Blogginlägg från april, 2003

Klerks konsert

Postad: 2003-04-30 16:04
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 2003.

KONSERT
The Klerks
Festivalborg, Örebro 29/4 2003


Ungdomarna i albumdebuterande Klerks hade mycket att slåss emot på tisdagskvällen när de strax efter klockan åtta gick upp på Festivalborg-scenen.
   Det usla vädret och den lilla publiken skulle till varje pris besegras och artilleriet bestod av deras ännu inte allmänt kända låtar till repertoar. Plus en mullrigare version av Billy Braggs ”A new England”.
   Skivan de släppte redan i januari var kanske inte den mest personliga debuten Sverige skådat men hade några klockrena hits som nu skulle bädda för en godkänd fortsättning för konsertbandet Klerks.
   Men klockan åtta hade inte någon större publik infunnit sig och bandet fick kämpa hårt för att göra sig själva rättvisa med hjälp av rökmaskiner i det blöta vädret.
   Med sämsta möjliga förutsättningar, där de själva i den fuktiga och svala luften agerade mänskliga rökmaskiner, gjorde bandet ändå bra ifrån sig.
   Två sångare i Jon Allesson och Peter Andersson, som också skriver gruppens repertoar, gjorde gruppens visuella framtoning betydligt mer spännande än på skiva. Det blev till en spännande stafett när killarna bytte av varandra vid mikrofonen. Ibland i samma låt.
   Sedan har Klerks det klassiska problemet som alla debutanter har med bara ett album i ryggen och sedan ger sig ut för att spela live. Förutom hitsen, som i det här fallet (”She, she, she” och ”Let it out”) faktiskt är gruppens styrka, var det okända låtar för den stora delen av den lilla publiken.
   Skivan har ju faktiskt fler låtar av rang än de rent hitmässiga men i en atmosfär, som nog måste beskrivas som omöjlig, var det speciellt svårt att bilda sig en uppfattning om de lugnare och stillsammare låtarna.
   Så med lite bättre förutsättningar hade det 40 minuter långa Klerks-framträdandet kunnat bli en riktigt behaglig väntan på kvällens stora affischnamn The Sounds.
   Nu blev konserten istället en tuff utmaning för kvintetten Klerks. Där inget var gratis.

/ Håkan

"Den andra skivan"

Postad: 2003-04-22 11:59
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 2003.

GLENMARK ERIKSSON STRÖMSTEDT
Den andra skivan
(Columbia/Sony)


Vem minns inte VM-bronset 1994? Men vem minns GES 1995? Jo, det är klart att "Vi gräver guld i USA" och några låtar till föll på allas läppar det året men deras album var ju hopplöst blekt jämfört med den dignitet som tre medelålders svenska popartister vid tillfället borde kunna leva upp till.
   Och nu har de tre, som nu blivit ännu mer medelålders, mage att göra comeback utan någon som helst anledning. Förutom rent desperata alltså. Deras respektive karriärer har på de här åren anmärkningsvärt falnat och inte ens tillsammans kan de nu skrapa ihop en skiva som normalt begåvade svenska artister lyckas med på egen hand.
   Felet med "Den andra skivan" är väl inte att den är så mycket sämre än andra popskivor i den normaltrendiga genren. Däremot är den ju så hopplöst ospännande, så upprörande opersonlig och dessvärre också till stora delar fri från självklara hits.
   OK, jag kan hålla med om att de i den tangofrustande "Den andra kvinnan" har fångat hitreceptet men i övrigt är låtarna, som de hela tiden samsas om att skriva och sjunga, antingen ekon av fornstora dagar eller småstulna detaljer från pop- och soulhistorien.
   Till den senare kategorin hör "Händerna på täcket", den latindoftande Ricky Martin-reprisen flera år för sent. Hade sånär gått vidare i schlagerfestivalen.
   Bäst blir det onekligen när ambitioner tonas ned och hitsyndromet glöms bort. Som i "Vin och rosor", den vilda västern-skumpande bagatellen till låt.

/ Håkan

Billy Bremner konsert

Postad: 2003-04-13 16:05
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/4 2003.

