Blogginlägg från 2014-05-05

90:#2 Tomorrow the green grass

THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass (American recordings, 1995)

Efter tio år som fungerande band nådde The Jayhawks sin absoluta musikaliska höjdpunkt som skivproducerande grupp med sitt fjärde album. Historien om gruppen var alltså relativt lång innan de 1992 väckte ett visst kommersiellt intresse med sitt tredje album, "Hollywood town hall", och då även fångade min uppmärksamhet på gruppen första gången. Med en bra men ändå ganska ordinär rockplatta.
   DÃ¥ hade gruppen, som ständigt bytte trummis och flera andra medlemmar, under ganska smÃ¥ förutsättningar släppt tvÃ¥ album som inte nÃ¥dde mÃ¥nga. Men det andra albumet, "Blue earth" (1989), hade kommit till skivbolaget Def Americans husproducent George Drakoulias kännedom. Han gillade det han hörde, förstod utvecklingsmöjligheterna och skivkontraktet inför nästa album, som Drakoulias producerade, var ett faktum.
   Fram till Jayhawks hade det här skivbolaget haft en hÃ¥rdare musikalisk profil, med namn som Slayer, Black Crowes och Danzig, men altcountrygenren (det här var innan vi började kalla allt för americana) växte och skivbolagschefen Rick Rubin, som alltid har haft näsa för trender och god musik, anade en positiv framtid för bÃ¥de gruppen och genren.
   Den lätt Neil Young-influerade "Hollywood town hall" öppnade alltsÃ¥ ögonen och öronen pÃ¥ mig men det var drygt tvÃ¥ Ã¥r senare, i februari 1995, som The Jayhawks med "Tomorrow the green grass" tog mig med fullständig storm. DÃ¥ föll det personliga soundet, ännu en gÃ¥ng producerat av Drakoulias, pÃ¥ plats, lÃ¥tskrivarparet Mark Olsons och Gary Louris teamwork var fulländat och den där charmiga mixen av spontanitet och driven professionalism visste inga gränser.
   Gruppen som spelade "Tomorrow the green grass" hade som vanligt Olson och Louris i ledarpositioner, basisten Marc Perlman hade följt med frÃ¥n dag 1 och ny klaviaturspelare var Karen Grotberg. Gruppen saknade alltsÃ¥, inte överraskande, fast trummis och den mycket erfarne Don Heffington (Bob Dylan, Lone Justice, Emmylou Harris) hjälpte till bakom trummorna. Tillsammans med studiomusiker som Benmont Tench, orgel, och Greg Leisz (stavat "Leese" i cd-häftet), steelguitar.

Men det är också några tjejer som gör fina avgörande insatser på några låtar. Lili Haydn hottar upp både tempot och arrangemanget på den fantastiska "I'd run away" med sin fiol. En annan fioltjej, Tammy Rodgers, kryddar den lite lugnare "Over my shoulder". Och sångerskorna Sharleen Spiteri, från gruppen Texas, och Victoria Williams hjälper till vid mikrofonen på några låtar.
   Mark Olsons dÃ¥varande flickvän (och senare fru) Williams har fÃ¥tt en lÃ¥t tillägnad, "Miss Williams' guitar", som är en av mÃ¥nga, mÃ¥nga höjdpunkter pÃ¥ albumet. Att bandet en gÃ¥ng kallades det nya Flying Burrito Brothers är idag lÃ¥ngsökt för countryklangerna är i minoritet bland rock- och poppärlorna. Ibland gÃ¥r tanken till Green On Red (vart tog de vägen?), Olsons röst ligger stundtals nära Dan Stuarts avslappnade nonchalans.
   Men när Olson sjunger tillsammans med lÃ¥tskrivarpartnern Louris blir det perfekt stämsÃ¥ng a la bröderna Everly med rösterna tvinnade runt varandra. Ibland sjunger de nästan i munnen pÃ¥ varandra och den där spontana, första-tagningen-känslan, Ã¥terkommer vid flera tillfällen pÃ¥ skivan.
   Bland alla högkvalitativa originallÃ¥tar har gruppen tvingat in en cover frÃ¥n ett oväntat band, 70-talshjältarna Grand Funk. Men det lÃ¥ter snarare Beatles och George Harrisons "My sweet lord" om bÃ¥de lÃ¥t och arrangemang.
   Jayhawks fick aldrig nÃ¥gon chans att upprepa succén efter "Tomorrow the green grass". Mark Olson lämnade gruppen för att gifta sig och sköta om sin MS-sjuke fru Victoria Williams. Tillsammans gjorde de nÃ¥gra lÃ¥gbudgetskivor under namnet Original Harmony Ridge Creekdippers. Kvar i gruppen blev Louris som inte riktigt kunde skriva personliga lÃ¥tar pÃ¥ egen hand. Jayhawks-skivorna "Sound of lies" (1997) och den Bob Ezrin-producerade "Smile" (2000) är smärre katastrofer men "Rainy day music" (2003) är nÃ¥got bättre.
   2008 Ã¥terförenades Olson och Louris pÃ¥ duoskivan "Ready for the flood" och pÃ¥ den senaste klart intressanta Jayhawks-skivan "Mockingbird time" (2011) finns bÃ¥da med och det ekar gammalt fint samarbete. Rekommenderas.

YouTube: "I'd run away" med The Jayhawks.


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.