Blogginlägg från 2017-04-17

#5. vhs: Berlin

NEIL YOUNG: Berlin (Channel 5, 1986)

DET KÄNNS SOM EN STOR YNNEST ATT IDAG, en vårdag 2017, få möjlighet att återvända till det fina minnet av två konserter jag upplevde i oktober 1982. Och både se och höra perfekt, nåja vhs-kvalitén kunde väl vara bättre. Jag har berättat allt jag vet om Neil Youngs Europaturné hösten 1982 och konserterna i Göteborg och Stockholm i två tidigare artiklar. Och jag har säkert i några bisatser uttryckt en viss besvikelse över albumet som följde i spåren efter turnén, "Trans", och skulle bli skivan som krönte den mäktiga liveupplevelsen men blev som en ganska lam vindpust.
   "Berlin" är en liveupptagning frÃ¥n turnéns avslutande konsert i Deutschland Halle i Berlin. PÃ¥ kassetten finns ungefär hälften av den ursprungliga konserten, elva lÃ¥tar av 21, men det är en bra sammanfattning av den stora oförglömliga konsertupplevelsen. Med ett utmärkt balanserat urval och jag tycker mig fÃ¥ Ã¥teruppleva konserten pÃ¥ ett ganska trovärdigt sätt. Där de revolutionerande nya lÃ¥tarna, med sina elektroniska hjälpmedel, fÃ¥r sin beskärda del tillsammans med obligatoriska klassiker som i Neil Youngs fall inte gÃ¥r att komma förbi.
   Det är dock synd att inte Nils Lofgrens lÃ¥t mot slutet av konserten, "Beggars day" alternativt "I don't want to talk about it", inte finns med här. Men det är väl ocksÃ¥ förklarligt. PÃ¥ en timme lÃ¥ng video utgiven i Neil Youngs namn finns det naturligtvis inte plats för nÃ¥gra gästbesök men Lofgren finns med under nästan hela konserten och har dÃ¥ en mer aktiv roll än som bara kompmusiker.
   Neil Youngs plötsligt nyfunna intresse i elektronik, synthar, vocoders och överlag ett helt nytt och experimentellt sätt att skriva lÃ¥tar genomsyrade hans höstturné 1982. Det är onekligen en spännande, omvälvande men tidsmässigt begränsad period i Neil Youngs karriär som här finns dokumenterad.
   Idén till detta udda intresse föddes redan ett Ã¥r innan när inspelningarna för "Trans"-albumet inleddes. FrÃ¥n september 1981 till maj 1982 utvecklades det nya och, i Neil Youngs värld, ganska vÃ¥gade soundet parallellt med albuminspelningarna. God framförhÃ¥llning kan tyckas, ändÃ¥ hann inte skivan släppas innan turnén. Det förlorade "Trans" mycket pÃ¥ och vi i publiken var inte riktigt förberedda pÃ¥ det nya materialet. Nu hade jag live inga problem med de nya lÃ¥tarna, blev oerhört imponerad av det tunga och mäktiga soundet, men upplevde Ã¥ andra sidan skivan i efterhand som tunn och opersonlig och mjukt poppig. LÃ¥ngt frÃ¥n Neil Youngs vanliga dignitet.
   Det spännande nya soundet pÃ¥verkade inte hela konserten utan speciellt bara pÃ¥ de nya lÃ¥tarna "Computer age", "Transformer man" och "Sample and hold" dÃ¥ Neil sätter pÃ¥ sig solglasögonen, den sladdlösa mikrofonen och den elektroniska utrustningen. Nils Lofgren gör likadant och tillsammans genomför de en sorts annorlunda duett med sina vocoderförvrängda röster.
   Det fungerar förvÃ¥nansvärt bra pÃ¥ scen, samarbetet mellan Young och Lofgren är nästan teatraliskt, bÃ¥de ljudmässigt och visuellt. Nils fÃ¥r utnyttja sin vighet när han dansar omkring med sin gitarr, han slÃ¥r ingen frivolt (som han brukade göra pÃ¥ sina solokonserter) men är fysiskt aktiv medan de elektroniska rösterna "pratar" med varandra. PÃ¥ just de här lÃ¥tarna förstärks bandet med Joel Bernstein, vanligtvis Neil Youngs fotograf, pÃ¥ keyboards.

DET ÄR VÄL EGENTLIGEN BARA PÅ EN LÅT, "Transformer man", som tekniken tar överhand. Vi får se rullbandet med inspelad musik rulla och låten framförs singback, med Neil och Nils, utan andra musiker på scen.
   Det är ett oerhört tungt band som Neil Young ställde upp pÃ¥ den här turnén och när konserten/kassetten öppnar med "Cinnamon girl" är decibelmätaren verkligen pÃ¥ rött. TvÃ¥ högljudda elgitarrer och en congasspelare (Joe Lala) med elförstärkta handlator(!) gör allt för att skaka liv i den högljudda Neil Young-klassikern. Jag rekommenderar att videon spelas med hög volym för att konsertkänslan ska bibehÃ¥llas.
   Lite mjukare blir soundet pÃ¥ "Little thing called love", som Neil presenterar som ny lÃ¥t, där han spelar akustisk gitarr, Nils pÃ¥ piano och Ben Keith pÃ¥ smakfull lapsteel hängande frÃ¥n axeln. Allt medan fläktarna blÃ¥ser i hÃ¥ret. Det blir inledningen till ett lugnare parti i konserten med först "Old man" och sedan Neil som ensam pÃ¥ scen framför "Needle and the damage done" längst ut pÃ¥ sin catwalk, en scenspecialitet som spelar stor roll visuellt under hela konserten.
   Neil förflyttar sig sedan till pianot fortfarande ensam pÃ¥ scen, "vattnar" munspelet och framför en förtjusande version av "After the goldrush" där han har uppdaterat texten "Look at Mother Nature on the run/In the nineteen seventies" till "...eighties".
   Den grandiosa publikupphetsande avslutningen pÃ¥ konserten med lÃ¥nga, högljudda versioner av "Like a hurricane" och "Hey hey my my" är identisk med verkligheten där finns stor plats för Neil Youngs spektakulära gitarrsolon. I den upplysta hallen vill jublet, ovationerna och ropen pÃ¥ "mer" aldrig ta slut innan förstummade tyskar fÃ¥r uppleva en världspremiär: LÃ¥ten "Berlin" (en "brand new song" och inför lÃ¥ten förklarar Neil ackordsföljder för basisten Bruce Palmer) i halvtempo om staden han just nu spelar i.
   Lofgrens gitarr har en underliggande intensitet och melodin är kanske inte sÃ¥ spektakulär men har ändÃ¥ kvalitéer som borde göra den kvalificerad för inspelningsstudion. Men lÃ¥ten har varken förr eller senare spelats offentligt!

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.