KONSERT
Billy Bremner & the BB Guns
El Sombrero, Örebro 11/4 2003


För dagens publik är Billy Bremner mest bekant för de oändliga turnéerna tillsammans med Refreshments under de sista 90-talsåren. Men han har en gedigen karriär bakom sig, under många decennier, som han dessvärre inte har något stort intresse att gräva i när han ger sig ut på en osedvanligt sällsynt turné under eget namn.
   Men ingen skada skedd för Billy hade en mängd nya låtar av klassisk prägel plus några coverlåtar, från exempelvis Mickey Jupp och Nick Lowe, av riktigt magisk karaktär på setlistan.
   Refreshments numera stora livepublik mötte tyvärr inte upp när Bremner kom till El Sombrero och det förlorade väl bara de som inte var där på. Till slut blev det ändå en fullt acceptabel, delvis dansande, skara framför scenen. Som fick uppleva en konsert som inte var något visuellt fyrverkeri, Bremner höll på att hamna utanför strålkastarljuset, men innehållsmässigt och musikaliskt en nog så effektiv 75-minuterskonsert.
   Ja, Bremner är visserligen ute på en turné i eget namn men är nog inte naturligt bekväm i rollen som huvudartist. Såg ut att krypa åt sidan och sken väl egentligen bara upp under de korta men ytterst skickliga soloinpassen på gitarr.
   Han är en man med båda fötterna på jorden, numera stadigare än någonsin, som lät repertoaren tala naturligare än mellansnacken.
   Men rösten att sjunga med har han kvar. Den där melodiskt attackerande stämman, visserligen lätt förkyld i fredags, som kan dra ut vokalerna till ren och skär rock’n’roll-magi.
   Från den explosiva öppningen med ”You’ll never get me up in one of those” till den ännu mer sanslöst svängiga ”Trouble boys”, en låt han under 24 år ”lånat ut” till Dave Edmunds, Rockpile och Refreshments, var det förvånansvärt hög nivå på låtvalet.
   Den gamla Bill Haley-instrumentalen ”Goofin’ around” verkar vi aldrig få slippa med Bremner, för den är säkert roligare att spela än att lyssna på, men coverlåtar som ”Hot rod heart”, ”I fought the law” och ”The girl can’t help it” (ibland med bandets Frank Liestam som sångare) blev en högst naturlig del av Bremners liverepertoar.
   Men det var originallåtarna från den senaste soloskivan och en helt nyskriven låt, av underbar kvalité, som höjde konsertnivån över det mesta.

BILLY BREMNER: gitarr och sång
FRANK LIESTAM: gitarr och sång
TOTTE WALLGREN: bas och sång
KENT BORG: trummor

You’ll never get me up in one of those
Keep this house rockin’
I get enough
Hot rod heart (Fogerty) Frank sjöng
Wheels of misfortune
Switchboard Susan
Stalkin’ the flock
Lonesome train (Frank)
Lookin’ back, thinkin’ ahead
Goofin’ around
?? NY LÅT
Shakin’ all over
The girl can’t help it
Green with envy
Surf rider
Heart
Trouble boys

Extralåt
I fought the law (Frank)

/ Håkan

Billy Bremner med band till El Sombrero

Postad: 2003-04-10 18:57
Kategori: Intervjuer

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 2003.

När skotten och gitarristen Billy Bremner 1996 blev fast medlem i Refreshments bosatte han sig också i Sverige. Efter det äventyret, som avslutades 1999, blev han kvar i landet. Bor numera i Stockholm med svensk flickvän (norrländskan Helén Lövgren), har sitt andra Sverige-inspelade soloalbum på gång och är nu ute på en turné i eget namn. Fredagkväll kommer Billy och bandet BB Guns till Örebro och El Sombrero.
   Refreshments-samarbetet resulterade i tre Bremner-producerade skivor, på två sjöng, skrev och spelade han permanent, som etablerade honom i svenskt musikliv.
   Sedan har han i Sverige spelat på skivor med Totta, Magnus Lindberg, som han också producerade, och Sigge Hill.
   Men 55-årige Billy Bremner har ett betydligt längre musikerliv än så. Främst är han känd som en fjärdedel av Rockpile, kvartetten som i slutet på 70-talet till 1980 leddes av Nick Lowe och Dave Edmunds där Bremner inte hade en så liten roll utan både skrev och sjöng låtar.
   Att han spelat med Refreshments och Totta i Örebro tidigare minns han givetvis men att han 1980 stod på Konserthusets scen har han inte något minne av.
   - Vi spelade live väldigt mycket och turnerade ofta så det är omöjligt att komma ihåg speciella konserter. Det enda jag minns från 1980 är att Rockpile sprack, säger Billy med mat i munnen när jag når honom mitt i lunchen.
   Men som den artige gentleman han är berättar Billy vidare om sitt första soloalbum 1984, "Bash!". Som följde upp några ganska popinfluerade Stiff-singlar.

