Blogginlägg
Fullmatad Mojo-cd med ny rock och pop
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 1998.
Som prenumerant på den engelska rocktidningen Mojo får jag inte bara en utmärkt skriven, snyggt layoutad tidskrift med underbart innehåll. Jag får också var tredje månad en samlings-CD, "The Mojo machine turns you on", fullmatad med ny rock och pop. Övervägande antal debutanter, ofta exklusiva smakprov från kommande album.
Senaste Mojo-skivan i raden, den fjärde i ordningen, innehåller en dryg timmes musik av anmärkningsvärd hög klass. Förutom några få etablerade namn, Beth Orton, Guy Chadwick, Ben Folds Five och comebackande Slapp Happy, presenteras en diger rad nya intressanta stjärnskott. Kanske är samlingen skräddarsydd Mojos läsare ty ungdomarna bakom dessa spår attraherar rockpubliken långt upp i åldrarna, fråga mig.
The Hormones påminner om ett ungdomligt Pogues på mer än ett sätt. Sångaren kommer från Dublin och smakprovet "Dig like merry hell" är som ett intensivt poppigt Pogues. Medlemmarna i Gomez, som träffades i en skivaffär, gör en osannolik mix av akustisk swamprock och tuggummitechno(?) i "Whippin' Piccadilly".
Sylvia Powells softa soul i den egna "Perfect day" tillhör dock inte topparna. Sångaren i Headswim, Clovis Taylor, har en stark röst a la Peter Garrett (Midnight Oil) men "Holy ghost" är mer suggestiv än spöklik.
Den ljusa, svala stämman hos Bronagh Slevin ger Crustation en svävande, atmosfärisk framtoning i "Ride on". Walesiska The Crocketts, efter sångaren Davey (förmodligen taget), gör nervig rock på "Closet heroine". Detsamma med Naomi, 19-årig sångerska, som lever ut allt i "Personal touch".
Chantal Kreviazuk från Kanada, skivans enda transatlantiska inslag, har upptäckts av Peter Asher. Inte så konstigt att Chantal låter som en ung (23 år), mycket rockigare Linda Ronstadt i "Wayne". Richard Davies står förmodligen på tröskeln till stort genombrott. Efter grupper som Moles och Cardinal kommer hans solodebut i mars. "Surface of the sun" är mogen Neil Young-påverkad rock.
Skotska Superstar kunde valt ett mindre anspråkslöst namn men låter ändå som något lovande stort i "Superstar", lite Mott The Hoople, lite David Bowie och mycket talang. A Reminiscent Drive och "NYC Dharma" är mer svårplacerad med massor av influenser.
Hormones, Headswim, Chantal Kreviazuk och Superstar. Kom ihåg var ni läste det först...
/ Håkan
Mer än en bisats
Tillbaka till Power House
<< | Februari 1998 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | ||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...


Kommentarer till blogginlägget: