Blogginlägg från 2003-04-10

Billy Bremner med band till El Sombrero

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 2003.

När skotten och gitarristen Billy Bremner 1996 blev fast medlem i Refreshments bosatte han sig också i Sverige. Efter det äventyret, som avslutades 1999, blev han kvar i landet. Bor numera i Stockholm med svensk flickvän (norrländskan Helén Lövgren), har sitt andra Sverige-inspelade soloalbum på gång och är nu ute på en turné i eget namn. Fredagkväll kommer Billy och bandet BB Guns till Örebro och El Sombrero.
   Refreshments-samarbetet resulterade i tre Bremner-producerade skivor, på två sjöng, skrev och spelade han permanent, som etablerade honom i svenskt musikliv.
   Sedan har han i Sverige spelat på skivor med Totta, Magnus Lindberg, som han också producerade, och Sigge Hill.
   Men 55-årige Billy Bremner har ett betydligt längre musikerliv än så. Främst är han känd som en fjärdedel av Rockpile, kvartetten som i slutet på 70-talet till 1980 leddes av Nick Lowe och Dave Edmunds där Bremner inte hade en så liten roll utan både skrev och sjöng låtar.
   Att han spelat med Refreshments och Totta i Örebro tidigare minns han givetvis men att han 1980 stod på Konserthusets scen har han inte något minne av.
   - Vi spelade live väldigt mycket och turnerade ofta så det är omöjligt att komma ihåg speciella konserter. Det enda jag minns från 1980 är att Rockpile sprack, säger Billy med mat i munnen när jag når honom mitt i lunchen.
   Men som den artige gentleman han är berättar Billy vidare om sitt första soloalbum 1984, "Bash!". Som följde upp några ganska popinfluerade Stiff-singlar.

- Jag har förstått att många av mina gamla beundrare älskar skivan men själv är jag inte alls nöjd. Låtarna var okej då men jag gjorde den under press från skivbolaget (Arista) och den blev alldeles för poppig. Men ingen skugga ska falla över producenten Will Birch.
   Live lovar Bremner inga låtar från "Bash!" utan kommer främst att köra en ny repertoar. Från ett album som just är inspelat, producerat av Dan Hylander med 13 nya originallåtar. Mats Ronander spelar munspel på en låt.
   - Rock, pop, midtempo, ballader. Kalla det vad du vill, säger Billy. Jag vet att några skivbolag, även i USA, är intresserade så när vi mixat färdigt ska den ut.
   Från mitten av 80-talet bodde Billy i USA i 13 år, 9 i Los Angeles och 4 i Nashville, men längtar inte tillbaka.
   - Det var och är dyrt. Advokater och ekonomiska rådgivare, som behövs i ett land där det ständigt krävs arbetstillstånd, visum och kontrakt så fort man ska gå in i studion, kostade enorma pengar, minns han.
   Sedan får Billy reda ut missförståndet (hos undertecknad) till varför han har samma namn som den legendariske fotbollspelaren i Leeds på 60- och 70-talet.
   - Jag har inte tagit någons namn, säger han bestämt. Bremner är ett vanligt skotskt namn så jag heter William Murray Bremner för att jag är född till det.
   Billy har i BB Guns med sig Frank Liestam, gitarr, Kent Borg, trummor, och Totte Wallgren, bas.

/ Håkan

"People like you and me"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 2003.

GLORIA
People like you and me
(Wea/Warner)

Det är svårt att komma förbi epitetet supergrupp eller jämförelser med 70-talets Fleetwood Mac när man beskriver Gloria. Två starka sångerskor och fyra flitigt anlitade musiker som tillsammans är mer professionella än personliga.
   Precis som all musik som kan målas ut som sval och elegant lider Glorias andra album brist på det där oväntade, det hisnande oförutsägbara eller helt enkelt låtar som bryter mönster.
   Däremot finns det tveklöst en mängd bra låtar på skivan. Kanske inte uppenbara hits men melodier som låter lika bra första, tredje som femte gången du lyssnar. Det finns en långsiktig ambition med många låtar på nya skivan. Så välgjort, så tidlöst och så lite sneglande på pågående trender.
   Men en skiva med Gloria kan givetvis aldrig bli lika personlig som en soloplatta med Rebecka Törnqvist, den stora etablerade artisten i sällskapet. Därför tycker jag genomgående bättre om Sara Isakssons sensuellt energiska sånginsatser. Hennes röst känns inte lika utsliten i sammanhanget och bidrar med flera okända positiva sidor.
   Sara "Out of here", "One of these days" och titellåten är några av skivans största stunder.
   Men Rebeckas "You'll be the first to know" och "I shouldn't be crying" är inte långt efter.
   Sedan kan jag tycka det är hemskt ospännande när ett band på sex individer kan skriva tretton låtar så demokratiskt tillsammans.

/ Håkan

"Lyckliga hundar"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 2003.

WILMER X
Lyckliga hundar
(Capitol/Hi Fidelity/EMI)

Tre år efter den senaste ordinarie studioskivan är detta X-ordinära skånska rockband tillbaka med ännu en skiva på toppen av sitt kunnande.
   Efter två envist rockande skivor, ”Primitiv” och ”Silver” med all den omväxlande styrka som låtskrivaresset Nisse Hellberg kan uppfinna inom gränserna mellan några få riff, har bandet nu backat i ambitionerna att vara homogena och enkelt träffsäkra. Och ännu en gång öppna dörren för intressanta gästartister.
   Wilmer X målar med fler färger än på många år.
   I form och sound påminner ”Lyckliga hundar” om en anspråkslös motsvarighet till ”Mambo feber”, detta totala styrkebevis till dubbelalbum som kom för tolv år sedan.
   Det är samma breda mix, samma hisnande tvära kast mellan musikstilar och samma X-klusivt höga lägstanivå rakt igenom hela skivan.
   En förklaring är producenten Dan Sundqvists återförening med Wilmer. Han har en magisk påverkan på både utformning och låtskrivande. Han kan få bandet att låta både rock, pop och till och med schlager i en och samma låt (”Sjunde slöjan faller”), bli tyngre än någonsin genom att låta Hellacopters- och Backyard Babies-medlemmar vara med och gasa på några spår och kan även ta fram akustiskt fint utmejslade melodier fullt värdiga ett rockband.
   Det är, som sagt, väldigt tvära kast på den här skivan men det känns inte för en sekund eller en låt som ett svaghetstecken. Ty Nisse Hellberg har ju den otroligt genuina gåvan att skriva texter som står sig lika bra att läsas separat som att framföras tillsammans med ett band.
   Han skriver om den lyckliga vardagen (titellåten), ensamhet (”Absolut ensam”), mogen vuxenhet (singeln ”Vi som blommar sent”), gamla relationer (”Cool tid ihop”), självömkan (”Tyck synd om mej”), kärlek (”Sjunde slöjan faller”), frihet (”Vägen söderut”), självironi (”Pojken i skuggan”), hat (”XXX”) och försoning (”Sent i september”) och det känns i varje fras, varje bisats som något mycket angeläget.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.