- Jag har förstått att många av mina gamla beundrare älskar skivan men själv är jag inte alls nöjd. Låtarna var okej då men jag gjorde den under press från skivbolaget (Arista) och den blev alldeles för poppig. Men ingen skugga ska falla över producenten Will Birch.
   Live lovar Bremner inga låtar från "Bash!" utan kommer främst att köra en ny repertoar. Från ett album som just är inspelat, producerat av Dan Hylander med 13 nya originallåtar. Mats Ronander spelar munspel på en låt.
   - Rock, pop, midtempo, ballader. Kalla det vad du vill, säger Billy. Jag vet att några skivbolag, även i USA, är intresserade så när vi mixat färdigt ska den ut.
   Från mitten av 80-talet bodde Billy i USA i 13 år, 9 i Los Angeles och 4 i Nashville, men längtar inte tillbaka.
   - Det var och är dyrt. Advokater och ekonomiska rådgivare, som behövs i ett land där det ständigt krävs arbetstillstånd, visum och kontrakt så fort man ska gå in i studion, kostade enorma pengar, minns han.
   Sedan får Billy reda ut missförståndet (hos undertecknad) till varför han har samma namn som den legendariske fotbollspelaren i Leeds på 60- och 70-talet.
   - Jag har inte tagit någons namn, säger han bestämt. Bremner är ett vanligt skotskt namn så jag heter William Murray Bremner för att jag är född till det.
   Billy har i BB Guns med sig Frank Liestam, gitarr, Kent Borg, trummor, och Totte Wallgren, bas.

/ Håkan

"People like you and me"

Postad: 2003-04-10 11:57
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 2003.

GLORIA
People like you and me
(Wea/Warner)


Det är svårt att komma förbi epitetet supergrupp eller jämförelser med 70-talets Fleetwood Mac när man beskriver Gloria. Två starka sångerskor och fyra flitigt anlitade musiker som tillsammans är mer professionella än personliga.
   Precis som all musik som kan målas ut som sval och elegant lider Glorias andra album brist på det där oväntade, det hisnande oförutsägbara eller helt enkelt låtar som bryter mönster.
   Däremot finns det tveklöst en mängd bra låtar på skivan. Kanske inte uppenbara hits men melodier som låter lika bra första, tredje som femte gången du lyssnar. Det finns en långsiktig ambition med många låtar på nya skivan. Så välgjort, så tidlöst och så lite sneglande på pågående trender.
   Men en skiva med Gloria kan givetvis aldrig bli lika personlig som en soloplatta med Rebecka Törnqvist, den stora etablerade artisten i sällskapet. Därför tycker jag genomgående bättre om Sara Isakssons sensuellt energiska sånginsatser. Hennes röst känns inte lika utsliten i sammanhanget och bidrar med flera okända positiva sidor.
   Sara "Out of here", "One of these days" och titellåten är några av skivans största stunder.
   Men Rebeckas "You'll be the first to know" och "I shouldn't be crying" är inte långt efter.
   Sedan kan jag tycka det är hemskt ospännande när ett band på sex individer kan skriva tretton låtar så demokratiskt tillsammans.

/ Håkan

"Lyckliga hundar"

Postad: 2003-04-10 11:56
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 2003.

