Blogginlägg från februari, 1998

Tillbaka till Power House

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/2 1998.

KONSERT
MATS RONANDER & LITTLE BIG BAND
Strömpis, Örebrop 26/2 1998

Det blev ingen kväll i anspråkslöshetens tecken med klacksparkar och dåligt repade jam som kännetecken. Och Little Big Band hade för kvällen växt, med organisten Mats Asplén, och blev mer än en lågbudgetvariant på Low Budget Blues Band som också har herr Ronander som ledargestalt.
   Som tillfällig inhoppare spelade Asplén en viktig roll. Ingen huvudroll men hans mulliga och synnerligen välljudande hammond-toner gav Mats större frihet vid mikrofonen och munspelet.
   Visserligen lät de första takterna på den inledande och omstuvade "Riding with the king", John Hiatts underbara låt, som tagen från en konventionell Ronander-skiva men ganska snart stod det klart att det skulle bli en bluesnatt med övervägande coverlåtar i repertoaren.
   De gamla blueslåtarna, av hjältar som Sleepy John Estes, Muddy Waters, Junior Wells och Willie Dixon, sitter verkligen kvar i ryggmärgen hos denne 43-årige bluesman från Örebro.
   Nästan inga Ronander-signerade hitlåtar ("Water from the moon" var ett sympatiskt undantag), en repertoar utslutande på engelska och det kändes befriande. För oss som genom åren upplevt otaliga konserter med Mats utan ens ett litet munspelssolo.
   Här lät det stundtals som ett déjà vu från gamla Power House blott några hundra meter från det ursprungliga blueskvarteret. Ty i sedvanlig bluesanda delades kvällen in i två rejäla set som gav utrymme till långa solon men också ett samspel som skvallrade om mer repetition än ryktet gjort gällande.
   Och för att kvällen inte skulle bli en ensidig bluesangelägenhet fanns där också plats för låtar av John Hiatt (kvällens version av "The usual" slog alla jag har hört tidigare), J J Cale och Bob Dylan. Guy Clarks finstämda "Desperados waiting for the train" var bara en av alla smakfulla pauser mellan de frustande bluesattackerna.
   Att Karin Wistrand aldrig dök upp på Strömpis i torsdagskväll var av underordnad betydelse. För Mats och hans kamrater fyllde upp scenen helt på egen hand utan tänkbar hjälp från spektakulära gäster.

/ Håkan

Fullmatad Mojo-cd med ny rock och pop

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 1998.

Som prenumerant på den engelska rocktidningen Mojo får jag inte bara en utmärkt skriven, snyggt layoutad tidskrift med underbart innehåll. Jag får också var tredje månad en samlings-CD, "The Mojo machine turns you on", fullmatad med ny rock och pop. Övervägande antal debutanter, ofta exklusiva smakprov från kommande album.
   Senaste Mojo-skivan i raden, den fjärde i ordningen, innehåller en dryg timmes musik av anmärkningsvärd hög klass. Förutom några få etablerade namn, Beth Orton, Guy Chadwick, Ben Folds Five och comebackande Slapp Happy, presenteras en diger rad nya intressanta stjärnskott. Kanske är samlingen skräddarsydd Mojos läsare ty ungdomarna bakom dessa spår attraherar rockpubliken långt upp i åldrarna, fråga mig.
   The Hormones påminner om ett ungdomligt Pogues på mer än ett sätt. Sångaren kommer från Dublin och smakprovet "Dig like merry hell" är som ett intensivt poppigt Pogues. Medlemmarna i Gomez, som träffades i en skivaffär, gör en osannolik mix av akustisk swamprock och tuggummitechno(?) i "Whippin' Piccadilly".
   Sylvia Powells softa soul i den egna "Perfect day" tillhör dock inte topparna. Sångaren i Headswim, Clovis Taylor, har en stark röst a la Peter Garrett (Midnight Oil) men "Holy ghost" är mer suggestiv än spöklik.
   Den ljusa, svala stämman hos Bronagh Slevin ger Crustation en svävande, atmosfärisk framtoning i "Ride on". Walesiska The Crocketts, efter sångaren Davey (förmodligen taget), gör nervig rock på "Closet heroine". Detsamma med Naomi, 19-årig sångerska, som lever ut allt i "Personal touch".
   Chantal Kreviazuk från Kanada, skivans enda transatlantiska inslag, har upptäckts av Peter Asher. Inte så konstigt att Chantal låter som en ung (23 år), mycket rockigare Linda Ronstadt i "Wayne". Richard Davies står förmodligen på tröskeln till stort genombrott. Efter grupper som Moles och Cardinal kommer hans solodebut i mars. "Surface of the sun" är mogen Neil Young-påverkad rock.
   Skotska Superstar kunde valt ett mindre anspråkslöst namn men låter ändå som något lovande stort i "Superstar", lite Mott The Hoople, lite David Bowie och mycket talang. A Reminiscent Drive och "NYC Dharma" är mer svårplacerad med massor av influenser.
Hormones, Headswim, Chantal Kreviazuk och Superstar. Kom ihåg var ni läste det först...

/ Håkan

Mer än en bisats

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1998.

KONSERT
THE MERRYMAKERS
Najz Prajz, Örebro 21/2 1998

I dagens extremt konsertfattiga klimat fick jag söka mig till en skivaffär för att i någon mån uppleva den oemotståndliga liverockkänslan. Nåväl, norrländska Merrymakers, vars medlemmar nu sökt sig söderut, lutar musikaliskt nog mer åt det klassiska pophållet. Med förebilder som Jellyfish med flera.
   Merrymakers korta showcase i lördags eftermiddag bevisade att välskrivna poplåtar går att framföra i alla sammanhang. Välproducerat som på skivan eller dämpat unplugged-inspirerat som i lördags spelar ingen roll när materialet är starkt melodiöst och inte kräver några spektakulära effekter.
   Sjukdom hade för dagen krympt trion Merrymakers till en duo men inte ens det kunde påverka framförandet negativt. Peter Karlsson och David Myhr presenterade en dryg handfull av "de bästa" låtarna från aktuella skivan "Bubblegun", en platta fylld av popdängor och synnerligen framträdande gitarrer.
   Personligen saknade jag "A fine line", en snärtig pärla på drygt två minuter, men fick å andra sidan en rejäl dos lysande poprock på bara två akustiska gitarrer. Och röster (främst Karlssons) som visade sig vara riktigt äkta och bra.
   Låtarna pendlade mellan mjukaste ballader och uptempo-pop. Lika självklart i snabba "Saltwater drinks" (komplett med vissling) som i lugna "Monkey in the middle". Bandet säljer massor med skivor i Japan, har en amerikansk hemsida på Internet men är nästan okända i Sverige. Ändå borde Merrymakers blir mer än en bisats i modern svensk musikhistoria.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.