Blogginlägg från mars, 1998

Genom musikhistorien på bara 24 timmar

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/3 1998.

Vi kan inte se framtiden utan att blicka bakåt. Teknologin förfinas dagligen, ändå får vi ständigt ta steg tillbaka och omvärdera våra rötter. Ena dagen läser jag i nya Mojo om nästa landvinning, DVD, och nästa dag landar tre vinylsinglar/EP i min hand. Det kallar jag att färdas genom hela den tekniska musikhistorien på 24 timmar.
   Vinyl är naturligtvis inte framtiden men är värd en långt mycket bättre och mer respektabel plats än en undanskymd garderob eller mörk källare. Och riktigt död blir vinylskivorna aldrig. Fast teknologiska nördar i slutet på 80-talet gärna gav sådana prognoser.
   Sanningen är att vinyl är bra mycket större och viktigare än exempelvis Mini-Disc och DCC som vi knappt lärde oss stava till innan de tynade bort. Nej, vinyl försvann aldrig riktigt. Och renässansen känns. Inte bara genom de tre skivorna som just nu ligger framför mig. Det finns fler tecken i samma riktning.
   När det stora multinationella skivbolaget EMI förra året firade 100 år återutgav de en mängd av sina klassiska skivor - på vinyl. Engelska tidningen Record Collector listar under den underbara vinjetten "7" of pleasure" varje månad nyutgivna vinylsinglar. Främst hämtad från den engelska indiemarknaden som är stora vinylförespråkare.
   Där någonstans tar det nya svenska skivbolaget Low Impact Recordings, med säte i Örebro, sats med enbart vinyl på programmet. Med grupperna Strollers och Sewergrooves. Förträffligt förpackade singlar/EP i hårda pappomslag, läckra etiketter och olika logotyper. Genomarbetat men anspråkslöst. På samma sätt är mono tillbaka som ett alldeles förträffligt ljud att förmedla musik med genuina rötter.
   När artister och grupper ägnar mer tid åt stereoeffekter än låtar och produktion är det verkligen på sin plats att slå ett slag för mono. Därför känns det så naturligt och följaktligen autentiskt att sparka liv i vinylskivspelaren när Strollers nya skiva anländer. På vinyl. I mono. En EP av klassiskt snitt med fyra låtar. Men varvantalet 33 rpm känns inte riktigt tidstroget.
   Men då är Mathias Lilja bra mycket mer trogen det gamla 60-talet, både som sångare, låtskrivare och gitarrist. Hans röst väller fram som, nu kommer klichéerna, "en ung Van Morrison" eller "en ung Eric Burdon" medan bandets sound av Farfisa, dist och fuzzbox fullbordar den utsökta resan i det förflutna. Som de aldrig själva upplevt men lyssnat in sig på med öron av guld. Mathias fyra låtar pendlar mellan Van, Animals och Tages. Och den begränsade vinylljudbilden är påtaglig och givetvis helt logisk.

/ Håkan

”Primitiv”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/3 1998.

WILMER X
Primitiv
(EMI/Hi Fidelity)

Vilken skön urladdning, vilken härlig nytändning. Och vilken suverän uppvisning i rak rock och positiv pop. Med all den omväxling och fantasifulla arrangemang som en sådan målmedveten attack kräver.
   För mig är "Mambo feber" Wilmers mest totala styrkebevis. Där Nisse Hellbergs skrivande inom en mängd genrer visar att han definitivt behärskar allt. Och gör det med en finess som bara ett fåtal svenska besitter.
   "Mambo feber" var en säker fyrapoängare i sin omväxlande framtoning. Nya "Primitiv" är en fyrapoängare i en helt annan kategori. Där det röjer, svänger och poppar från första till sista sekund.
   Det är som ett original-Wilmer i repris fast med många års erfarenhet och rutin i ryggen. Det är Nisses låtar och Jalles munspel som regerar. Stones-klingande gitarriff och Rockpile-doftande pop om vartannat. Med små korta nedslag i garage, Jimmy Reed-blues och gospel(!). Så oerhört bekant men känns inte på en punkt upprepande. Det är svårt att tycka illa om så direktinjicerad musik. Som låter mer live än en inspelad Wilmer-konsert och stundtals radar upp så starka låtar i en följd att det nästan slår "greatest hits"-samlingen från häromåret.
   Tretton låtar men inga ballader, tretton låtar men inte en enda publikflirt. Närmast klassen folklig ligger "En liten bit mer av oss två" med charmigt o-o-oh-ande i refrängen.
   Stones ande svävar över mycket av Wilmers musik och de har verkligen motsvarigheten till gitarrduon Wood/Richards i Ossler/Hellberg och när munspelet ylar i extas är det i klass med det bästa på "Some girls".
   Efter en lätt andhämtning på låt 10-11 avslutas skivan högklassiskt. Där Hellberg på två låtar beskriver hat, "Du i din värld", och glädje, "Vad jag än gör", med samma verbalt finformulerade konst.
   Hur konstigt det än låter så blir jag överraskad av "Primitiv". Med den ofta jazzinfluerade Pål Svenre som producent för en skiva som delvis är inspelad i Tambourine-studion, som knappast är känd för fysisk rock’n’roll, hade "Primitiv" inget gratis i mina förväntningar.

/ Håkan

Karin ljuset i after ski-mörker

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/2 1998.

KONSERT
MÅNSSON ALL STARS med KARIN WISTRAND
Strömpis, Örebro 27/2 1998

Lågprofil är ett i mina ögon (och öron) välsignat tillstånd. När artisten eller gruppen inte har någon skiva att marknadsföra och är helt fri att välja repertoar och sammanhang för sitt framträdande kan vad som helst hända.
   Det innebär inte att det går att slarva, undervärdera publiken eller bara närvara och kassera in gaget. Det är en svår balansgång som mycket lätt kan hamna på patetiska nivåer. Det blir frihet under ansvar.
   På Strömpis två kvällar i rad i slutet på förra veckan fick vi två olika exempel på nämnda genre. Mats Ronander grävde fram sina bluesrötter och ignorerade helt sina hitframgångar.
   Karin Wistrands förutsättningar kvällen efter var helt annorlunda, ska nämnas till hennes försvar. Hon var bara ett populärt inslag i en traditionell coverkväll av after ski-karaktär.
   Dålig publikuppslutning (ca 65 personer) till följd av dålig marknadsföring gjorde att fredagskvällens evenemang blev kraftigt försenat.
   Och efter en 45 minuters lång inledning med reseledartypen Patrik Isaksson, som aldrig riktigt presenterade sig fast han mellan låtarna pratade oavbrutet, som sångare kom Karin Wistrand upp på scenen först en kvart efter midnatt.
   Kvällen hade blivit natt men Karins uppenbarelse var ljuset i mörkret.
   För med Sten Booberg som kapellmästare och extraordinär gitarrist i Månsson All Stars blev Lolita Pop-soundet närmast autentiskt. Hitlåtar som "Tarzan on a big red scooter", "Mind your eye", "Hey winner" och "Långa tåg" lät riktigt bra framför ett mullrande, dånande kompband.
   Sveriges bästa(?) rocksångerska visade varför hon saknas så mycket på scen och skiva. Så kom den pratglade coversångaren tillbaka innan natten avslutades improviserat men fint med bara Karin, Sten och två gitarrer på scen.
   På slutet av konsertkvällen slets vi mellan hopp och förtvivlan, mellan svensk rockhistoria och traditionellt after ski-trams. Därför blev det sammanlagda betyget lågt på en försenad kväll av ojämn karaktär.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.