WILMER X
Lyckliga hundar
(Capitol/Hi Fidelity/EMI)


Tre år efter den senaste ordinarie studioskivan är detta X-ordinära skånska rockband tillbaka med ännu en skiva på toppen av sitt kunnande.
   Efter två envist rockande skivor, ”Primitiv” och ”Silver” med all den omväxlande styrka som låtskrivaresset Nisse Hellberg kan uppfinna inom gränserna mellan några få riff, har bandet nu backat i ambitionerna att vara homogena och enkelt träffsäkra. Och ännu en gång öppna dörren för intressanta gästartister.
   Wilmer X målar med fler färger än på många år.
   I form och sound påminner ”Lyckliga hundar” om en anspråkslös motsvarighet till ”Mambo feber”, detta totala styrkebevis till dubbelalbum som kom för tolv år sedan.
   Det är samma breda mix, samma hisnande tvära kast mellan musikstilar och samma X-klusivt höga lägstanivå rakt igenom hela skivan.
   En förklaring är producenten Dan Sundqvists återförening med Wilmer. Han har en magisk påverkan på både utformning och låtskrivande. Han kan få bandet att låta både rock, pop och till och med schlager i en och samma låt (”Sjunde slöjan faller”), bli tyngre än någonsin genom att låta Hellacopters- och Backyard Babies-medlemmar vara med och gasa på några spår och kan även ta fram akustiskt fint utmejslade melodier fullt värdiga ett rockband.
   Det är, som sagt, väldigt tvära kast på den här skivan men det känns inte för en sekund eller en låt som ett svaghetstecken. Ty Nisse Hellberg har ju den otroligt genuina gåvan att skriva texter som står sig lika bra att läsas separat som att framföras tillsammans med ett band.
   Han skriver om den lyckliga vardagen (titellåten), ensamhet (”Absolut ensam”), mogen vuxenhet (singeln ”Vi som blommar sent”), gamla relationer (”Cool tid ihop”), självömkan (”Tyck synd om mej”), kärlek (”Sjunde slöjan faller”), frihet (”Vägen söderut”), självironi (”Pojken i skuggan”), hat (”XXX”) och försoning (”Sent i september”) och det känns i varje fras, varje bisats som något mycket angeläget.

/ Håkan

Ronander Rickfors konsert

Postad: 2003-04-06 16:07
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 2003.

KONSERT
MATS RONANDER & MIKAEL RICKFORS
Frimis, Örebro 4/4 2003


Det var väl inte med gränslös nyfikenhet i bagaget jag tog mig till Frimis i fredagskväll. Just den här kombinationen har på drygt ett år spelat på samma ställe, visserligen ute och inne, tre gånger så deras mest kända repertoar hade vi hört några gånger live förut.
   Men det blev en konsert med två ofattbart rutinerade scenpersonligheter som presenterade en stor lektion i konsten att aldrig tumma på kvalitén eller plötsligt ge personligheten ett allmängiltigt ansikte.
   Däremot är de trygga i sin roll, trygga på scen och väldigt professionella sångare. Tryggheten kan ha sitt pris om den mynnar ut i alltför mycket blasé och rutinmässig upprepning men både Mats och Micke var inspirerade och tillsammans med ett utsökt kompband gav de plötsligt nytt liv åt sin gamla repertoar.
   Rickfors första hitlåt sådär 28 år gamla ”Daughter of the night” inledde och gav discokvällen en naturlig fortsättning från scen. En rytmisk ”Tequila land”, Ronanders senaste favorit som hade fått en härlig groove, fortsatte och det svängde skönt om bandet redan från start.
   De båda 80-talsstjärnorna delade broderligt på repertoaren men det var nog Mats som tog hem de flesta poängen med en tung version av ”Good for you”, en utdragen nästan suggestiv ”För kärleks skull” och en full ös-variant av ”Den nya fabriken”. Och så en fantastisk rullande rytmisk (tack till trummisen Åke Sundqvist) nyarrangerad ”Gör mej lycklig” som en stor och nödvändig överraskning.
   Men Mats största hitlåt var ändå inte kvällens stora publikfavorit. Naturligtvis blev det, som så många gånger förut, Rickfors odödliga men lätt uttjatade ”Vingar” som blev kvällens clou. Som blev en perfekt slutpunkt på konsertens huvudavdelning och en naturlig språngbräda för extralåtarna ”Tender turns tuff”, ”Yeah, yeah” och den andlöst effektiva ”Kött och blod”, Mats tunga magiska 80-tals-hit.
   Givetvis blev konsertkvällen i huvudsak en retrospektiv upplevelse med två artister som väldigt sporadiskt producerar nya skivor men har en desto större historia att berätta.

/ Håkan

Rikard Wolff konsert

Postad: 2003-04-06 16:06
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 2003.

