Blogginlägg från februari, 1998

Tillbaka till Power House

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/2 1998.

KONSERT
MATS RONANDER & LITTLE BIG BAND
Strömpis, Örebrop 26/2 1998

Det blev ingen kväll i anspråkslöshetens tecken med klacksparkar och dåligt repade jam som kännetecken. Och Little Big Band hade för kvällen växt, med organisten Mats Asplén, och blev mer än en lågbudgetvariant på Low Budget Blues Band som också har herr Ronander som ledargestalt.
   Som tillfällig inhoppare spelade Asplén en viktig roll. Ingen huvudroll men hans mulliga och synnerligen välljudande hammond-toner gav Mats större frihet vid mikrofonen och munspelet.
   Visserligen lät de första takterna pÃ¥ den inledande och omstuvade "Riding with the king", John Hiatts underbara lÃ¥t, som tagen frÃ¥n en konventionell Ronander-skiva men ganska snart stod det klart att det skulle bli en bluesnatt med övervägande coverlÃ¥tar i repertoaren.
   De gamla blueslÃ¥tarna, av hjältar som Sleepy John Estes, Muddy Waters, Junior Wells och Willie Dixon, sitter verkligen kvar i ryggmärgen hos denne 43-Ã¥rige bluesman frÃ¥n Örebro.
   Nästan inga Ronander-signerade hitlÃ¥tar ("Water from the moon" var ett sympatiskt undantag), en repertoar utslutande pÃ¥ engelska och det kändes befriande. För oss som genom Ã¥ren upplevt otaliga konserter med Mats utan ens ett litet munspelssolo.
   Här lät det stundtals som ett déjà vu frÃ¥n gamla Power House blott nÃ¥gra hundra meter frÃ¥n det ursprungliga blueskvarteret. Ty i sedvanlig bluesanda delades kvällen in i tvÃ¥ rejäla set som gav utrymme till lÃ¥nga solon men ocksÃ¥ ett samspel som skvallrade om mer repetition än ryktet gjort gällande.
   Och för att kvällen inte skulle bli en ensidig bluesangelägenhet fanns där ocksÃ¥ plats för lÃ¥tar av John Hiatt (kvällens version av "The usual" slog alla jag har hört tidigare), J J Cale och Bob Dylan. Guy Clarks finstämda "Desperados waiting for the train" var bara en av alla smakfulla pauser mellan de frustande bluesattackerna.
   Att Karin Wistrand aldrig dök upp pÃ¥ Strömpis i torsdagskväll var av underordnad betydelse. För Mats och hans kamrater fyllde upp scenen helt pÃ¥ egen hand utan tänkbar hjälp frÃ¥n spektakulära gäster.

/ HÃ¥kan

Fullmatad Mojo-cd med ny rock och pop

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 1998.

