Blogginlägg från 2014-05-12

90:#1 El corazón

STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

Det är lätt att glömma att Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   PÃ¥ "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog gÃ¥ i fotspÃ¥ren efter Bruce Springsteen och Neil Young tillsammans med sitt rockband till komp. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att bÃ¥de livet och musiken fick starta om nÃ¥gra Ã¥r in pÃ¥ 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och fantastiska lÃ¥tskrivande.
   Det började lite lÃ¥gmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996), även den given pÃ¥ min 90-talslista, och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm dÃ¥ och den gränslösa blandningen och styrkan i varje lÃ¥t tar mig fortfarande känslomässigt pÃ¥ en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension frÃ¥n 1997 (se nedan) blev "El corazón" det Ã¥rets nummer ett pÃ¥ Ã¥rsbästalistan och nu, nästan 17 Ã¥r senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till hela 90-talets bästa album.
   Listan pÃ¥ 90-talets bästa skivor har nÃ¥tt sitt slut men ämnet fortsätter snurra pÃ¥ den här sidan nÃ¥gra veckor till. Jag kommer under de närmaste dagarna redovisa alla mina Ã¥rsbästalistor frÃ¥n 90-talet med eller utan originalkommentarer. SÃ¥ häng pÃ¥ innan sommaren tar sitt stora grepp över bloggen och livet i övrigt.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)

90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   LÃ¥ter det splittrat sÃ¥ är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder pÃ¥ en fulländad mix där han i vissa lÃ¥tar slÃ¥r bÃ¥de Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young pÃ¥ deras egna revir.
   Skivan ramas in av tvÃ¥ lÃ¥gmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. BÃ¥da lÃ¥tarna kunde varit topplÃ¥tar pÃ¥ Springsteens "Nebraska" och överträffar allt pÃ¥ "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr pÃ¥ en typisk Neil Young-lÃ¥t. Och med Emmylou Harris i kören lÃ¥ter det som mycket pÃ¥ "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. SÃ¥ rolig att Steve har svÃ¥rt att hÃ¥lla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers pÃ¥ en lÃ¥t, "N.Y.C", som onekligen stÃ¥r ut men ändÃ¥ inte faller ur ramen.
   SÃ¥ musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell pÃ¥ John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar nÃ¥gra lÃ¥tar.
   Som hitlÃ¥t är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, lÃ¥ter som en nyupptäckt Hank Williams-demo frÃ¥n 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin pÃ¥ gitarr, slÃ¥r undan benen pÃ¥ hela rockpubliken.
   Ã„ndÃ¥ är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han pÃ¥stÃ¥r det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder nÃ¥got, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart Ã¥rets skiva.

YouTube: Steve Earles hyllning till Townes Vn Zandt: "Fort Worth blues".


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.