KONSERT
RIKARD WOLFF
Hjalmar Bergman Teatern, Örebro 5/4 2003


Med Örebro Teaterförening som arrangör för ett evenemang på en traditionell teaterscen är det kanske för mycket begärt att få uppleva en genomgående musikalisk, showmässigt underhållande och genuin konsert med Rikard Wolff.
   Wolff har gjort några stundtals briljanta skivförsök och skulle kunna stå upp med enbart det musikaliska som hjälp och leverera en femstjärnig konsertföreställning.
   Han må vara en av landets största etablerade skådespelare men något fullblodsproffs som sångare och konsertartist är han inte. Därtill var den pretentiösa presentationen, som i konsertsammanhang måste uppfattas som något väldigt onaturligt, alldeles för regisserad och teatermässig för att uppfattas som en musikalisk upplevelse.
   I hans värld är pretentiös ett superlativ och en stor tillgång. Så när han bjöd in till föreställning blev det inte överraskande teatral underhållning där mellansnacket förvandlades till starkt regisserade pauser. Och flera av de fantastiska låtarna ur hans skivkarriär blev enbart en del i en konsert, show, musikal, teater eller vad vi nu ville titulera det som.
   Kanske var det Rikards sätt att berätta, kanske var det den ödesmättade teatermiljön med kryss i scengolvet eller kanske var det den dramatiska inramningen som påverkade mitt sätt att uppleva den så kallade konserten.
   Hårt sminkad i velourkostym stirrade han in i olika delar av publiken, berättade några spektakulära sanningar om filminspelningar eller skämtade för en lättpåverkad publik, men vågade inte riktigt ta ut svängarna musikaliskt. Fast han till sin hjälp hade en ytterst habil kvintett musiker som med rätt fingervisning och lite friare tyglar lätt höjt den här föreställningens nivå till höga höjder.
   Med en pianoton (Peter Nordahl) rätt nära det himmelska, som exempelvis under ”Min allra största kärlek”, och kattmjukt rytmiska slagverk (Magnus Persson) som ryggrad var det allt som oftast musikaliska högtidsstunder.
   Och med Wolffs presenterade samarbeten med Martin (hans ”Om du inte vill ha mig” var en av topparna), Mauro Scocco, Ola Salo, Mikael Wiehe och givetvis Lisa Ekdahl blev, hur man än ser det, anledningen till att föreställningen efter besök på de höga pretentiösa höjderna ändå landade på rätt köl.

RIKARD WOLFF: sång
GUNNAR NORDEN: gitarr o sång
ULRIK JOHANSSON: bas o sång
NIKLAS SUNDÉN: dragspel
MAGNUS PERSSON: trummor
PETER NORDAHL: piano o keyboards

Rikard Wolffs låtar:
??Det var en natt…
??Tankar…
Röda dina läppar
Lilla Torg
Kärleksbrev
Vackra pojkar, vackra män
Min älskade (Brel)
Uppfinnare (Salo)
Om du inte vill ha mig
Borde ha varnat dig
Göttingen
Det vackraste mötet
Pojken på månen
Paris
En enda natt

Extralåt
Var inte rädd

/ Håkan

The Beatles dvd

Postad: 2003-04-04 15:21
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i april 2003.

THE BEATLES
Anthology
(Apple/EMI)


Den slutgiltiga dvd-samlingen med den mest genomarbetade och heltäckande dokumentärfilmen om 1900-talets mest ledande popgrupp.
   I en serie av åtta program sändes historien om Beatles under 1995 på tv och får här sin härliga, naturliga och alldeles överdådiga presentation på 4 dvd, två avsnitt per dvd. Plus en ”Special features”-dvd med outgivet livematerial, intervjuer och sena kommentarer från mitten av 90-talet.
   Dvd är ju det fullkomliga formatet att samla filmer, tv-serier och dokumentärer på. I det här fallet handlar det om över elva timmars speltid som på dvd blir både lätthanterlig och lättnavigerad med en underbar översikt på en oöverträffad karriär.
   Varje avsnitt av ”Beatles Anthology”-serien är uppdelad i 11-16 kapitel och varje viktig sekvens i historien är lätt att hitta och lätt att identifiera. Och blir, med rätt teknisk utrustning, även en stor musikalisk upplevelse.
   I samband med tv-serien i mitten på 90-talet släpptes tre dubbel-cd med alla de viktiga och exklusiva låtarna men dokumentärfilmen bjuder på ytterligare musikaliska godsaker i ämnet.
   Vill man ha den samlade bilden av Beatles historia, med alla de exklusiva detaljerna, så är både cd-skivorna och dvd-samlingen ett måste för att komma så nära den ouppnåeliga helheten det går.
   Om en grupp som skrev historia på bara åtta år. Som förvandlades från ett oskyldigt pojkband till ett gäng vuxna individer innan de ens hade fyllt 30 år. Oslagbart.
   Ren och skär musikhistoria men varför dvd-samlingen fått en 12-årsgräns är jag däremot inte man att förstå.