Som prenumerant på den engelska rocktidningen Mojo får jag inte bara en utmärkt skriven, snyggt layoutad tidskrift med underbart innehåll. Jag får också var tredje månad en samlings-CD, "The Mojo machine turns you on", fullmatad med ny rock och pop. Övervägande antal debutanter, ofta exklusiva smakprov från kommande album.
   Senaste Mojo-skivan i raden, den fjärde i ordningen, innehÃ¥ller en dryg timmes musik av anmärkningsvärd hög klass. Förutom nÃ¥gra fÃ¥ etablerade namn, Beth Orton, Guy Chadwick, Ben Folds Five och comebackande Slapp Happy, presenteras en diger rad nya intressanta stjärnskott. Kanske är samlingen skräddarsydd Mojos läsare ty ungdomarna bakom dessa spÃ¥r attraherar rockpubliken lÃ¥ngt upp i Ã¥ldrarna, frÃ¥ga mig.
   The Hormones pÃ¥minner om ett ungdomligt Pogues pÃ¥ mer än ett sätt. SÃ¥ngaren kommer frÃ¥n Dublin och smakprovet "Dig like merry hell" är som ett intensivt poppigt Pogues. Medlemmarna i Gomez, som träffades i en skivaffär, gör en osannolik mix av akustisk swamprock och tuggummitechno(?) i "Whippin' Piccadilly".
   Sylvia Powells softa soul i den egna "Perfect day" tillhör dock inte topparna. SÃ¥ngaren i Headswim, Clovis Taylor, har en stark röst a la Peter Garrett (Midnight Oil) men "Holy ghost" är mer suggestiv än spöklik.
   Den ljusa, svala stämman hos Bronagh Slevin ger Crustation en svävande, atmosfärisk framtoning i "Ride on". Walesiska The Crocketts, efter sÃ¥ngaren Davey (förmodligen taget), gör nervig rock pÃ¥ "Closet heroine". Detsamma med Naomi, 19-Ã¥rig sÃ¥ngerska, som lever ut allt i "Personal touch".
   Chantal Kreviazuk frÃ¥n Kanada, skivans enda transatlantiska inslag, har upptäckts av Peter Asher. Inte sÃ¥ konstigt att Chantal lÃ¥ter som en ung (23 Ã¥r), mycket rockigare Linda Ronstadt i "Wayne". Richard Davies stÃ¥r förmodligen pÃ¥ tröskeln till stort genombrott. Efter grupper som Moles och Cardinal kommer hans solodebut i mars. "Surface of the sun" är mogen Neil Young-pÃ¥verkad rock.
   Skotska Superstar kunde valt ett mindre ansprÃ¥kslöst namn men lÃ¥ter ändÃ¥ som nÃ¥got lovande stort i "Superstar", lite Mott The Hoople, lite David Bowie och mycket talang. A Reminiscent Drive och "NYC Dharma" är mer svÃ¥rplacerad med massor av influenser.
Hormones, Headswim, Chantal Kreviazuk och Superstar. Kom ihåg var ni läste det först...

/ HÃ¥kan

Mer än en bisats

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1998.

KONSERT
THE MERRYMAKERS
Najz Prajz, Örebro 21/2 1998

I dagens extremt konsertfattiga klimat fick jag söka mig till en skivaffär för att i någon mån uppleva den oemotståndliga liverockkänslan. Nåväl, norrländska Merrymakers, vars medlemmar nu sökt sig söderut, lutar musikaliskt nog mer åt det klassiska pophållet. Med förebilder som Jellyfish med flera.
   Merrymakers korta showcase i lördags eftermiddag bevisade att välskrivna poplÃ¥tar gÃ¥r att framföra i alla sammanhang. Välproducerat som pÃ¥ skivan eller dämpat unplugged-inspirerat som i lördags spelar ingen roll när materialet är starkt melodiöst och inte kräver nÃ¥gra spektakulära effekter.
   Sjukdom hade för dagen krympt trion Merrymakers till en duo men inte ens det kunde pÃ¥verka framförandet negativt. Peter Karlsson och David Myhr presenterade en dryg handfull av "de bästa" lÃ¥tarna frÃ¥n aktuella skivan "Bubblegun", en platta fylld av popdängor och synnerligen framträdande gitarrer.
   Personligen saknade jag "A fine line", en snärtig pärla pÃ¥ drygt tvÃ¥ minuter, men fick Ã¥ andra sidan en rejäl dos lysande poprock pÃ¥ bara tvÃ¥ akustiska gitarrer. Och röster (främst Karlssons) som visade sig vara riktigt äkta och bra.
   LÃ¥tarna pendlade mellan mjukaste ballader och uptempo-pop. Lika självklart i snabba "Saltwater drinks" (komplett med vissling) som i lugna "Monkey in the middle". Bandet säljer massor med skivor i Japan, har en amerikansk hemsida pÃ¥ Internet men är nästan okända i Sverige. ÄndÃ¥ borde Merrymakers blir mer än en bisats i modern svensk musikhistoria.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.