock medmycket magi och lyhörda arrangemang.
   Marie Fredriksson är sÃ¥ ensam om sin Ã¥ngestladdade musik.
   "Human touch" är Bruce Springsteens bästa och jämnaste av de tvÃ¥ album han släppte samtidigt.
   Peter Gabriel gör hypnotiskt vacker musik och använder syntar och maskiner pÃ¥ absolut rätt sätt.
   Ã„ntligen slog Mats Ronander till med sitt bästa album som soloartist.
   Sonny Landreth är inte bara Ã¥rets solodebutant. Han kan allt: sjung, spela gitarr och skriva lÃ¥tar.
   Steve Forbert är aldrig lÃ¥ngrandig men det han gör är personligt och lÃ¥gmält originellt.
   Neil Young är mjukare än pÃ¥ länge men tappar ändÃ¥ aldrig stinget.
   Ã„ven Graham Parker kan man lita pÃ¥. Grymt melodisk poprock.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.