/ Håkan

"Till dej"/"Extra vagansa"/"Fläsket"

Postad: 2003-04-04 11:58
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 2003.

MIKAEL RAMEL
Till dej
(Sonet/Universal)

MIKAEL RAMEL
Extra vagansa
(Sonet/Universal)

FLÄSKET BRINNER
Fläsket
(Polydor/Universal)


I dessa arkeologiska tider är det naturligt att ta sig tillbaka ett antal decennier i rockmusikens historia. Är det inte Pugh Rogefeldts hela karriär i en låda så är det hela Beatles-historien på en dvd-samling.
   Eller som här, Mikael Ramels musikaliska sysselsättning under de tidiga 70-talsåren. Fast här handlar det om separata och autentiska album med diverse bonusspår.
   Ramel hamnade, precis som Pugh, i ett ingenmansland mellan den hårt kommersiella musiken och den svenska proggmusiken. Båda sjöng mycket personligt på svenska, skrev egensinniga texter och hade för övrigt många andra gemensamma sidor. Och de lämnade politiken utanför.
   Medan Pugh solade sig i mediaglansen så var Ramels karriär på en mer alternativ nivå. Fast hans båda soloskivor, från 1972 och 1974, kan jämföras med samtida Pugh-alster.
   Ramel visade upp en lekfull och respektlös hållning till det svenska språket och möjligen blev det kanske lite för mycket experimenterande även med arrangemangen för att folk i gemen reservationslöst skulle kunna ta honom till sitt hjärta.
   Jazziga blåsinstrument och folkmusiktoner gjorde arrangemangen flyktiga och melodierna lite mindre viktigaän texterna.
   Men annars, när melodi, arrangemang och text befann sig på samma nivå, var det stundtals små odödliga låtar som Ramel levererade. ”Pengar” och ”Artificiell prana” på ”Till dej” är ju klassiker än i dag.
   Hans skiva två år senare hade samma ojämna blandning med några spektakulära spår, här är det ”Flödet” och titellåten, och några mindre profilerade låtar.
   Bonuslåtarna på soloskivorna är antingen engelska översättningar eller alternativa mixar och får anses tillhöra överkurs i ämnet.
   Mikael Ramel var vid en tidpunkt också medlem av Fläsket Brinner och bidrar till ”Fläsket”. Sinnesutvidgande musik, till 95 procent instrumental, någonstans mellan folkrock, jazz och symfonirock. Ramel sjöng sällan, spelade ännu mindre sologitarr (Bengan Dahlén var bandets solist) och var bara en liten del i detta udda kollektiv.
   Låtarna sträckte sig mellan 38 sekunder och tolv minuter och känns i dag tämligen malplacerade i sin pretentiösa form. Lokalt intresse i form av liveinspelningar som gjordes av Power House i april 1972.

/ Håkan

Paul McCartney dvd

Postad: 2003-04-01 15:19
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda våren 2003.

PAUL McCARTNEY
Back in the U.S.
(MPL/Capitol/EMI)


Ackompanjerade av bilder är dokumentationen av Paul McCartneys USA-turné så mycket större underhållning på dvd än på cd. Ändå är filmandet spartanskt och dvd:n ska inte jämföras med superteknologiska live-produktioner som Springsteens senaste. Där man var en del av publiken. Det här är mer en dokumentär än en strikt konsertfilm. Så beskrivs den också som en ”rock ’n’ road movie”. Med misstag, avbrutna låtar och hysteriska fans utanför arenorna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2003 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.